Foto och © Hasse Persson
Expressen 1990-09-13
Av: LENA KATARINA SWANBERG
Anders Ekborg, 29-årig nyanställd skådespelare på Dramaten, har en pappa och en storebror. Det har rätt många. För resten är Anders mest lik mamma. Och må vara att pappa går i TV-repris i Partaj på torsdagskvällarna, för Anders syns också i TV då och då.
Ingen, som likt Anders ska fylla 30 år om en månad, vill hörn att ”så bra som din pappa var kan du förstås aldrig bli”. En sådan önskan är rimlig, i Anders fall en omöjlig dröm.
Viktigt är därför att om två veckor genomlever Anders Ekborg sitt yrkeslivs första Dramatenpremiär i en rysk pjäs som heter Kära Jelena. Den handlar om ungdomars vägran att acceptera det gamla för att i stället vilja det nya, egoistiska, vad det än innebär.
Faktum är att Anders via scenskolan i Göteborg av egen kraft gick vidare till Göteborgs stadsteater, Östgötateatern och Backa Teater i Göteborg. Med stort allvar har han tagit sig an yrket han länge tvekade inför:
– Inte hängande mungipor, inte så. Men för mig är teater erotiskt laddat arbete, man arbetar med alla sina sinnen och utforskar hittills okända människor och verkligheter.
– Verkliga proffs söker hela tiden det svåra, väjer inte för det som gör ont, sådan vill jag vara i mitt arbete och precis så har det varit att arbeta med regissören Eva Bergman – dotter på samma ohjälpliga vis som Anders är son – på Backa Teater.
Idealiserad fadersfigur
I detta dagliga arbete står varken fader Lars eller broder Dan i vägen. Men det är klart att de finns där, inte minst därför att omvärlden aldrig glömmer:
– Vi fortsatte att vara en teaterfamilj trots att pappa dog. Alla söner idealiserar sina fäder och jag var inget undantag. Men skillnaden mellan en död pappa och en levande är att idealbilden aldrig punkteras. Pappa förblev jättestor.
– Men verkligheten för oss där hemma var att pappa arbetade mellan sju på morgonen och elva på kvällen, varenda dag, med allt från Dagens dikt till revyer.
– Andå försvann han ju aldrig helt, trots att han dog, eftersom han alltid synts i repriser på TV och bio. Ibland har jag faktiskt tänkt att kunskaper och erfarenheter kan gå i arv. Att agera inför kameran föll sig till exempel så självklart att det kändes som om jag gjort det förut.
Läser inga recensioner
– Personligen har jag inga stjärndrömmar. Men jag vet ju att som skådespelare är det nödvändigt att odla sin sårbarhet, och då blir det förstås extra smärtsamt med alla slag på käften. Så recensioner läser jag över huvud taget inte.
Anders jacka har många hål, han gillar smält ost, förlovningen tog nyligen slut, längden är måttlig, han sjunger mycket bra och riskerar med den bruna, sneda blicken att få fortsätta spela tonårsligister långt efter 30-årskrisens slut.