Aftonbladet 1993-05-08
Av: KERSTIN WEIGL
Det är nog ögonen: de är sneda, svarta, krävande.
– Det är mitt problem, människor kan bli rädda för mig, säger Anders Ekborg, just nu aktuell i TV-serien Chefen fru Ingeborg, flera långfilmer och pjäser på Dramaten.
Jag lovar, han är inte elak. Men allvarlig. Teater är enormt allvarligt för honom. Han är 32 år och stolt över att han vågar visa känslighet, och vågar vara ärlig.
Han säger:
– Men jag försöker bli lite mer lyssnande. Folk tror ibland att jag är jättearg. Det är väl mina mörka färger. Men det kan jag ju inte hjälpa..?
Allvar i blicken
Vi träffas i en filminspelningspaus. Han är klädd till rollen som rörmokare med fuskbandage om fingret, och stirrar mig i ögonen. Allvaret finns där, även nu, och viljestyrkan.
– Jag hycklar aldrig, säger han, måste alltid vara äkta.
Blir det besvärligt för dig?
– Ja. På Dramaten kommer jag med förslag och synpunkter, fast jag är ung. Alla gillar inte det.
Anders Ekborg är yngst i teaterfamiljen Ekborg, son till legenden Lars (som dog 1969) och bror till Dan. Så har han beskrivits i tidningsartiklar i tio år nu: den eviga unge och lovande lillbrorsan.
– Men jag känner ju inte så, säger Anders stillsamt.
– Jag tänker inte en sekund på att jag är Lars Ekborgs son när jag jobbar. Mina verktyg har jag skaffat mig på scenskolan. Sedan är det kanske lite tråkigt om jag blir bedömd för något annat. Man kan uppleva det så ibland. Det är inget problem. Men det blir – lite tjatigt.
Hemma var teatern ständigt närvarande. Men minst för Anders, som antog rollen som det lyssnande barnet.
– Etern var redan uppfylld, av flera starka människor, min mamma inte minst. Det var en ”italiensk” familj. Det har fört med sig att jag kanske går ut lite för hårt nu. När man brinner för något så blir det så för mig.
Alla antog att Anders skulle försöka bli skådespelare. Han som var så skojig, klassens clown. Istället arbetade han med annat, i blomsteraffär, som montör och flyttkarl.
Fick smak av teater
Tills han var 22 år. Det var under ett inhopp som statist. En regissör hetsade honom att skrika en replik, och lockade fram något hos honom, en drift?
– Det var…som en idrottsprestation. En kick.
Vi talar om hans arv, det ekborgska. Skådespeleri kan gå i arv, liksom läkaryrket eller snickarglädjen. Vad ärver man? Talang? Sina föräldrars drömmar och förväntningar?
– Jag har en egen teori om det. Jag tror att man ärver kroppsminnen, precis som djur. Första gången jag var i en TV-studio, som är en teknisk miljö, kändes det besynnerligt hemtamt och naturligt.
– Och déjà-vu-upplevelser. Alla har varit med om att träffa en ny människa man vet att man träffat förr. Man ärver ju allting annat, varför skulle inte ett sådant minne kunna ligga i arvsmassan?
Han har gått scenskolan, arbetat på Stadsteatern i Göteborg, Backateatern, Dramaten. Nu syns han som sonen Kurt i TV-serien Chefen fru Ingeborg, spelar Shakespearepjäs på Dramaten, repeterar Strindberg, spelar in filmen Drömkåken med Björn Skifs och i regi av Peter Dalle, och gör i höst huvudrollen i Lars Mullbacks (den cp-skadade och prisbelönte filmaren) första långfilm.
Och sedan?
– Jag vill inte hamna i ett fack. Jag var på väg att bli ”sångaren” ett tag. Så jag lade ner det ett tag. Nu skulle jag vilja ta upp det. Att sjunga, det är ju verkligen att bjuda på sig själv, på sina känslor – att beröra människor. Det är det jag vill.
(Hela artikeln återges inte av upphovsrättsliga skäl).