– Anders Ekborg tar sig an större uppgifter
Dagens Nyheter 1994-09-21
Av: INGRID BORGGREN
Foto: JOAKIM STRÖMHOLM
Som barn hade Anders Ekborg inte den minsta längtan till scenen, fast man nog kan påstå att han hade det i blodet. Han drar på det lite, men säger sedan:
– Jag tyckte det verkade jobbigt. Så kan man säga.
34 år gammal är han aktuell i två huvudroller: i Lars Mullbacks film Illusioner, som har premiär på fredag, och i Dramatens familjemusikal Pojken och stjärnan senare i höst.
Han hamnade på scenen ändå till slut, men hade hunnit bli 24 innan han sökte in till scenskolan i Göteborg. Orsaken var ett statistinhopp i en film där han plötsligt upptäckte att han kände sig hemma.
– Vi var en flock fattiga som stod och skrek. Slutresultatet var ett par sekunder i bild, men efteråt så undrade jag vad jag varit med om. Det var inte precis trans, men en upptäckt om nåt som fanns där som jag inte visste om, säger han.
Det var under scenskoletiden han träffade regissören Lars Mullback första gången. Mullback pluggade han också, till dramapedagog och kulturvetare, samtidigt som han höll på med några kortfilmer och var väldigt intresserad av Göteborgs scenskolas konkreta arbetsmetod.
Totalförlamad
Nu är de båda aktuella med filmen Illusioner, Lars Mullbacks första långfilm och Anders Ekborgs första stora filmroll. Filmen är en erotisk thriller där inget är vad det synes vara. Anders Ekborg spelar småstadsgrabben Christer, som jobbar som kyrkogårdsvaktmästare och taxichaufför och som just separerat från sin flickvän.
Till det lilla samhället flyttar storstadsparet Erik och Marie, hon totalförlamad efter en bilolycka. Det enda hon kan röra är huvudet. I henne blir Christer betagen.
Det är en förälskad man Anders Ekborg gestaltar i filmen – förälskad, förledd, omtumlad, besatt men också blyg och vanlig.
– Det är svårt att göra den här figuren utan att berätta för mycket, göra det övertydligt. I en scen spelar jag trummor, i en annan sjunger jag inför en massa folk, det kanske inte stämmer med vad folk tror från början om den här killen.
Under hösten medverkar Anders Ekborg i Dramatens uppsättning av Ivanov, som har premiär den 21 oktober. Samtidigt är han med i radions maratonuppsättning av Tolkiens Sagan om ringen där han gör Marry, en av hoberna.
I december får han användning av sin lovordade sångröst i musikalen Pojken och stjärnan, en familjeföreställning som går upp på Dramaten, där han gör huvudrollen som pojken. Och det var med barn- och ungdomsteater han började sin bana efter scenskolan, hos Eva Bergman på Backa teater.
– Där lärde jag mig verkligen publikkontakt. Det är väldigt lärorikt att våga bjuda på sig själv, ungarna gapade och skrek och störde. Hade man haft sån publik på Dramaten hade skådespelarna gått hem, säger han och ler.
På Backa jobbade de väldigt fysiskt, gruppen var homogen och det fanns en stor trygghet i ensemblen. Han fick prova mycket och behövde inte försvara sig. Där spelade han bland annat Puck i En midsommarnattsdröm, som även visats på TV.
– Jag blev mycket friare på Backa teater. Puck är ju både kvinna och man och där hittade jag jättemycket av de så kallade kvinnliga sidorna hos mig själv, säger han.
”Var som jag!”
Efter några år i Göteborg återvände han till Stockholm. Ganska snart efter det hörde Lars Mullback av sig och ville att Anders skulle spela CP-skadad i filmen Påklädningen.
– Han kom hem till mig och när vi satt där i soffan sa han plötsligt ”Pröva att vara som jag lite”, och jag tänkte, herre gud, hur gör man det när man har en CP-skadad regissör?
Mullback bad honom att sätta på TV:n, och när Anders hållit på i 10 minuter utan att lyckas – ”Jag fick ju inte använda armarna” – så frågade Mullback om han skulle visa honom.
– Han gick bara fram och knäppte på TV:n med foten. Då släppte det.
Sedan följde en tid när Anders Ekborg var CP-skadad. Även bland sina vänner. Och fastän folk visste att han spelade började de genast prata högre och tydligare.
Det är den stora lyckan för en skådespelare att få uppleva världen med en annan människas ögon, det öppnar ögonen för andra grejer, också hos en själv.
– Jag spelar ju inte handikappet. Det är som att ta på sig en kostym, det tekniska. Sedan handlar det om vad man har i blicken, i själen. Och det är en vanlig människa, säger han.
Som vem som helst
Han tänker inte på att Lars Mullback är handikappad när de inte är i samma rum. Som minnesbild är han som vem som helst. Det gick på någon dag när de jobbade med Påklädningen, Men hur är det att få regi av någon som har så pass svårt att prata?
– Det kan vara mycket svårare med någon som är verbal. Det verbala sitter ofta i vägen när det egentligen är kroppen det handlar om.
Mullback gör två manus, ett vanligt och ett bildmanus som är väldigt specificerat. Själva rollarbetet skapas i stunden och där lämnar han över väldigt mycket till skådespelaren.
– Lars är väldigt klar över vad han siktar på och det är tryggt som skådespelare att veta vart man är på väg. Jag har inga problem med att förstå honom, han har en förmåga att komprimera och sedan improviserar vi mycket.
Stimulans behövs
– Ibland tycker vi naturligtvis olika om hur figuren ska gestaltas, men det brukar bli fruktbärande konflikter. Och han är alldeles för intelligent för att snöa in på detaljer som är ointressanta, säger Anders Ekborg.
De som inte sett Påklädningen Har kanske sett Anders Ekborg i Drömkåken eller Chefen fru Ingeborg, där han spelade den modersbundna sonen. Efter åren i Göteborg och den första tiden på Dramaten började han längta efter en stor uppgift.
– Om man alltid bara har mindre roller finns det risk för att skådespeleriet blir ett hantverk som man gör för månadslönen. Man behöver få stimulans som skådespelare. Det handlar inte om på vilken scen man gör det eller den stora rollen ”här kommer jag”, utan om utmaningar, att få sträcka sig.
Man vågar väl säga att han har kommit dit nu. Fast han från början var så övertygad om att ha aldrig skulle bli skådespelare och behöva axla arvet efter pappa Lars Ekborg.
– Jag har hört det så många gånger att ”någon som han får vi aldrig mer”. Men sånt får man ta.
– Ibland har jag ju undrat varför folk bryr sig mer om det än vad jag gör. Men ändå kan jag förstå intresset. Om en duktig hockeyspelare har en son som också börjar spela så tittar man ju lite extra på honom, säger Anders Ekborg.
(Hela artikeln återges inte av upphovsrättsliga skäl).
