Först nu vågar jag skämta på scenen

Svensk Damtidning 100304

Av: CHRIS CEDERLÖF

Anders Ekborg längtar efter att få visa sin humoristiska sida.
Många tror att Anders är en mycket allvarlig man och han erkänner att han har svarta sidor. Och han kan också vara brutalt ärlig mot människor. Men nu känner han att det är dags att visa publiken att han också har humor.

Han är passionerad i sin sång. Det kan vem som helst som sett Anders Ekborg på scen i “Kristina från Duvemåla”, “Chess” eller en konsert, skriva under på. Men det var inte givet från början att det var artistbanan som skulle bli hans liv. Som son till den legendariskr skådespelaren Lars Ekborg var han ett påpassat barn och senare jobbade han som trädgårdsarbetare i Portugal och som resemontör. Men en dag prövade han in till scenskolan i Göteborg. Och kom in. – Då kände jag att det här är mitt kall. Det är det här jag är ämnad att göra och det har jag aldrig tvivlat på, säger han.

Sedan 1997 är Anders gift med skådespelerskan Lia Boysen. Att de verkar i samma bransch är något som präglar deras liv. – Vi pratar mycket om våra yrken, vi lever ju mitt i dem. Både Lia och jag har starka förhoppningar om hur jobbet borde vara och för en kulturdebatt därhemma. Där har de en samsyn.

Så ni är som det lyckliga paret som aldrig grälar?
– Jodå, vi är väldigt passionerade och grälar också. Men det var mer i början än nu.
Det är snarare olikheterna än likheterna i deras personligheter som förenar dem. Anders talar om sin hustru som ohämmad och frigjord. Han själv ser sig mer som kontrollerad i sociala sammanhang, vilket han tror beror på att han som kändisbarn hade ögonen på sig. Andra starka karaktärsdrag är att han är sann, ärlig och rättvis. Något som ofta, men inte alltid, är ett plus. – Det kan ju slå mot vissa människor om man är för ärlig, men jag är inte någon elak människa, säger han. I många situationer är det nödvändigt att föra saker upp till ytan, även om de är obehagliga.

Han försöker att vara en bra pappa och jobbet gör att han kan vara hemma mycket med sina barn. Oftast har han tid att skjutsa Channa, 14, och Dina, 11 år, till skolan. Båda vill gå i mammas och pappas fotspår. De studerar i Nacka musikklasser och den stolta pappan ser att döttrarna har talang och intresse. Hade han arbetat med teater istället för musik hade han inte kunnat vara en så närvarande pappa som han är.
– Teater kan vara fruktansvärt slitigt och det går inte att kombinera med att sjunga. Jag har haft turen att få väldigt tåliga stämband och på scenskolan lärde jag mig också att hantera rösten på ett naturligt sätt. Dessutom får man en otrolig röstkondition av att göra riktiga maratonföreställningar.

Många ser Anders som en allvarlig person, men själv säger han att han faktiskt är mycket roligare än vad folk tror. – På senare år har jag lärt mig skämta i pratet mellan sångerna på konserterna. Men det har tagit några år att lära mig det och att bli så säker i mig själv att jag behärskar det, säger han. Privat känner han sig inte alltid som en optimist. – Tyvärr kan jag vara lite svart i min syn på mig själv, säger han. Jag har det så väl förspänt, ändå misströstar jag, men det är för att jag vill gå vidare och bredda mig i min karriär.

Hans stora hobby utöver golf och ishockey är att bygga och snickra. Förra gången jag träffade Anders för åtta år sedan, då han spelade i “Chess” på Cirkus i Stockholm, höll han på med att bygga en bastu. Den här dagen berättar han att han byggt en helt ny våning på familjens hus. – Jag har lärt mig ett nytt ritprogram och ritat och snickrat själv, säger han. Att bygga, att göra något med händerna, är en skön kontrast till hans vanliga arbete. Det känns renande, tycker han. – När jag hade besökt byggvaruhuset i Nacka flera gånger, kom en anställd fram till mig och frågade: “Du har väl en snickarfirma – också – eller hur?
——————————————————————————–