Ekborg var namnet

– Det sticker många i ögonen, säger skådespelarbröderna Dan och Anders

Aftonbladet 1984-01-15

Av: STINA HELMERSSON

Dan är stor och bredaxlad. Anders liten och smal. När servitören på restaurangen där vi äter lunch nobbar att servera påtår blixtrar det till i Dans ögon. Han reser sig häftigt och går med raska bestämda steg och hämtar kaffekannan. Anders sitter stillsamt kvar vid bordet och muttrar lite.
– Vi är nog de mest lika olika bröder som finns, säger bröderna Ekborg.

Dan Ekborg, 28, har Jobbat med teater sedan tonåren. Anders Ekborg, 23, har just kommit in på scenskolan i Göteborg.

– Jag har varit intresserad av teater hela liden, alt jag har kommit igång så sent beror på att jag känt ett visst motstånd. Precis som Dan har jag upplevt den där pressen att leva upp till pappas, Lars Ekborgs, prestationer, dessutom har jag ju haft Dan att se upp till.

– Efter ett år i gymnasiet började jag jobba i en blomsteraffär i Skåne. Se dan stack jag till Portugal och slet i ett växthus för 700 kronor i månaden. Byn som jag bodde i var verkligen en kontrast till livet i Sverige, det var som för hundra år sedan med åsnekärror och fattigdom.

– När jag hade ledigt äkte jag hem och träffade Dan och hans skådespelarkollegor, del både skrämde och lockade.

Namnet Ekborg stack i ögonen

– Jag minns alt Dan hade det kämpigt. på scenskolan i Göteborg.

– Det var ett annat politiskt klimat då i slutet på 70-talet, inflikar Dan. Som skådespelarbam blev jag nästan mobbad (…) Någon hade satt upp en bild på mig ur Hänt i veckan och ritat en röd stjärna över. Det kändes fruktansvärt.

– De beskyllde Dan för att inte ha någon kontakt med arbetarklassen, medan jag, som var trädgårdsarbetare och hemma på semester, salt bredvid och lyssnade, minns Anders.

– Dan slog mig om han fick chansen

Men hur del var kunde inte Anders stå emot suget från teatern.

– Det var Dan som överta­lade mig att söka som statist till TV. Jag fick en roll i Ernst Rolf-filmen som gick nyligen. Sedan fick jag en li­ten roll i TV-serien Distrikt 5.

– Det var fantastiskt, att få göra något som var så roligt, och dessutom fä betalt! Allt annat jag gjort har varit en pina, hårt jobb för att få pengar att leva av, säger Anders.

Bröderna Ekborg träffas ofta. Dan har en lägenhet i Stockholms innerstad. men på helgerna och nar han ar ledig åker han ut till fa­miljens gamla hus i Kungs­ängen, som pappa Lars Ek­borg köpte 1958. Där bor Anders nu tillsammans med sin fästmö.

– Vi har många likheter, men jag är mer okontrol­lerad, hetsigare. säger Dan.

– Jag är ju fem år yngre och när vi var barn bråkade vi jämt, varje dag. Dan tog ut sina besvikelser på mig. och slog till mig när han fick en chans, säger Anders.

– Du sprang alltid och höll mamma i kjolarna hela da­garna, kontrar Dan.

Bättre klimat i USA

Dan var 13 år när pappa Lars Ekborg dog. Anders var åtta.

– Jag vet inte riktigt hur mycket det betyder för en kille när farsan dör, hur mycket det har påverkat mig, säger Dan.

– Det är tryggt all arbeta med folk som säger att de kände pappa, där känns det som om de känner mig också, vi blir som en familj. Det har varit en lång och mödosam kamp for mig all komma över komplexen.

Efter scenskolan i Göte­borg. 1976 till 1979, jobbade Dan på Angeredsteatem i två år (…) Tillsammans med en kompis stack han över till USA ett halvår, tog lektioner och ex­traknäckte på en teater i New York.

– Det var svårt all komma tillbaka till Sverige. Gemenskapen bland skådespelare i USA är fantastisk. Där hjäl­per man varandra, tipsar om jobb, konkurrensen finns där, men man går inte bakom ryggen på varandra som här hemma.

Roligt att göra något tillsammans

Efter ett år på Stadsteatern i Stockholm, arbetar Dan nu med TV-teatern. Om några veckor börjar repetitionerna av Hamlet.

– Det där med favoritrol­ler är svårt, oftast vill regis­sörer placera en i ett fack. Jag skulle vilja göra en roll som en vek, känslig yngling, men det är svårt att fram­härda i del när man är en och åttisex lång och väger uppemot nittio kilo.

– Att lyckas med en roll?

– Det ar när jag fram kallar starka känslor hos pu­bliken, får folk att gråta eller skratta, säger Dan.

Anders lyssnar och funderar lite. Strax före jul var han klar med intagningsproven till scenskolan.

– Jag har spelat i TV, aldrig för publik. Vid sista intagningsprovet var jag spänd, vi var alla så rädda för att misslyckas. Och så plötsligt kände jag att det bar, att det gick bra, jag lev­de mig in i rollen så mycket alt jag började storgråta på scenen. Juryn kände att det var något som hände, den var med mig och det var en mycket stark upplevelse.

Varken han eller Dan tror att de kommer att konkurrera om några roller i framtiden.

– Men det skulle vara roligt att göra något tillsammans, tänk bröderna Ekborg i Lång dags färd mot natt, säger Dan.

(Hela artikeln återges inte av upphovsrättsliga skäl)

Tillbaka