Av: Maria Nehro
20 år sedan sist! 2002 hade musikalen Chess på svenska premiär på Cirkus i Stockholm, med Anders i rollen som amerikanen Freddie Trumper. Och nu, som genom ett under, sitter jag här igen. Den 30 juni – 10 juli 2022 spelas musikalen på Helsingborg Arena, där Sinne & Scen presenterar en uppsättning i farligare, svartare och modernare tappning än vad som tidigare skådats. Den här gången får vi möta Anders som ryssen Anatolij Sergievskij. Rollen som Florence Vaszi spelas av Gunilla Backman och Freddie gestaltas av Johan Hwatz.
Visst är det en uppsättning av något mindre format, men som sådan imponerar den stort. Det gäller både de medverkande på scenen, musiker och tekniken runt omkring. Scenografin är till stor del digital och visas på sju stycken skärmar. Jag slås omedelbart av hur maffig och effektfull den är. Man jobbar mycket med ljus, färger och siluetter. Ibland är det svårt att avgöra ifall interiören i ett rum existerar i fysisk form eller enbart digitalt. De scener som utspelar sig på flygplatsen och i hotellhissen som rör sig mellan våningsplanen gör sig extra bra i digital inramning. För att inte tala om hur lätt väderleken växlar mellan skyfall och snö. Snöflingorna är dock så stora att de emellanåt påminner mer om snöbollar, eller rent av kometer, som sakta singlar mot marken.
Föreställningen inleds lättsamt av orkesterledaren som hälsar oss välkomna och intygar hur mycket de längtat efter att äntligen få spela inför publik, efter att premiärdatumet i omgångar flyttats fram med anledning av pandemin. Fotografering är tillåten, får vi veta – i applådtacket. Och lite skämtsamt påpekar han att om vi är nöjda med det vi upplever under kvällen får vi gärna dela med oss i sociala medier. Skulle vi vara missnöjda är vi välkomna fram till honom efteråt, för att diskutera saken.
Helsingborg Arena, som invigdes 2012, är ingen ultimat musikalarena. Den är stor och närhetskänslan försvinner snabbt. Redan på de främre bänkraderna känner man avståndet fram till scenen och riskerar att bli illa skymd, eftersom det inte är någon nivåskillnad på parkett.
Orkestern är placerad i en lång rad direkt nedanför scenkanten, med genomskinliga skärmar mellan olika instrumentgrupper.
Handlingen i denna klassiska musikal av Benny Anderssons, Björn Ulvaeus & Tim Rice utspelar sig under det kalla krigets dagar, vid ett världsmästerskap i schack i italienska Merano, mellan amerikanen Freddie Trumper, en provokativ superstjärna, och ryssen Anatolij Sergievskij, strängt övervakad av regimen. Anatolij och Freddies ungerska flickvän Florence förälskar sig i varandra och Anatolij söker politisk asyl i väst. Under några turbulenta dagar vänds deras liv upp och ner, men hustrun Svetlana och sonen Micha flygs in från Moskva och Anatolij tvingas till slut att ge upp sin nyfunna kärlek och återvända hem för att inte förlora kontakten med sin son.
Låtarna som framförs är säkert välbekanta för flertalet läsare, men här följer ett axplock:
Första akten
Historien om schack (Story of Chess) – Anatolij
Där jag ville vara (Where I Want to Be) – Anatolij
Merano (Merano) – Ensemble, Freddie, Florence
Ungern 56 (1956- Budapest is rising) – Freddie och Florence
Lämna inga dörrar på glänt (Nobody’s side) – Florence
Lärarens historia – Anatolij
Inte jag (Someone Else’s Story) – Florence
Hon är min enda vän – Freddie
I mitt hjärtas Land (Anthem) – Anatolij
Andra akten
Vem ser ett barn (Pity the Child) – Freddie
Om han var här (Heaven Help My Heart) – Florence
Han är en man, Han är ett barn – Svetlana
Drömmar av glas (You and I) – Anatolij och Florence
Jag vill se Schack – Domaren Jean Jacques van Boren
Jag vet vad han vill (I Know Him So Well) – Svetlana och Florence
Glöm mig om du kan – Molokov
Det är lätt att dra paralleller med Rysslands pågående anfallskrig mot Ukraina, inte minst de olika verklighetsbeskrivningarna och den starka propagandaapparaten. Det tar lång tid innan sanningen om vad som hänt når fram till stora delar av befolkningen i det anfallande landet.
Loa Falkman; KGB-agenten Molokov, artikulerar nästan övertydligt och framstår ibland som lite virrig, men känslorna sipprar fram då han sjunger om hur han tvingades lämna sin ungdoms kärlek.
Gert Fylking gör ett spektakulärt och udda intryck som domare och passar utmärkt i rollen.
Gunilla Backman känns säker och trygg som Florence, med en röst som imponerar. Men starkt präglad av de många Stockholmsföreställningar jag såg, hör jag under mina båda första kvällar Helen Sjöholm som ett eko i bakgrunden. Som vore hon ett osynligt spöke på scenen. Sedan hade jag vant mig. Samma fenomen utspelade sig för övrigt under Kristina från Duvemåla i Helsingfors för några år sedan.
Något “Andersspöke” skymtar jag däremot inte bakom Freddie, i Johan Hwatz’ gestaltning. Han gör det han ska och han gör det bra. Paradnumret Vem ser ett barn framförs med inlevelse och känsla. Och Anders finns ju redan med på scenen i Helsingborg, i en roll som han spelade i nästan en tredjedel av Stockholmsföreställningarna, så att uppleva honom i dubbel upplaga hade förmodligen blivit ganska förvirrande…
Anatolijs hustru Svetlana, spelad av Karoline Dons, gör inledningsvis inget starkare intryck på mig, men det förändras radikalt när hon längre in i handlingen tar ton i Han är en man, han är ett barn, då jag misstänker att fler än jag rörs till tårar.
Om Anders har jag bara ett ord att säga; outstanding. Ett proffs med all den känsla och styrka som rollen kräver. Första akten avslutas i jubel då tonerna till I mitt hjärtas land klingar ut och ögonen tåras då han, när den sorgliga historien börjar närma sig sitt slut, förtvivlad frågar efter sin son. Det är bara ett par exempel, av väldigt många, där hans närvaro berör på djupet.
Fem föreställningar hann jag se, av de nio som spelades, och efter var och en av dem överhörde jag lyriska lovord från besökare på väg ut. Jag önskar att resten av landet också kunde få möjlighet att njuta av detta.