Foto och © Maria Nehro
Solen gassade då jag hoppade av tåget i sommarstaden Båstad i onsdags eftermiddag, mitt i tennisveckan, och tog mig några hundra meter nedför backen till mitt hotell. Strax efter klockan sju var jag på plats utanför den fina Mariakyrkan, med anor från 1400-talet, och då hade den köande publiken redan släppts in. Trots det fick jag en utmärkt plats, allra längst fram. Efter presentation av en församlingsrepresentant kom Anders in, klädd i sommarljusa byxor, vit skjorta och sin guldgula väst, tillsammans med Bengt Magnusson, även han somrigt klädd.
Det jag inte visste i det läget var att den konsert vi stod i begrepp att få lyssna till skulle bli en av de bästa jag hört! För att försöka specificera vad som förorsakade den känslan kan exempelvis nämnas att det denna kväll fanns en röd tråd i mellansnack och låtval. Anders berättade om sin uppväxt och skolgång, hur han ansökte till Teater- och Operahögskolan i Göteborg, träffade Bengt och började sjunga professionellt. Även för mig, som regelbundet åkt på Anders och Bengts konsetter i så många år, var mycket av det han berättade helt obekant!
Också programmet i övrigt bjöd på flera nyheter; en helt ny sång och flera som jag inte hört på många år. Som om inte det vore nog bjöds vi även på två helt underbara, och mycket gripande, dikter av Kent Andersson. Så här såg programmet ut i sin helhet:
Sakta vi gå genom stan
Kristallen den fina
Så skimrande var aldrig havet
När du är gammal och grå
Gräsänkling Blues
Glimmande nymf
Dikt av Kent Andersson – Anders deklamerar
Nocturne – gitarrsolo av Bengt
Cecilia Lind
Moon Over Bourbon Street
Fields of Gold
Ut mot ett hav
Intill
Dikt av Kent Andersson – Anders deklamerar
Somliga går med trasiga skor
Asturias – gitarrsolo av Bengt
Din hand i min
Man borde inte sova
Anthem
För att inte avslöja alla detaljer berättar jag inte mer om dikterna Anders läste, som fick mina ögon att tåras båda kvällarna – så gripande, och så sanna – och inte heller de intressanta inblickar Anders gav från sin tid på Dramaten, de måste helt enkelt upplevas på plats!
Det var oerhört kul att få höra Bengt spela ett, i detta sammanhang, helt nytt gitarrstycke, från den vackra spanska provinsen Asturias. Bengt hade dessutom en helt egen och mycket komisk historia att berätta, om de problem han möttes av då han skrev arrangemangen inför sommarens turné.
Likaså var det trevligt att få höra Anders framföra Sakta vi gå genom stan, den sång som är så starkt förknippad med Monica Zetterlund, med Beppe Wolgers fina text. Den gjorde han mycket bra. Också Cecilia Lind hörde till höjdpunkterna, som jag är tveksam till ifall jag hört framföras live tidigare.
Bredvid mig i kyrkbänken satt en äldre dam, som flera gånger innan konserten började ivrigt frågade mig hur mycket klockan var. Trots sin höga ålder och allmänna skröplighet, rollatorn stod parkerad i vapenhuset, var inlevelsen total då Anders stämde upp i Gräsänkling Blues, och hennes glädje gick inte att missta sig på! Uppfattade flera positiva kommentarer omkring mig under kvällen, inte sällan från imponerade äldre damer, såsom “Han kan sjunga han!” och “Vilken pipa den mannen har!”
På väg ut efter konsertens slut passerade jag förbi signeringsbordet där försäljningen var i full gång, men bestämde mig för att skjuta upp mitt planerade skivköp till kvällen därpå.
Foto och © Maria Nehro
Nästa morgon tog jag Öresundståget några stationer bort, och klev av i ännu en av våra ljuvliga sommarstäder; Falkenberg. Även här strålade solen emot mig och jag kände mig så lyckligt lottad som hade möjlighet att vara på resande fot, och uppleva så underbara konserter, just dessa dagar! Trots att jag den här gången företog resan helt på egen hand.
Inkvarterade mig på mysiga Hotel Pallas och kl 18.45 stod jag punktligt på plats utanför hotellet för att invänta den förbeställda taxin. Som inte kom. Min bokning hade på något märkligt sätt försvunnit ur systemet. Men till slut var jag på plats i Vinbergs kyrka, ett par kilometer utanför stan. Även denna kväll hittade jag en stol allra längst fram, där många tycks dra sig för att sitta.
Publiken var riklig och stämningen hög. Damerna intill mig skrattade högt åt Tom Lehrers dråpliga texter, inte minst åt När du är gammal och grå.
Programmet var identiskt med kvällen innan, möjligen kan ordningen för de två sista sångerna ha kastats om, där sviker mig minnet en smula. Att publiken var mer än nöjd kunde man dock inte missta sig på, och Anders & Bengt fick ta emot stående ovationer i dubbel upplaga. Själv tyckte jag om möjligt att konserten var ännu bättre denna andra kväll, och hade inte familjeangelägenheter stått i vägen hade jag spontanbokat ännu en konsert när jag kom tillbaka till mitt hotell, men insåg att jag tvingas nöja mig med Marstrand nästa vecka!
Bekanta ansikten dök glädjande och lite oväntat upp efter konserten. En CD blev inhandlad, och jag hann förhöra mig en smula om Anders kommande evenemang innan jag klev in i min taxi och med en blandning av eufori och vemod insåg att min västkustresa började lida mot sitt slut. För den här gången, vill säga. Fortsättning följer…
Maria Nehro