Foto: Mats Bäcker
E-kuriren 180915
Av: CATARINA NITZ
En storslagen musikal om mobbning, utbrändhet, kvinnofridskränkning, klyftan mellan stad och land, fetma, ofrivillig ensamhet och funktionsnedsättning – som inte är satir eller aspirerar på att förnya genren – går det ens att göra?
Efter att ha sett urpremiären av ”Så som i himmelen” måste svaret bli ja! Och det är riktigt bra dessutom.
Musikalen är en jättesatsning med nyskriven musik av Fredrik Kempe, en stor och namnkunnig ensemble och makalös scenografi. Den är baserad på en av de senaste decenniernas största svenska filmsuccéer, Kay Pollaks ”Så som i himmelen” från 2004, en film som sågs av 1,4 miljoner biobesökare och fick en Oscarsnominering.
Den handlar om den världsberömde dirigenten Daniel, som totalt utbränd och hjärtsjuk, ensam drar sig tillbaka från rampljuset i sin hemby Ljusåker. Här ska han ”bara lyssna” och läka. Men, alla som har sett filmen vet ju att han
snart dras in i bygemenskapen och blir ledare för ortens kyrkokör, vilket leder till att både han själv och körsångarna utvecklas som både människor och musiker. Dessutom hinner han träffa sitt livs kärlek innan hans hjärta slutar slå.
Att göra en musikal av en film som delvis handlar om musikens helande kraft och folkrörelsen körsång, ligger förstås nära till hands. Men, trots att ”Så som i himmelen” består av ett 20-tal starka sångnummer, har själva körsjungandet tonats ner. I stället ligger allt fokus på de mänskliga relationerna. Och det handlar inte om feelgood. Konflikterna avlöser varandra, och det blir ibland riktigt dålig stämning. Det starkaste budskapet som musikalen förmedlar är att man får vara som man är, och att det finns förlåtelse att få för den som ber om den.
Musikalformen har tvingat fram en förenkling av handlingen och mejslat ut karaktärerna ytterligare jämfört med filmen. Klyschigt javisst, men historien vinner på det. Och det känns som om ämnena som avhandlas ”Så som i himmelen” är ännu mer aktuella i dag än när filmen hade premiär.
Det bästa med ”Så som i himmelen” är dock ensemblen. Daniel spelas av Philip Jalmelid, som är alldeles lysande. Han går från tungt svårmod till uppsluppen förälskelse, hela tiden med stark utstrålning, charm och en sångröst som ger gåshud. Dessutom hittar han och Tuva Børgedotter Larsen, som spelar den kloka, snälla och levnadsglada Lena, en riktigt fin kemi. Malena Ernman är utmärkt i rollen som den misshandlade Gabriella, Anders Ekborg kryper under skinnet som hycklande och tvivlande präst. Prästfrun Inger spelas trovärdigt av Sara Jangfeldt. Även Linus Eklund Adolphson som Holmfrid och Rikard Björk som Tore måste nämnas. Och så Björn Kjellman, som trots att han spelar den snacksalige Arne med krycka och gipsat ben, sätter snurr på hela föreställningen och ser till att det blir lite kul också.
”Så som i himmelen” är absolut sevärd och borde bli en riktig långkörare.