Magazin 24, 2025-09-06
Av: KARL BEIJBOM
Malmberga Loge ska bli en ny plats för nöjen, kultur, evenemang och möten mellan människor.
(…)
I förra veckan var det konsert med Anders Ekborg, till ackompanjemang av Bengt Magnusson på akustisk gitarr. Magazin24 var på plats (…)
Anders Ekborg är en av våra tunga skådespelare och musikalartister. Hans pappa Lars var en folkkär skådespelare och revyartist. Hans bror Dan är också känd från scen och salong. Anders har varit anställd på Göteborgs stadsteater och på Dramaten.
Han testade flera yrken innan han vid 22 års ålder bestämde sig för att bli skådespelare. Han sökte och kom in på Teater- och Operahögskolan i Göteborg.
Det är som musikalartist som Anders är mest känd för den breda publiken. Han har haft ledande roller i musikalen Zorba samt Jekyll and Hyde på Östgötateatern, musikalen Evita på Göteborgsoperan, Chess på Cirkus i Stockholm, Jesus Christ Superstar på Maximteatern, Spelman på taket i Jönköping, Så som i himlen på Oskars.
Men framför allt spelade Anders den manliga huvudrollen Karl-Oskar i Kristina från Duvemåla, där Helen Sjöholm spelade Kristina. En musikal byggd på Vilhelm Mobergs romaner, med musik av Björn Ulvaes och Benny Andersson. En succéföreställning som hade premiär 1995 och spelades i fyra år.
Från film och TV minns vi Anders i Tomten är far till alla barnen och Syndare i sommarsol. Julturnén En stilla jul har blivit en årlig tradition.
Magazin24 fick en pratstund med Anders Ekborg när han åt med sin gitarrist, Bengt Magnusson, innan konserten på Malmberga Loge skall börja.
Skådespelartalang efter din berömde pappa, Lars Ekborg. Men efter vem har du din fantastiska sångröst?
– Min pappa sjöng rent och han var musikalisk. Min farfar, Sune Ekborg, var musiker och kapellmästare. Min morfar har jag aldrig träffat. Jag har väl en viss musikalitet och starka muskler i halsen.
Varför sjunger du, vad betyder sången för dig?
– Sången betyder oerhört mycket eftersom den är så naken. Jag får dela min sång inför människor och visa upp mig. All konst handlar ju om att på något sätt dela med sig med resten av mänskligheten. Att stå där naken med hjärtat i hand inför publiken är väldigt vackert. Ibland kan man känna att man vill ge en miljon för att slippa framträda. Men efteråt är känslan alltid så skön. Ägnar man sig åt musikteater får man både vara sångare och skådespelare. Att få spela en roll och samtidigt sjunga.
Vad drömde du om som liten att du skulle bli när du blev stor?
– Ha, ha, pilot och racerförare. Absolut.
Men har du gjort några ansatser att uppnå dessa mål?
– Nej. Jag tror inte att jag vågade riktigt satsa på det. Vill man bli pilot ska man kanske börja i flygvapnet. Jag gjorde lumpen på I1, blev telegrafist. Jag hade en kusin som körde go-cart. Det hade jag gärna gjort, men det hade inte min mamma råd med sedan min pappa dött.
Hur gammal var du då?
– Han dog två dagar innan jag skulle fylla 9 år. Han blev själv bara 43 år gammal.
Såg du din pappa på scen?
– Jag minns någon revy, då en kvinna i publiken reste sig och sade barskt till min mamma ”hur kan ni ta med barn till en sådan här föreställning?”
Har du något minne av att din pappa påverkade ditt yrkesval? Att välja scenen som arbetsplats – eller att undvika den?
– Nej, jag har inget minne av sådana samtal med min pappa. Min mamma brukade nämna scenen som en möjlighet, men hon var också noga med att påpeka att konkurrensen är stenhård. Minns inte att hon stöttade tanken på en scenkarriär, men när jag kom in på Teater- och Operahögskolan i Göteborg var hon stolt över mig. Där gick jag 1984–1988.
Vad gjorde din mamma?
– Mamma var hemma med oss tre barn. Jag, min bror och min syster. När vi blev äldre jobbade hon som fotvårdare.
Någon lärare som betydde särskilt mycket för dig på scenskolan?
– Ja, Michela och Ferro. De kom båda från Tjeckoslovakien. De hade en djup insikt i Stanislavski och hans syn på teater och skådespeleri. Metoden kring att gå in i och förbereda en roll. De hade ett ryskt ord som inspirerade oss alla. Ett ord som förenade inlevelse, utlevelse, upplevelse. Ordet var ”pereszhivanie”.
Hur jobbade ni?
– Vi jobbade i improvisationer hela första året. Men väldigt styrda. Det var väldigt skönt för mig som hade en bakgrund med en känd pappa och en bror, att få jobba med konkreta verktyg. Inte bara med talang. Minns att jag tänkte att jag kanske varken hade begåvning eller talang. Då var det skönt att jobba med konkreta verktyg.
Vem betydde mest för att du skulle få luft under vingarna, när du gick ut scenskolan 1989?
– Det var Eva Bergman på Backateatern. Hon berättade tidigt för mig, när jag gick på teaterhögskolan, att hon ville jobba med mig när jag var färdig med min utbildning. Jag fick göra Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Föreställningen filmades och gick på TV. Det blev mitt första stora genombrott.
Vad hände sedan?
– Ingmar Bergman, Evas pappa, såg föreställningen på TV och lockade mig att komma till Dramaten. Jag var egentligen inte intresserad. Min pappa hade också dåliga erfarenheter från Dramaten. Jag tyckte det var lärorikt att vara på Backateatern, en teater jag älskade. Men jag började på Dramaten, vilket alla tyckte var väldigt märkvärdigt. Inte jag.
Hur upptäckte du att du kunde sjunga?
– Jag var jätteblyg som barn och när jag växte upp. Jag trodde inte att jag kunde sjunga alls. Men jag älskade att lyssna på Jussi Björling. På scenskolan var vi 12 i klassen, åtta dramaelever, fyra operaelever. På scenskolan får man hitta sin egen röst och där fick jag ett helt annat självförtroende för sången. Det är lite snålt i Sverige. Inte som i USA där man gärna säger ”wow” när man möter begåvning. Ingen hade direkt sagt något om min röst. Men andra året träffade jag Bengt Magnusson, diplomerad gitarrist på Musikhögskolan. Han sade till mig att jag hade en unik sångtalang. I dag har vi gjort fler än 1000 framträdanden tillsammans i hela landet. Sedan var jag förlovad med en operasångerska i fyra, fem år. Då fick jag ju många privatlektioner, skulle man kunna säga.
Vilken av alla dina musikalroller har givit dig den största glädjen?
– Det är och förblir min stora genombrottsroll som Karl-Oskar i Kristina från Duvemåla. Byggd på Vilhelm Mobergs romaner, med musik av Björn Ulvaes och Benny Andersson. Den representerade ett stycke musikteaterhistoria. Det var ju en musikdramatisk berättelse, helt utan bensprattel. Berättelsen är ju mycket fokuserad på Kristina, men Karl-Oskars karaktär är också en viktig del i den episka berättelsen. Vi var ett härligt gäng, och Helen Sjöholm och jag hade ett fantastiskt samspel. Allt var äkta i varje sekund. Musiken var så fantastisk. Det var bara att låta sig bäras med, på scenen och i publiken.
En stor musikalroll du ännu inte spelat men gärna skulle vilja gestalta?
– Jean Valjean i Les Miserables, efter Victor Hugos roman. Den rollen skulle jag vilja spela. En berättelse om en man och hans liv i fängelset i 1800-talets Frankrike. Den enda stora roll som som finns kvar i min åldersgrupp (skrattar).
Vad betyder det för dig att komma ut och möta publiken ute i landet?
– Det betyder jättemycket. Jag älskar mötet med den breda publiken, att känna att alla lyssnar. De är inte ute på en firmafest. De är närvarande, engagerade och aktivt lyssnande. Det blir också en fysisk intimitet. På de små scenerna är man närmare alla i publiken. På de stora scenerna sitter en del långt bort. Det finns en smärtgräns hur många som kan finnas i publiken för att jag som artist skall kunna känna att jag har kontakt med alla. Därför gillar jag det lilla formatet. Att få uppträda på Malmberga loge i kväll skall bli fantastiskt.
Konserten kan börja. 120 i publiken på Malmberga loge. Fullsatt, utsålt. klockan är 19.30.
Publiken får lyssna på 21 låtar. Många sköna svenska låtar: Sakta gå hem genom stan, Kristallen den fina, Så skimrande var aldrig havet, Nu är det gott att leva, Gräsänklings Blues. Men också Elvis klassiker Love me tender och Stings Moon over Bourbon street.
Ekborgs röst är klar, kontrollerad, nyanserad och dynamisk. Hans utryck är äkta, träffsäkra toner rakt in i den mogna publikens hjärtan. Låtvalen och blandningen är utsökt. Hans mellansnack är också underhållande och intressant.
Bengt Magnusson kompar på klassisk gitarr. Det hörs att Andres Segovia är hans förebild och inspiration! Med bravur ger han sig på Dominic Millers gitarrarrangemang i Stings låt Shape of my heart. Göteborgaren Bengt bidrar till mellansnacket, bland annat med en rolig anekdot från samarbete med Povel Ramel.
(…)
Upprymda och glädjerika kunde publiken ta sig hem i sensommarnatten.