Foto och © Peter Knutson
Presentation och intervju med Anders på hemsidan för Chess på svenska:
Vi slås av Anders Ekborgs mångfacetterade karriär, en artist och skådespelare som i över 30 år har förgyllt scenkonsten i Sverige med huvudroller i oförglömliga musikaluppsättningar som, En Midsommarnattsdröm, West Side Story, Chess, Kristina från Duvemåla, Evita, Jekyll & Hyde, Jesus Christ Superstar och Så som i himmelen.
Förutom att Ekborg har gett oss minnesvärda arenakonserter med The Best of the West End, QUEEN – Another kind of magic och Härifrån till Broadway, har den folkkäre artisten under de senaste 10 åren också levererat minnesvärda julkonserter, allt för att stilla våra sinnen, i stressens absoluta högborg. Så även i år, En Stilla Jul kan ses runt om i landet i slutet av 2021.
Ekborg ser även till att sysselsätta oss under våra hemmakvällar i TV-soffan, där han har bjudit oss på smäktande melodisk rock i Melodifestivalen och galant skådespeleri i b.la. Tomten är far till alla barnen, Wallander – Byfånen, Snapphanar, Maria Wern och filmatiseringen av Maria Langs Rosor, kyssar och döden. Som senast har vi kunnat följa honom i serien, Pappas pojkar på Discovery+.
Anders Ekborg föddes 1960 i Stockholm och är barn till Lola- och skådespelaren- och den kände estradören, Lars Ekborg. Det var hans bror, Dan Ekborg och Susanne Reuter som övertalade honom, under tidigt 80-tal, att testa skådespelaryrket. Anders utbildade sig därefter på Scenskolan i Göteborg, idag Högskolan för Scen och Musik. 1986 gjorde han sin slutpraktik på Östgötateatern i Norrköping-Linköping och debuterade i musikalen Zorba. Därefter väntade rollen som Puck i En Midsommarnattsdröm på Backa Teater. Åren därpå gjorde Ekborg främst talroller och fick anställning på Göteborgs Stadsteater och Dramaten. Till en början trodde han inte alls att musikal och musikteater var hans genre. Anders Ekborg var övertygad om att han var en mer lågmäld skådespelare, ämnad att arbeta med film. Men det blev tvärtom. De stora musikalscenerna, sångerna och de digra gesterna fångade istället hans intresse. Hans absoluta genombrott fick han i rollen som Karl Oscar i musikalen Kristina från Duvemåla med bejublande recensioner.
– Björn och Benny hade en audition för musikalen och det ändrade mitt liv totalt. Jag spelade den i fem år. Jag kan känna en oerhörd stolthet i detta och i vårt arbete som kom därefter, med Chess på svenska.
– Det är en ganska rolig historia i sig. Benny frågade mig om jag ville göra Chess och rollen som amerikanen Freddie. Jag svarade: – Självklart tackar jag ja – men vi kommer troligtvis att spela även denna musikal under flera års tid – och då undrar jag, om jag kanske också skulle kunna få spela ryssen Anatolij, alltså om Tommy (Körberg) inte är där eller blir sjuk?
Sagt och gjort, Ekborg fick flertalet gånger spela rollen som Anatolij, närmare bestämt vid cirka 100 av 325 föreställningar. Han skrattar och berättar att det ibland kunde bli lite rörigt och att det emellanåt hände att han först gjorde rollkaraktären som “Amerikanen” på en föreställning och att han några timmar senare kunde göra föreställningen igen, men då som “Ryssen”. Viljan och önskan om att få arbeta med båda rollerna i en och samma produktion – och dessutom få den utopiska chansen – hör väl till ytterligheternas ytterligheter tänker vi? Hur som haver, Chess på svenska gjorde succé och Ekborg fick storartade ovationer för sina prestationer i ännu ett av Björn och Bennys alla musikaliska mästerverk och…ja, resten är väl historia, Anders Ekborg har som tenor, artist och skådespelare bevisat sina gåvor mångfaldigt!
Vi undrar vad det är som driver Ekborg i hans artisteri och konstnärskap?
Han tänker till och svarar:
– Oj, det är en bred fråga, men det är väl den där gemensamma upplevelsen som man får vid musikteater – konserter och scenframträdanden, live. Den där optimala kicken man får som sångare och människa i en direktkontakt med publiken.
Först då, i det mötet, känner man om det funkar eller inte. Det är publiken som ger dig alla svar. När man repeterar en föreställning kan man inte veta slutresultatet förens publiken har sagt sitt.
Vilka förväntningar har du på framtiden, nu när samhället börjar öppna upp för kulturen och scenkonsten så sakteliga?
– Ja, det är en jättemärklig känsla. Dels har man stängt in sig litegrann, så det kan nästan kännas lite läskigt att börja om igen. Fast naturligtvis ska det bli underbart!
Ekborg pratar vidare om hur illa han tycker att våra politiker har skött frågor om kultur och scenkonst under pandemin. Dålig framförhållning och skeva restriktioner har gjort att kulturlivet, musiker, skådespelare och artister inte har kunnat planera eller ha någon som helst framförhållning i sitt arbete. Likaså har otaligt många som arbetar bakom scen förlorat sina jobb. Föreställningar och konserter som tidigare var färdigplanerade långt innan premiär, vet man inte upplägget för bara månader innan allt ska gå av stapeln, man vet inte ens om en föreställning kan bli av! Han menar att våra politikers underhaltiga koll på Musiksverige och kulturen i sig, gör att den inte har varit en prioriterad fråga under pandemin.
Vi frågar Anders vad hans absoluta rädslor är, vilket leder oss vidare in i samtal om miljö, pandemi och avsaknad av möten mellan människor.
– Det gäller att hålla sig positiv när det finns så många negativa signaler i världen numera, dels med pandemin, men även gällande miljön. Jag som har två döttrar kan ju bli lite rädd för vad som ska hända i framtiden. Men jag vill hoppas att – när samhället nu öppnar upp och vi får se varandra igen – att folk tar till vara på tiden och förstår hur ömtålig världen är. Det kan låta klyschigt, men det är min förhoppning att vi tar hand om varandra och jorden, det har varit mitt mantra i många år. Min största rädsla är att vi, om det skulle komma fler pandemier, ska bli rädda för varandra. Rädda för att leva. Man måste LEVA livet, vi har en så kort stund på jorden.
Vi undrar då vad han tänker om kontrasten till Rädsla – Mod.
– Modig, det är man skyldig att vara!
Det är man som artist när man ställer sig upp framför sin publik och tänker…kommer det här att funka? Jag är lika rädd varje gång. Kommer jag komma ihåg texten? Kommer jag komma av mig? Det är som att hoppa fallskärm och kasta sig ut. Efteråt, kommer det en fantastisk känsla av att man också har övervunnit sina rädslor. Sen är det modigt att säger till när man tycker att något är fel. Orättvisa är det värsta som finns! Därför säger jag alltid ifrån när jag ser orättvisa. Det gör en rätt obekväm som oftast, inte minst arbetsrelaterat. Nuförtiden ska man vara så “smooth” som möjligt, inte sticka ut och sitta stilla i båten. Det gör inte jag, jag säger ifrån. Det är likadant gällande att vara modig om någon far illa på gatan. Att ha civilkurage är otroligt viktigt och vackert. Modiga människor har alltid varit mina främsta förebilder.
Nu ska du snart möta din publik, hur känns det?
– När jag har läst artiklar om Jussi Björling, den största tenoren vi har haft genom tiderna, om hur fruktansvärt nervös han var inför varje möte med sin publik, kan jag känna igen mig i hans känsla. Jussi kände att han bara kunde göra bort sig och aldrig toppa sina tidigare framträdanden. Jag har läst att han hade en rädsla att göra folk besvikna. Och när man har jobbat länge och gjort så stora saker som jag har gjort, så måste man komma över just det, känslan av att “nu får jag bara inte göra bort mig, eller tappa tråden”. Men den där otryggheten ger mig också en annan nerv! Det gäller att fortfarande våga satsa lika mycket varje gång med hjärtat i hand!
Du har gjort rollen som amerikanen, Freddie, många gånger om, vad tror du att du som artist kan få ut av ditt framförande i den här produktionen?
– Ja, det är helt andra förutsättningar, det är en ny konstnärlig ledning, en helt ny konstellation av människor – som både har gjort musikalen och inte, det kommer att vara nya idéer.
Jag har ju som sagt arbetat fram den här rollen i mig förut, men det får man helt och hållet ta bort nu. Det blir en ny uppsättning. Jag kan ju inte göra en kopia av vad jag gjorde då, jag vill fortfarande utveckla rollen. Sen är jag bra mycket äldre än vad jag var när jag spelade musikalen sist, så det kommer att stå en annan Freddie på scen. Säkert en något visare person, med andra värden. Det ska bli otroligt kul att se hur jag ska tackla det. Jag kommer verkligen att njuta av att få göra Chess igen!
Här kan du läsa mer om Anders Ekborgs biografi, historia och musikaliska resa: