Hänt i Veckan 2022-11-10
Av: OLA LAGERSTRÖM
Han var kändis redan som liten grabb – som son till skådespelargiganten Lars Ekborg. För Hänt berättar Anders Ekborg om kärleken till fästmön Lisa, relationen till brodern Dan – och sitt stora motstånd till kändisskapet.
– Selfies är det värsta jag vet, säger han.
Hur mås det, Anders?
– Bara bra! Jag är i Spanien just nu, i Marbella. Jag samlar energi här nere.
Det låter bra – för inom kort drar du ut på stor julturné! ”En stilla jul” (…) alltifrån Helsingborg, Göteborg och Stockholm till Sala, Växjö och Lysekil. Fyra musiker är med på skutan – och så din vapendragare Gunilla Backman, förstås. Drar du en djup suck när du tänker på vad som väntar dig?
– Nej, tvärtom. Det ska bli ett rent nöje! (…)
Vad brukar du sakna mest hemifrån – när du är borta?
– Sömn. Jag tycker inte alls om att sova på hotell. Man sover aldrig så bra som hemma. Det är ju viktigt för en att sova…
Privat har du slagit ner dina bopålar i Nacka utanför Stockholm. Kåken är från 1920-talet, sägs det, och ligger bara något stenkasts från vattnet. Vilket rum tillbringar du mest tid i?
– Sovrummet.
Annars, då?
– Taket.
Har ni terrass, eller?
– Ja, precis! Vi har ett platt tak. Medelhavshus. Man kan sitta där uppe och äta pizza.
Har ni gammeldags stuk på allt (…)
– Ja, vi har byggt allt i gammal stil. Det är väldigt charmigt och bohemiskt. Byggnadsvårdsdetaljer. Det är inte alls en sådan där miljö som rika människor kanske gillar. Fokus är på matlagning och samhörighet.
Brukar du gå ner till vattenbrynet ibland och dra upp en abborre?
– Faktiskt inte. Jag tycker inte om ben. Det är ju så himla mycket ben i abborre. Däremot fiskade jag väldigt mycket som barn. Jag borde kanske ta upp det igen…
Vem är skickligast hemmakock i din familj?
– Mat är min stora hobby, jag är nästan halvproffs. Om jag inte hade blivit sångare och skådespelare så hade jag garanterat blivit kock. Jag och Per Morberg gick i samma klass i scenskolan. Jag har lärt honom allt jag kan om matlagning.
Var tog du dina tre första steg?
– På Stortorget i Gamla stan – när jag var två år gammal, vilket är väldigt sent. Jag blev runtburen överallt, tyckte det var bekvämt och var intelligent nog att utnyttja situationen. Till slut ställde sig barnflickan på ena sidan av Stortorget, sprang över till andra sidan och ropade: ”Nu får du gå till mig”. Då gjorde jag det – hela vägen, (skratt).
Din far Lars Ekborg var en av landets mest omtyckta skådespelare. Tyvärr blev han bara 43 år. 1969 drog han på sig änglavingarna. Då var du bara nio år. Vad minns du från den tiden?
– Det var ingen rolig tid. Han hade cancer och alltsammans var ganska utdraget. Han låg på sjukhuset i nästan ett år. Sju, åtta månader i alla fall. Jag minns att man var där och hälsade på. Stämningen var sorgsen på något sätt. Tyvärr berättade inte mamma för mig varför pappa låg där på sjukhuset. Det tycker jag var ett felaktigt beslut. Man ska berätta för sina barn hur det är. För mig blev det en chock när han gick bort.
(…)
Som 17-åring flyttade du hemifrån, till Skåne, och jobbade i en blomsteraffär. Sedan styrde du kosan mot Portugal där du hackade ogräs i stekande värme. Efter något år hörde Försvarsmakten av sig. Nu var det dags att göra lumpen! (…)
– (Skratt). Ja, det var väl så där… Fast jag fick lära mig mycket. Morsealfabetet, bland annat, och att köra lastbil. Det kan vara bra att kunna morse. Om det blir jordbävning, och man blir instängd i ett hus, så kan man ju göra sig hörd.
På den tiden var din storebror Dan ihop med Suzanne Reuter och de övertalade dig att söka in på scenskolan. Du kom in och resten är historia: Kristina från Duvemåla, Jekyll & Hyde, West Side Story, Chess och Jesus Christ Superstar. Lägg därtill en drös film- och tv-produktioner. Vilken föreställning har varit roligast att jobba med?
– Helt klart Kristina från Duvemåla. Det är ju en musikteaterhändelse som gått till historien och som jag är otroligt stolt över. Samarbetet med Björn och Benny pågick i nästan nio år. Hela den perioden var glädjefylld.
Hur har framgångarnas baksida sett ut?
– I grunden är jag väldigt blyg. Att bli igenkänd och att folk tittar på en på ett speciellt sätt… Att inte få vara privat… Det är väl det som är tråkigt. Jag var ju känd redan som barn. Man blir ju det när man
kommer från en teaterfamilj. Det blir en belastning. Inte roligt. Selfies är det värsta jag vet – även om jag självklart ställer upp på det.
Din bror Dan tar plats. Han syns och hörs på två mils avstånd! På den punkten är ni varandras motsatser. Är inte det jäkligt mysko, Anders?
– Är inte det en typisk lillebrorgrej?
Umgås ni, Dan och du?
– Periodvis har vi umgåtts jättemycket genom livet. Jag ser fram emot att göra det igen.
Vilken sinnesstämning är du oftast i?
– Tankfull.
Vad är typiskt dig, enligt vänner och bekanta?
– Att jag är roligare än man kan tro!
Hur länge har du och din fästmö Lisa hängt ihop?
– Tio år, drygt.
Är Lisa också kulturarbetare?
– Nej, hon jobbar inom hotell och restaurang. Det var så vi träffades. Så hon har ett ”riktigt jobb”, (skratt).
Blir det bröllop snart?
– Kanske.
Vem är den kändaste personen du skålat med?
– Det måste väl vara Björn och Benny. Stoltast är jag däremot över att Meryl Streep kom fram till mig på en premiär och sa: ”Oh, it´s you!” Och så pussade hon mig på kinden. Det kändes ganska
speciellt.
Vad saknar du från tider som flytt?
– Moral.
Slutligen Anders, vad gör du gärna om du har tre lediga dagar?
– Om jag ska vara helt ärlig så spelar jag golf – eller boule. Antingen hemma eller här nere i Spanien.
Anders Ekborg
Ålder: 62.
Känner mig som: 58.
Stjärntecken: Våg.
Familj: Fästmön Lisa, 50, döttrarna Channa, 27, och Dina, 24.
(…)
Det bästa med mig är att: Jag är ärlig och lojal.
Det sämsta med mig är att: Jag kanske är alltför ärlig. Jag säger vad jag tycker. Ibland kan folk ha svårt för det.
Jag älskar att trycka i mig: Min hemmagjorda pizza.
Bjud mig för guds skull inte på: Ärtsoppa!
Gillar: Värme.
Ogillar: Pjåsk.
Till vardags går jag klädd i: Snickarbyxor.
Där tar jag mina promenader: På golfbanan.
Min bästa vän heter: Nils. Vi har känt varandra i 52 år.
Jag flyttas tillbaka till min barndoms dagar då jag: Äter min inlagda sill – efter min mammas recept.
Där vill jag bli begravd: Måste man bli begravd? I så fall… Gamla stan. Jag är ju uppvuxen där.
Visste du att…
Mellan åren 1984 – 1987 utbildade sig Anders vid Teater- och operahögskolan i Göteborg. En av hans första roller på scen var i Nils Holgersson på Östgötateatern i Norrköping.
Åren på teater har inneburit många ovanliga incidenter. I Aftonbladet har han berättat om när han spelade Peter Pan på Dramaten:
– En kille i kulisserna skulle lyfta mig genom att dra i ett snöre, men han drog för hårt och jag flög ut i publiken. När han släppte ner mig gränslade jag scenen i spagat. Jag var svimfärdig och skrek av smärta och de stackars barnen såg livrädda ut.
I magasinet City fick han i en kortintervju svara på bland annat vem han skulle vilja återvände till livet som, om han vore död:
– Sean Connery verkar ha varit med om en del, svarade han då.
Och svarade samtidigt ”Spartacus” på vilken historisk person han identifierar sig mest med.
Han gjorde rollen som Karl Oskar i Kristina i Duvemåla i fem år. Föreställningen var fem timmar lång och Anders var på scen hela tiden. Det var en påfrestning som kunde få oanade konsekvenser, vilket han berättat om i Aftonbladet:
– Jag hallucinerade flera gånger. Jag börjar kallsvettas och får tunnelseende… Det var inget bra… Ja, och jag blödde näsblod också. Det bara rann. Och jag blöder ALDRIG näsblod i vanliga fall, folk tittade konstigt på mig, men jag fick en näsduk som tur var.
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)