Av: Maria Nehro
Foto och © Maria Nehro
Då biljetterna till årets En Stilla Jul, som är den sjunde i ordningen, släpptes i slutet av maj kändes turnén oändligt långt bort. Men tiden har som så ofta rusat iväg, och i torsdags var det plötsligt dags! Premiären var förlagd till den gamla anrika teatern i höstlika och en smula ruggiga Växjö, och trängseln var stor i foajén. Detta skulle visa sig bli förändringarnas kväll, fast det visste jag ju ännu ingenting om. Men den som var uppmärksam kunde t.ex. märka att den höga kandelabern var borta, som under flera år intagit en central plats på scenen, då Anders inlett sina julkonserter genom att stämma upp i Nu tändas tusen juleljus.
Mycket folk var det, och en smula trångt mellan bänkraderna, men så här såg programmet ut denna premiärkväll:
Julevangeliet (recitation)
Förunderligt och märkligt
Fragile
Steget (dikt av Kent Andersson)
Somliga går med trasiga skor
Det strålar en stjärna
Om jag hade allt
I Believe
Karl Bertil Jonssons julafton
First of May
Ricordo Ancor
The Prayer
Jubelsång (instrumental)
Getsemane
PAUS
Håll mitt hjärta
Att våga älska
Jag vill alltid följa dig
Someday At Christmas (potpurri)
Little Drummer Boy
Come All Ye Faithful
Ave Maria
Gabriellas sång
O, helga natt (extranummer)
Jul, jul, strålande jul (extranummer)
Inledningen med Julevangeliet var oväntad men stämningsfull, mot mörkröd fond. Ljussättningen kom därefter att skifta under kvällen, i de vackraste av färger, med antingen en gnistrande stjärnhimmel i bakgrunden, eller några få ljuspunkter upptill. Imponerande! Även ljudet var förstklassigt.
Onekligen kastade flyktingkatastrofen och den senaste tidens terrordåd en mörk skugga över kvällen, konstigt vore det väl annars! Anders konstaterade att det idag finns fler hemlösa och flyende människor än någonsin, och att han känner glädje och stolthet över att Sverige är ett land som tar emot människor på flykt. Samtidigt är det viktigt att vi får möjlighet att samlas i denna svåra tid, i hopp, tro och gemenskap!
Anders var flott klädd i kostym och väst i ljust vinrött. I första aktens slutnummer; maffiga Getsemane, åkte dock kavajen av. Musikerna; Bengt Magnusson på klassisk gitarr, Stefan Nilsson på piano/keyboard och Kristin Malmborg på cello, var alla mörkt klädda.
Under den första akten lyssnade jag andäktigt till italienska toner i operalika Ricordo Ancor och outsägligt vackra The Prayer. Faktum var, att jag nästan trodde att jag drömde, då vi bjöds på så mycket italiensk skönsång! Anders påpekade att han fått önskemål om just detta, och jag sände en tacksamhetens tanke till dem som bidragit till att dessa sånger lyfts in i programmet! (Själv är jag sannolikt oskyldig, då jag, mig veterligt, aldrig yppat min fablesse för hans italienska repertoar högt…)
Även Stefan Nilssons härligt medryckande Jubelsång ger jag en särskild eloge. Bengt framför tyvärr inte något eget solonummer under denna turné. Inte heller berättar Anders några historier i mellansnacket, eller skämtar med Bengt, så som vi blivit vana vid.
Att våga älska, från Anders första solo-CD Äkta vara, blev ett mycket välkommet inslag under kvällen, den var det länge sedan jag hörde i konsertsammanhang! En annan trevlig överraskning var potpurriet ifrån en av Stevie Wonders allra tidigaste skivor, som flitigt spelas under jularna hemma hos familjen Ekborg. De traditionella julsångerna icke att förglömma, som gavs en egen sektion under den andra akten. Ett par av låtarna tillhör kanske i lika hög grad mina favoriter, men dem lämnar jag därhän…
Avslutningsvis fick vi lyssna till Gabriellas sång, och oron kom ofelbart krypande; vi hade ännu inte fått höra O, helga natt, och jag misstänkte starkt att den var planerad som extranummer. Tänk ifall publiken inte begrep det, och inte applåderade tillräckligt!? Men den oron visade sig obefogad; efter stående ovationer och rungande applåder fick vi som avslutning lyssna både till den och till Jul, jul, strålande jul! Innan Anders stämde upp i den sistnämnda sände han med oss en hälsning; att vi skulle köra försiktigt hem!
Kvällen avslutades med signering.
Dagarna därpå följde jag En Stilla Jul till Jönköping och Norrköping i goda vänners lag, och fick förmånen att höra det fantastiska programmet igen, med några smärre justeringar. I Norrköping saknades t.ex. The Prayer, och naturligtvis tyckte jag det var lite tråkigt att just den valts bort! I Jönköping ägde spelningen rum i det gamla konserthuset, i utkanten av centrala stan, och i Norrköping i Flygeln; annexet till Louis De Geer.
Stående ovationer blev det på alla tre orterna, och igenkännande suckar, bifallsrop och applåder i inledningen av Gabriellas sång och O, helga natt. Dock tycker jag nog att Växjöpubliken utmärkte sig som den allra mest entusiastiska!
Se några foton från En Stilla Jul här!
Foto och © Maria Nehro