Nösund. Detta andningshål på jorden som jag vid det här laget besökt så många gånger att jag nästan tappat räkningen. Bara ett par veckor tidigare hade jag varit där för att lyssna till två konserter med Helen Sjöholm, och nu var det dags för Anders.
Jag hoppade av bussen vid halv tre på tisdagseftermiddagen, och skulle för första gången bo i Strandgården, den bruna avlånga byggnaden precis vid strandkanten. Anna och Gunvor hade redan checkat in i rummet och satt och läste i vilstolar ute på gräsmattan då jag anlände. Någon timme senare besökte vi spaanläggningen där vi badade bubbelpool i ljuvligt varmt vatten. Vi beställde in varsitt glas mousserande vin, och en bricka i form av en flytande livboj att ställa ifrån oss glasen på. Servitrisen hjälpte glatt till att föreviga våra utsvävningar med både kamera och mobil. Tyvärr råkade jag skvimpa ut det mesta innehållet i mitt glas då jag vände mig om för att lägga tillbaka mobilen i väskan efter fotograferingen, men Anna delade generöst med sig och gav mig lite påfyllning.
Efter det välgörande och rogivande badet var det dags att göra sig i ordning för kvällen, och strax efter halv sju gick vi över till huvudbyggnaden där VD Lisa Lind visade oss till vårt bord och bjöd på ett glas champagne. Menyn för kvällen såg ut som följer:
Förrätt: Färskrökt lax, dillcrème, syltad rödlök, västerbottenostpaj
Varmrätt: Bakad sejrygg, blåmusslor, sommargrönsaker, musselsås, färskpotatis
Dessert: Hallon och jordgubbstiramisu, bärsallad, pistagenötter
Allt utföll till största belåtenhet, inklusive Annas vegetariska tzayspett. Enda invändningen var möjligen att kaffeserveringen inte synkroniserades bättre med desserten, utan serverades en bra stund efter att den sistnämnda ätits upp. Strax efter kl 21 steg Anders upp på scenen, tillsammans med sina båda skickliga musiker Bengt Magnusson och Stefan Nilsson. Anders, som var klädd i ljusrosa skjorta och svarta byxor, förklarade att detta skulle bli en riktig favoritkonsert; han hade sina favoritmusiker vid sin sida, de skulle bjuda på många gamla favoritlåtar, och självfallet var vi hans favoritpublik! Så här såg programmet ut som vi fick lyssna till under kvällen:
En borde inte sova
Det djupaste som finns
Nu har jag fått den jag vill ha
Kristallen den fina
Irländsk ballad
Så skimrande var aldrig havet
Ut mot ett hav
Där jag ville vara
Nocturne (solonummer av Bengt)
Fields Of Gold
Bridge Over Troubled water
PAUS
You Raise Me Up
Gräsänkling Blues
Kanske kärlek är allt
Liv och Ingemar (nyskriven musik av Stefan Nilsson till filmen Liv och Ingemar – en kärlekshistoria, som nyligen gått upp på biograferna)
Falling Slowly
Min hand i din
Bring Him Home
Anthem
Gabriellas sång (extranummer)
I Can´t Help Falling In Love With You (extranummer)
Både Gunvor, Anna och jag var mycket nöjda med det varierade programmet, och allihop fick vi höra våra favoritlåtar. I mitt fall var det You Raise Me Up, medan Gunvor önskat sig Fields Of Gold och Anna Kanske kärlek är allt. Anders förklarade också varför han sjöng Ut mot ett hav, och inte någon av Karl-Oskars sånger i Kristina från Duvemåla: De sistnämnda framfördes ofta med kör och stor orkester. “Ni är fantastiska, men ni är ju inte så många!”, sade han diplomatiskt till Bengt och Stefan, till publikens munterhet.
Pausen var generöst tilltagen, så vi passade på att hämta lite luft och beställa in något att dricka till den andra akten. Efter konsertens slut återvände vi trötta, för att inte säga utmattade, till vårt rum. På vägen ut passerade vi Anders som satt vid scenkanten och signerade skivor. Vi ställde försiktigt ned en presentpåse vid hans sida och förvissade oss om att han uppmärksammat den.
Dagen därpå inleddes med en god frukostbuffé och under förmiddagen tog vi en promenad och mådde gott i solen. Vädret var fantastiskt fint, till skillnad från förra gången jag besökte Nösund, då det blåste halv storm. En sak vi tänkte på alla tre var att värdshuset borde röja upp vid den lilla stranden precis nedanför huvudbyggnaden! Där skulle, med relativt små insatser, lite sand och nya solstolar, kunna bli en jättefin sandstrand för barnfamiljer och andra badsugna!
Efter lunch vilade vi en stund, och därefter var det dags för Gunvor att återvända hem, medan Anna och jag valt att stanna en natt till. Ett skönt bad i bubbelpoolen hann vi med under eftermiddagen, utan mousserande vin denna gång. Ett litet glas vin slank dock ner innan vi gick in till supén ett par timmar senare. Anna serverades nu en helt annan vegetarisk meny än kvällen före, medan mina rätter var desamma. Maten var jättegod, så den åt jag med välbehag en gång till, men en smula märkligt kändes det att endast en av oss fick annan mat.
Programmet var sig likt från kvällen innan, men vi tyckte om möjligt att Anders tog i ännu mer nu och framförde exempelvis Den jag ville vara och Gabriellas sång med ännu större kraft och känsla! Med andra ord var vi väldigt nöjda även med kväll nummer två, och slutnumret rörde oss till tårar! Den här gången stannade vi och pratade lite kort med Anders efteråt; tackade och förhörde oss om hans närmaste framtidsplaner.
Förmiddagen därpå checkade Anna och jag ut, men gjorde sällskap på buss och tåg till Tanum, där våra vägar slutligen skiljdes åt. Anna fortsatte hem till Strömstad, medan jag for vidare till Fjällbacka, och den sista av Anders tre sommarkonserter. Väl framme med bussen tog jag mig med viss möda fram till Richters Konservfabrik, där jag hyrt rum. Det var för tidigt att checka in, men jag kunde ställa ifrån mig mitt bagage och gå för att äta en välbehövlig middag. Fjällbacka är en av Bohusläns riktiga pärlor, en oerhört vacker plats! Men stadsplanering tycks inte ha varit ett prioriterat område, för trots att dit kommer stora mängder turister varje sommar finns det knappt trottoarer att gå på! Turister fullastade med resväskor, småbarn och hundar trängs med bilisterna på de smala gatorna, på ett minst sagt trafikfarligt sätt. Där borde en uppryckning göras, för att bringa ordning i trängseln!
Jag hade varit sent ute med min rumsbokning och det enda jag fått tag i var ett dyrt dubbelrum av vandrarhemsstandard, med toalett i korridoren. I byggnaden hade man tidigare konserverat sill. De kaklade trapporna upp till rummen gav fortfarande känslan av att man befann sig i en fabrik, och då jag öppnade dörren till mitt rum slog en omisskännlig doft av gammal fisk emot mig! Läget var dock utmärkt, precis vid kajkanten.
Vid halv sju blev jag upphämtad med bil av Agneta och Björn, för vidare färd till Kville kyrka, en mil utanför tätorten. Vi var i god tid och hade bara några få personer framför oss i kön. Men snart nog fylldes den på allt mer, och ringlade iväg allt längre bort. Precis bakom oss stod Facebookvännen Annica, som det var roligt att träffa igen. Till slut fick vi komma in, och slog oss ned på rad 2. Programmet som följde innehöll samma sånger som på Nösund, med undantag för Bridge Over Troubled Water som saknades denna kväll. Låtordningen hade ändrats något, och konserten innehöll ingen paus, vilket den inte brukar göra i kyrkor.
Tiden flög iväg, och trots att drygt 20 låtar framfördes var konserten snart slut, och vi återvände till bilen, uppfyllda av underbar sång och musik! Morgonen därpå var det dags för mig att lämna Västkusten, men jag ser redan fram emot att få återvända nästa sommar!
Maria Nehro