Göteborg 8 december
Jag kände att en förkylning var i antågande lördagen den 8 december, då jag hoppade på tåget till Göteborg, men var pigg och vid gott mod, och hade ingen tanke på att stanna hemma. Checkade in på mitt stamlokus Grand hotel Opera vid middagstid, och tillbringade eftermiddagen på egen hand. Sammanstrålade med Christina vid den vackra Hagakyrkan, där Anders framträtt flera gånger tidigare med En Stilla Jul. Denna kväll fick vi äran att sitta på den reserverade bänken, vilket gladde oss lite extra. Å andra sidan kände jag att det förpliktigade till att uppföra sig alldeles extra väl. Kom mig inte för med att plocka fram kameran förrän i extranumret, då jag varken ville dra till mig någon uppmärksamhet eller uppträda störande i det finstämda programmet.
Anders och hans musiker kom som vanligt in i mörker på scenen, innan kandelabrarna tändes. Men den här gången såg Anders så konstig ut, vad hade han på sig för något, undrade jag förbryllat! En teddyväst? Nej, det var en grå tjock tröja som hängde över hans axlar, för att ge lite extra värme i den kylslagna kvällen.
Programmet var detsamma som på Nösund helgen innan, men utan paus. Inför en av konsertens absoluta höjdpunkter; You Raise Me Up, påstod Anders att det var vi i publiken som fick honom att känna sig så som sångtexten berättade, vilket rörde mig till tårar ännu mer än vanligt! Både Bengts och Stefans solonummer rönte stor uppskattning och ljud och ljus var perfekt. Det var hög stämning i publiken och stående ovationer vid upprepade tillfällen. Visserligen skriver jag detta ett par veckor i efterhand, men hur jag än tänker efter kan jag inte påminna mig någonting i programmet som inte slog väl ut. Efteråt köpte vi skivor och förhörde oss om det ena och det andra, och innan vi skiljdes åt slog Christina och jag oss ned på ett café en liten stund. Där bröt min förkylning ut med full kraft, och dätrefter låg jag däckat några dagar här hemma. Som tur var hade jag inga fler konserter inbokade just då.
Götene 16 december
Madelaine tvingades med kort varsel lämna återbud pga väderleken, inför vår resa till Götene i söndags. Visst går jag på konsert ensam ibland, och har inga problem att reda mig själv, men den här gången kändes det lite extra tråkigt, då jag varit inställd på att ha sällskap. Att stanna hemma var dock aldrig något alternativ. Efter nästan sju timmars tåg- och bussåkande, inklusive en längre paus i Skövde, var jag äntligen framme strax före två på eftermiddagen. Till min förskräckelse upptäckte jag att Hotel Gustaf, där jag bokat rum, var låst, och att incheckning på söndagar inte var möjlig förrän från kl 16.00. Med två tunga väskor kändes det som alltför lång tid att vänta, så jag ringde telefonnumret som fanns vid entrén, och en snäll människa kom och förbarmade sig över mig! Rummen var nyrenoverade och stora, med välfylld minibar.
Efter en god middag på en näraliggande thaikrog kom så en taxi och hämtade upp mig kvart över sex, för transport till Kinne-Kleva kyrka några kilometer utanför samhället. Chauffören var pratsam och trevlig, och när jag kontrollerade att allt var klart även med min återresa senare under kvällen svarade han att han själv också lyckats få tag i en biljett till konserten, så han skulle stanna kvar! Det var glädjande att höra. Han berättade även lite grand om bygdens och kyrkans historia. Väl framme vid kyrkan var det mörkt, och vid första anblicken trodde jag att publiken redan släppts in, tills jag insåg att det var körmedlemmar och funktionärer som vimlade ut och in i kyrkan. Strax utkristalliserades dock en tydlig kö som jag ställde mig i, där jag hade ett tjugotal personer framför mig. Några minuter senare släpptes vi in och jag fick en utmärkt plats på rad 3, perfekt fotoläge!
Konserten började traditionsenligt med Nu tändas tusen juleljus och några sånger till, som Anders sjöng ensam, ackompanjerad av sina musiker. Han läste även Tomten. Bakom honom hade körerna som skulle medverka denna kväll; Cantabile, Cantare och Con Amina, slagit sig ned, svartklädda med röda sjalar, förutom ungdomskören som var svartklädda med röda skärp. Anders och Stefan var klädda ungefär som de brukar. Bengt bar denna kväll en snygg blårutig skjorta och håret uppsatt i en tofs. Ungdomskören sjöng två egna låtar under den första delen av konserten; For The Joy och Gabriellas sång. Det var egentligen i inledningen av den förstnämnda som de gjorde sitt intåg, stämningsfullt med ljuslyktor i sina händer. Under dessa sånger lämnade Anders podiet, men Bengt och Stefan stannade kvar och ackompanjerade dem.
Trots att de sjöng vackert tyckte jag att det var lite magert med körernas medverkan. Framför allt hade jag längtat efter att få höra Anders sjunga tillsammans med kören! Men i You Raise Me Up fick jag mitt lystmäte – med råge – det var bland det tjusigaste jag någonsin hört!! Nu är jag visserligen väldigt svag för You Raise Me Up även i vanliga fall, men med körsången till blev den ännu bättre! Under den senare delen av konserten medverkade kören i ett flertal sånger i programmet, exempelvis Pie Jesu, O helga natt, Jul, jul, strålande jul samt extranumret Gabriellas sång, som fick bli en “favorit i repris” eftersom även ungdomskören sjungit den, men nu av naturliga skäl framförd på ett betydligt kraftfullare sätt. Vuxenkören sjöng även två egna sånger; Gå till Betlemhem och A Child Is Born. Man framförde även ett gemensamt nummer tillsammans med ungdomskören; Let It Snow. Vid presentationen av den sången sades att hade körmedlemmarna kunnat ana att de skulle bli bönhörda så till den milda grad vad gäller väderleken, så hade de valt en annan sång!
Möjligen tycker jag att publiken kändes lite lam i Kinne-Kleva, men stående ovationer blev det, och långa kraftfulla applåder vid flera tillfällen! Efteråt skyndade Anders & Co ut till skivsigneringen. Själv fastnade jag i kön bland all publik som försökte ta sig ut efter konsertens slut. En karl intill mig utbrast “Mäktigt!” och “Härligt!” och var djupt berörd av det han fått lyssna till. Det var roligt att höra. Till slut satt jag i taxin igen, och kunde trött, men nöjd och lycklig, återvända till mitt hotell!
Stockholm 121222
I lördags var det så dags för turnéavslutning för En Stilla Jul, på Rival i Anders hemstad Stockholm! En smula nervös gav jag mig iväg till Mariatorget på sena eftermiddagen för att träffa några vänner och gå ut och äta tillsammans innan konserten. Flertalet av dessa vänner kände inte varandra, det var bara jag som var bekant med dem allihop. En av dem hade inte ens jag träffat tidigare, utan vi hade kommit i kontakt med varandra via Facebook, förenade av ett gemensamt intresse för Anders och hans framträdanden.
Då Tina, Steffi, Marie, Linn och jag kom fram till grekiska restaurangen Esperia var Annette redan där. Servitören var medveten om att vi inte hade så lång tid på oss, och informerade om vilka rätter vi borde undvika i menyn, som tog längst tid att tillreda. Trots att vi undvek dessa fick vi vänta relativt länge på vår mat, och det blev ingen tid över varken för dessert eller kaffe ifall någon skulle velat beställa det. Maten smakade dock förträffligt, vilket vi alla var överens om, och runt sju var vi klara, precis som vi hoppats, och kunde bege oss till Rival. Utanför entrén anslöt även Helena, ytterligare en Facebookvän som jag träffade för första gången denna kväll.
Det var fullt i salongen där jag slog mig ner tillsammans med Linn på rad fem. Resten av vännerna satt utspridda lite var stans då vi inte gjort någon gemensam bokning. Tina hade till min stora glädje lovat att fotografera under kvällen, och jag hade datorn med mig för att direkt efter konsertens slut kunna ladda över bilderna dit. Kameraväskan hade också fått följa med, ifall jag skulle vilja ta några egna bilder, så det var knappt jag rymdes själv vid min plats för all utrustning som stod vid mina fötter, och det var besvärligt varje gång någon i publiken behövde komma förbi!
Konserten var omväxlande stämningsfull och lättsam, med betoning på stämningsfull. Precis som det ska vara innan jul. Förklädd Gud och I Believe hade nu åter intagit sina platser i programmet. Utöver mina tidigare sångfavoriter gjorde First Of May extra starkt intryck på mig denna kväll. Det är märkligt hur vissa låtar plötsligt lyfts fram i medvetandet och berör extra starkt, efter att man hört den under flera års tid! Vi fick veta att Anders tyckte det kändes roligt men lite nervöst att uppträda på hemmaplan, och han delgav oss också den mindre roliga informationen att han drabbats av problem med sin hörsel. Det måste ju vara riktigt besvärligt för en sångare, även om det inte var någonting som publiken lade märke till!
Nu efter den sista konserten kan jag även avslöja, för er som mot förmodan missat årets turné, att det hemliga extranummer Anders framförde var Gabriellas sång, med musik av Stfan Nilsson och text av Py Bäckman. Det är ju den sång Helen Sjöholm sjöng i filmen Så som i himmelen, och som nu, kanske för allra första gången, framfördes i officiella sammanhang av en man. Något som Anders gjorde väldigt bra! Rivalpubliken var entusiastisk under konsertens gång, men ganska tröga att komma på fötter i stående ovationer, vilket inte varit fallet på tidigare konsertplatser. Efter Gabriellas sång kapitulerade de dock, och reste sig mangrant upp, och Anders avslutade som sig bör med Jul, jul, strålande jul.
Efteråt var det signering och den här kvällen hade en god vän givit mig i uppdrag att införskaffa tre julskivor som skulle ges bort som något försenade julklappar. Vi väntade tills den långa kön var slut för att kunna ta några kort också. Mer än en i gänget önskade få med sig en bild av dem själva och Anders därifrån, som minne av kvällen, och vi turades om att stå bakom kameran. Tina envisades med att hon även ville ha ett kort på mig och Anders, så det var bara att ställa upp sig, trots att jag, åtminstone förr, varit väldigt restriktiv med sånt. Mindes med ett leende hur skräckslagen jag både såg ut och kände mig på den allra första bild som togs av mig och Anders, i Linköping 2007. Medan Anders lade armen om mig och avslappnat log in i kameran stod jag bredvid, stel som en pinne, och såg minst sagt livrädd ut… Den här gången gick det betydligt bättre, och jag kände att jag nog till slut fått en mer avslappnad attityd till alltihop, vilket känns väldigt skönt!
Kvällen avslutades med en stunds intensivt arbete framför datorn tillsammans med Tina, då bilder både från kvällens konsert och ett tidigare evenemang, med Helen Sjöholm, överfördes. Därefter gjorde vi sällslap till T-banan, och nu kände jag att jag var i perfekt stämning inför den stundande julen, och varmt och innerligt tacksam för allt det fina jag fått uppleva under årets En Stilla Jul!
Maria Nehro