Jag kände mig inte precis i toppform då jag klev på Göteborgståget på lördagsmorgonen, för ännu en av Anders En Stilla Jul-konserter. Hade drabbats av en ordentlig förkylning med halsont och feber under veckan som gått, men inte haft tid att ta det lugnt på grund av att vi precis stod i begrepp flytta, och förutom att packa alla våra tillhörigheter även måste lämna en ren och snygg lägenhet efter oss. Samma dag som jag åkte var den stora flyttdagen, och kaoset därhemma totalt, så trots allt kändes det ganska skönt att få ge sig iväg hemifrån ett tag.
Vid middagstid checkade jag, min vana trogen, in på Grand Hotel Opera och en stund senare träffade jag Karin, Tina och hennes mamma Steffi på Hotel Eggers strax intill. Eftermiddagen tillbringade vi på Lisebergs julmarknad; till en början en något märklig upplevelse, då det var helt snöfritt ute och jag inte kände att den rätta julstämningen riktigt ville infinna sig. Men vi slapp i alla fall regnet, och mot slutet av vårt besök bättrade det sig, för då hade mörkret fallit, och bristen på snö spelade inte längre så stor roll. Då kom Lisebergs vackra julbelysning ändå till sin rätt.
Efter en stunds vila på hotellet tog vi spårvagnen till Hagakyrkan. Som tur var hade vi Karin i sällskap, som bott i Göteborg och visste precis vilken vagn vi skulle ta. Vi var dock lite sent ute, och kyrkan tänligen fullsatt då vi kom fram. Vi hade att välja på att sätta oss längst bak, och i princip inte se någonting alls, och att sitta allra längst fram i kyrksalen, bakom Anders och hans musiker, och uppleva hela konserten snett bakifrån. Vi valde det sistnämnda alternativet, men blev tipsade av arrangören Lasse om att vi skulle se bättre ifrån första raden uppe på läktaren. Där var dock redan fullsatt då vi kom upp. Vi hade kunnat få rum allihihop, ifall vi fått bära upp ett par extra stolar, men det tillät inte brandföreskrifterna. Till slut hittade vi platser vi blev någorlunda nöjda med, bakom rullstolsplatserna. De rullstolsburna besökarna var f.ö. påfallande många denna kväll. Jag lyckades hitta en lucka mellan dem och en pelare, där jag t.o.m. kunde ta några bilder på Anders i profil.
Några inslag var nya i programmet denna kväll, jämfört med spelningarna på Nösunds Värdshus helgen innan. Dessa nummer hade tillkommit:
Förklädd Gud (recitation)
Han som har vunnit allt
Bridge Over Troubled Water
Aldo Bonsola (Bengt berättar)
Du är den ende (gitarrsolo av Bengt)
Tomten (recitation)
Andra skillnader mot Nösund var att man här kunde utnyttja de möjligheter kyrkorummet gav till vacker ljussättning. Även akustiken blir ju väldigt speciell i kyrkor, och Anders kunde verkligen ta i ordentligt, exempelvis i Bridge Over Troubled Water, som blev ett av kvällens mest bejublade nummer. Den hoppas vi att han behåller i progrmmet även under sommarturnén! Steffi, som var mycket trött då vi skulle ge oss iväg till kyrkan, uppskattade konserten väldigt mycket då hon väl kom på plats, vilket kändes extra roligt då hon, tillsammanms med Tina, kommit ända från Tyskland för att lyssna till den!
Efter konsertens slut var det signering. Jag ville inte gå fram eftersom jag inte var helt frisk, trots att Karin, som är sjuksköterska, bedyrade att jag inte smittade längre, utan det hade jag i så fall gjort precis i början av sjukdomsperioden. Så jag höll mig lite grand utanför signeringskön medan de andra gick fram. Ryckte dock in som fotograf enligt önskemål, och tog ett par bilder på Tina och Anders tillsammans, varav ett såg ut att bli riktigt bra.
Sedan tog vi vagnen tillbaka till Drottningtorget, och samlades en liten stund på Hotel Eggers där gratis te serverades, innan vi skildes åt för kvällen. Då jag vinkat adjö till Karin och svängde om hörnet till mitt eget hotell kände jag plötsligt hur alla de krafter jag lyckats uppbåda inför dagen rann av mig i ett slag, och jag var helt förbi av utmattning då jag till slut nådde fram till mitt rum och äntligen fick stupa i säng.
Dagen därpå bar det av hem till Stockholm igen, för första gången till vår nya lägenhet på Kungsholmen. Där fanns lyckligtvis våra sängar på plats i sovrummet, men större delen av våra ägodelar var nedpacklade i flyttlådor. Här hade behövts starka och alerta krafter för att packa upp och få ordning på allt. Inte en dödstrött mumieliknande figur som framhasande i slow motion lyfte en sak i taget på plats, för att där emellan skriva något ömkligt inlägg i Facebook och tycka synd om sig själv, eller – i bästa fall – uppdatera någonting av vikt på fansidorna.
Måndagen och tisdagen hade jag semester, men kände att jag inte blev piggare, snarare tvärtom. Då jag visste att fyra En Stilla Jul-konserter i rad väntade, som jag ville kunna njuta av och glädjas åt, istället för att håglöst släpa mig runt till, såg jag ingen annan råd än att uppsöka Cityakuten, där jag fick både penicillin och stark hostmedicin utskriven, och kände hoppet om att bli frisk återvända!
Jönköping 7 december
På onsdagen, då jag gav mig iväg mot Jönköping, som var första anhalten, mådde jag redan bättre, även om en besvärande hosta fortfarane hängde sig kvar. Efter byte i Nässjö kom jag fram till Stora Hotellet strax efter tolv. Tyvärr kunde jag inte checka in, utan tillbringade en stund vid datorn i lobbyn, och lyckades t.o.m. få lite nyttigt arbete gjort, innan de äntligen gav mig nyckeln klockan två. Min första tanke då jag såg mitt stora och lyxiga rum var “Så synd att jag bara ska stanna här en natt!” Men så var onekligen fallet.
Några timmar senare mötte jag Julia, Linn, Åsa och Melanie utanför järnvägsstationen, och därifrån gick vi till trevliga Café Johans för att äta eller ta en fika. Där fanns flera av Åsas kompisar, somliga helt nya bekantskaper för mig, och somliga redan välbekanta namn från Facebook. Vi var 12 st i sällskapet. Strax före sju begav vi oss med bil till konserthuset Elmia, där vi fått utmärkta platser på rad 6. Konserten var toppen och programmet i det stora hela sig likt ifrån Göteborg. Dock berättade Anders sin Göteborgsfräckis, som han utelämnat i Hagakyrkan några dagar tidigare. Han bar vit skjorta, mörka byxor och röd väst.
Samspelet mellan Anders och Bengt är mer framträdande under den här turnén, och Bengt tar över huvud taget mer plats, vilket känns kul. Förutom roliga historier spelar han två egna solonummer och berättar en längre historia från sin tidiga bana som gitarrist.
Den här kvällen hördes, en bit in i konserten, ett besvärande pipljud som var svårt att lokalisera. Då det var dags för Bengts historia om Aldo Bonsola försvann Anders och Johan ut i kulisserna för att utforska var det kom ifrån, och lyckades få stopp på pipandet.
Ett annat missljud var det hysteriska hostanfall jag drabbades av mitt under Förklädd Gud, ett olämpligare tillfälle att föra oväsen var svårt att hitta under konserten! Ju mer jag ansträngde mig att inte hosta, desto värre blev det. Men därefter höll jag mig lugn resten av kvällen. I pausen kom Julia och satte sig bredvid mig och Linn, där det fanns en ledig plats. Både Linn och Julia, som uppskattat Anders i alla år, upplevde att hans röst utvecklats och blivit ännu bättre än tidigare!
Efter konsertens slut var det flera i gänget som köpte julalbumet, och jag fick åter agera fotograf, och förevigade denna gång Julia och Petra tillsammans med Anders. Då signeringskön var slut togs även en gruppbild, men den blev lite oorganiserad, och flera olika kameror var i omlopp. I efterhand tänkte jag att folk borde ha ställt upp sig i en mer samlad grupp, istället för på en lång rad, och att jag även hade kunnat använda min egen kamera, och skickat ut bilderna till de övriga ifall de blivit bra. Men det är lätt att vara efterklok.
Efteråt fick jag skjuts tillbaka till mitt hotell, och konstaterade lättat att jag den här kvällen kände mig avsevärt piggare än efter Göteborgskonserten några dagar tidigare.
Oskarshamn 8 december
Torsdagen bar det av till Oskarshamn, och nu var jag helt ensam. Trots den relativt korta sträckan tog det lång tid att ta sig fram; buss till Vimmerby, tåg till Berga och därifrån buss den sista biten till Oskarshamns Resecentrum. Då tåget var försenat och marginalen i Begra kort var jag övertygad om att jag skulle missa anslutningen, men lyckligtvis väntade bussen på oss. På Hotel Oscar har jag bott tidigare, och förra året vid samma tid gjorde hotellet ett mörkt och ödsligt intryck på mig. Jag misstänkte nästan att jag var den ende övernattande gästen. I år kändes det något mindre ödsligt, korridorerna var bättre upplysta och rummet rent och fräscht.
Efter middag på en näraliggande kinarestaurang tog jag innervägen in till Forum, vägg i vägg, där konserten skulle hållas. Liksom förra året var det onumrerat och kön ringlade lång. Men jag mindes att publiken av någon outgrundlig anledning tycktes fylla på salongen bakifrån, och lämna platserna på de främsta bänkraderna tomma, och likadant blev det i år. Jag slog mig ned på fjärde bänk och såg förträffligt. Men konserten hann inte mer än börja, och Anders tända kandelabern och stämma upp i de allra första tonerna av Nu tändas tusen juleljus, så gjorde sig min envetna hosta gällande igen! Ett nästan lika störande hostanfall som kvällen innan. Jag var nu helt övertygad om att jag skulle bli portförbjuden under resten av turnén, och ombedd att åka hem! Smet förbi signeringsbordet så snabbt och obemärkt som möjligt efter programmets slut, tillbaka till mitt rum.
Detta var första, och hitttills enda, kvällen utan stående ovationer efter O helga natt, och överlag upplevde jag publiken som lamare än förra året, då Oskarshamnspubliken gjorde precis det motsatta intrycket på mig. Det var inte heller samma markanta övervikt av kvinnor i publiken som det varit då. Bredvid mig på bänkraden hade jag två herrar i 50-årsåldern, som till en början applåderade sparsamt och verkade måttligt entusiastiska. Men de tinade faktiskt upp ju längre kvällen led, och applåderna blev allt kraftfullare. Då Anders annonserade sin sista sång viskade en av dem förhoppningsfullt “Duvemåla?”, men fick nöja sig med Jul, jul, strålande jul. På väg ut undslapp de sig berömande ord, och de upprepade Anders ganska oskyldiga fräckis för varandra, och skrattade högt! (Hur den låter avslöjas inte här, det får ni boka biljett och själva ta reda på…) Även i damrummet hördes i vanlig ordning många positiva omdömen kring hans person och framträdandet.
Kalmar 9 december
Fredagen var det dags för Kalmar! En betydligt enklare resa, utan byten. Strax efter halv tre på eftermiddagen var bussen framme, och jag blev mött vid stationen av Jenny, som även varit så snäll och upplåtit sin gästsäng till mig. Efter fika och en kort stund framför datorn gjorde vi oss i ordning för kvällen. Den här dagen råkade det vara Jennys födelsedag och därför hade vi slagit på stort och bokat bord på fina Hamnkrogen. Där avnjöt vi en utsökt oxfilé, faktiskt den godaste jag ätit på mycket länge, och en likaledes god dessert. Vid det laget var jag dock så mätt att jag tvingades lämna hälften. Sedan styrde vi stegen mot KalmarSalen strax intill. Sträckan var kort, men trots det höll vi fullkomligt på att blåsa bort i den kraftiga vinden.
Vi hade jättefina platser på rad 7. Någonting jag genast tänkte på då programmet började var att både Anders och Bengt verkade vara på alldeles ovanligt lättsamt humör, och skojade mer än vanligt med varandra. Efteråt vid signeringen framkom att de känt sig extra nöjda just den här kvällen, då bl.a. ljudet fungerat perfekt. Ljussättningen var som alltid mycket vacker och växlade från rött till blålila. På scenen hade man som inramning ställt upp något som i dagsljus såg ut som mindre vackra skapelser i stål som man virat lakan omkring, eller möjligen papper. Men som i rätt ljussättning förvandlades till tjusiga marmorpelare!
Både Jenny och jag tyckte att Anders såg påfallande mager ut, och kläderna näst intill för stora, vilket gjorde oss en smula oroliga, men konserten i övrigt var, precis som tidigare kvällar, så ljuvlig som någonting kan bli! En tanke slog mig; att efter denna kväll hade jag bara en konsert kvar, innan det var dags för mig att lämna turnén och återvända hem! Hur skulle jag sedan lyckas uppnå den fridfullhet och ro i själen som dessa underbara julsånger framkallar? Hur skulle jag kunna somna utan de sköna tonerna av När juldagsmorgon glimmar, Come All Ye Faithful och O helgan natt ljudande i mina öron? Men som tur är finns ju numera julalbumet att lyssna till!
Även denna kväll avslutades med signering, och nu kände jag mig tillräckligt frisk för att själv kliva fram och köpa ett par julklappsskivor. Bengt påpekade att han tyckte sig ha sett mig i publiken i Oskarsahamn kvällen innan, vilket förvånade mig, eftersom jag trodde att jag där lyckats göra mig osynlig och förvinna i mängden! Men där bedrog jag mig. På tillbakaväg hem till Jenny blåste det nästan storm och ví skyndade oss bort från vattnet så snabbt vi kunde för att om möjligt få lite lä. Efter en avslutande kopp te och en hel del jobbprat somnade jag gott, för att morgonen därpå ta tåget till Kristianstad!
Kristianstad 10 december
Då jag vid middagstid kom jag fram till ett Kristianstad, nästan lika blåsigt som Kalmar, var Madelaine redan på plats. Vi träffades ute på stan för en fika och därefter tillbringade jag ett par timmar framför datorn på mitt rum, i ett enfaldigt försök att hinna ifatt med allt som släpade efter! Hotellet var gammalt och slitet, men hade nog varit väldigt fint en gång i tiden. Det luktade lite unket, för att inte säga mögel, i rummet, men jag gillade de gammaldags möblerna, och på handduken ovanpå sängen låg en chokladbit, vilket förstärkte mysighetsfaktorn ytterligare.
Halv sex gav vi oss ut igen, för att äta middag på Steakhouse innan konserten. Sedan var det dags att leta upp Kristianstads Teater, som ingen av oss besökt tidigare. Vid mina två tidigare Kristianstadsbesök för att lyssna till Anders har han sjungit i Konserthuset. Det regnade och blåste, och lätt förvirring utbröt innan vi lyckades lokalisera teatern i mörkret, strax intill järnvägsstationen.
Det var mycket folk. Då vi hängt av oss i garderoben och tittade på våra biljetter såg vi att vi denna kväll hamnat uppe på balkong, på rad 4. Genom att kika fram mellan de huvuden vi hade framför oss lyckades vi se någorlunda, och eftersom teatern inte är så stor kom scenen och Anders ganska nära. Att sitta på den allra första bänkraden på balkong hade nog varit helt perfekt.
Så många nya kloka synpunkter på det stämningsfulla och i högsta grad njutbara programmet har jag inte, då det var sig tämligen likt från tidigare kvällar. Ljudet var förträffligt och Madelaine påpekade att hon verkligen uppskattade Johans kraftfulla sätt att spela. Även publiken var på hugget, och de stående ovationerna lät inte vänta på sig efter O helga natt. Efteråt gjorde vi snabb sorti och återvände till vårt hotell, uttröttade efter en lång dag. Söndagen var det dags att åka hem, och jag skänkte en tacksamhetens tanke till allt jag fått uppleva under denna julturné. Ännu en konsert tänker jag faktiskt hinna med innan den tar slut; i Stockholm den 22 december. Missa inte den!
Stockholm 22 december
Inför den sista konserten på årets En Stilla Jul-turné träffade jag Annette för ett trevligt och välsmakande besök på indisk restaurang innan vi i god tid promenerade upp till Johannes Kyrka för att ställa oss i kö. Vi var tidiga, men inte allra först. Intill kyrkporten var det lä och det gick ingen större nöd på oss. Jag drog mig till minnes en annan vinter här om året, då jag köade utanför samma kyrka i isande kyla och snöyra, för att få en bra plats under En sång för hemlösa, där Anders medverkade. Bara för att upptäcka då vi till slut släpptes in att de 15(!) första bänkraderna var reserverade, och att jag såg så illa från den plats jag fick att jag lika gärna kunnat stanna hemma och lyssna till en CD istället! Men skam den som ger sig. Den här gången lyckades vi lägga beslag på förnämliga platser på rad 3. Kyrkan blev nästan överfull innan alla besökare var inne.
Utanför kyrkan hade även Petra anslutit. Väntan blev lång eftersom vi släpptes in relativt tidigt, men till slut släcks ljuset äntligen ned och Anders kom in och framförde den stämningsfulla Nu tändas tusen juleljus tillsammans med sina båda musiker, medan han tände ljusen i kandelabern. Kanske spelade ljusteknikern honom ett spratt denna avslutande turnékväll, för det tog längre tid än vanligt innan de höga pelarna i tegel framme vid koret lystes upp i rött på ett oerhört effektfullt sätt!
Trots en lång turné i ryggen kändes det som att alla var i toppform, och någon trötthet hos Anders, Bengt eller Johan kunde åtminstone inte jag märka. Tvärtom tänkte jag, ju längre kvällen led, att detta måste vara en av de absolut bästa konserterna under hela turnén, alla gav verkligen sitt yttersta! Många tårar blev det, och de psykologiska mekanismerna bakom det skulle kräva sin egen avhandling, inte ens jag förstår mig på dem! Det började med I Believe, där jag kände i mitt stilla sinne att Anders själv blev väldigt berörd, och sedan var det som förgjort. Kanske var jag även lite nostalgisk till humöret denna kväll, eftersom det var årets sista konsert, och tankarna gled lätt in på andra sorgliga händelser som inträffat under året.
Mot slutet av konserten uppstod, precis som i Jönköping, ett svårlokaliserat pipljud, men lyckligtvis varade det inte länge. I övrigt inträffade inga missöden. Då tonerna av den alltid lika storslagna O helga natt och extranumret Jul, jul, strålande jul klingat ut, och de intensiva applåderna tystnat, tog vi oss med viss möda nedför kyrkogången mot signeringsbordet. Det var mycket folk och en något oorganiserad kö som kom ifrån två håll. Då vi hade ganska många ärenden på hjärtat; flera skivor att köpa, en biljett att betala och ett foto som Petra önskade taget på sig och Anders, beslöt vi oss för att ställa oss sist i kön. Det lyckades – nästan. När den var helt slut kom Anders runt på andra sidan bordet, och efter att han hälsat och pratat med några vänner kom han bort till oss så att vi fick ta bilden. Glömde i hastigheten bort att önska honom god jul, men jag hoppas i alla fall att jag tackade ordentligt för vinterns många fina konserter! Sedan bar det av hemåt för att förbereda det egna julfirandet…
Maria Nehro