V
id 16-tiden igår hade jag stämt träff med Madelaine, Julia och Linn på Östermalms T-banestation. Från början var det tänkt att vi skulle gå ut och äta tillsammans innan Anders release-konsert, men eftersom vi vunnit VIP-biljetter i en tävling på TV4.se, där det även ingick en middag som Anders och Per Morberg skulle tillaga, så nöjde vi oss med att ta någonting att dricka på en näraliggande pub.
Vi var förväntansfulla inför kvällen, men lite nervösa eftersom vi inte riktigt visste vad vi hade att vänta oss. Det vi kände till var att Anders efter konserten skulle fira sin 50-årsdag tillsammans med ett femtiotal vänner och kollegor. Den middag vi vunnit skulle vi få avnjuta på enskild plats, inte inne i festlokalen, men det var Anders som skulle servera oss. Hur underligt kändes inte det!? Vi kunde omöjligt föreställa oss honom som servitör vid vårt bord. En liten smula märkligt kändes det också att vi skulle sitta i vårt eget lilla bås, och höra festen pågå på andra sidan väggen, men vi beslutade oss för att göra det bästa av situationen, och betvivlade inte ett ögonblick att vi skulle få en riktigt trevlig kväll!
Vi var bland de första gästerna på plats på f.d. biografen Astoria, men vi såg ett fåtal personer mingla omkring inne i lokalen och klev därför på. Ingen uppmärksammade vår ankomst. Vi försåg oss med varsitt glass bubbel och ställde oss i ett lämpligt hörn där vi hade bra uppsikt. Den förste vi träffade som vi kände igen och pratade med var Anders gitarrist Bengt. Strax fick vi även syn på Christina från Universal som nu tagit plats i entrén och bockade av de ankommande på gästlistan. Madelaine och jag gick upp och talade om att vårt sällskap på fyra personer var på plats. En stund senare hälsades vi välkomna av Lia, Anders fru. Yngsta dottern Dina tog hand om våra blommor med den tillhörande presenten och bar in till presentbordet som var uppställt inne i salongen.
Flera pressfotografer var där och vi såg många ansikten bland gästerna som vi kände igen; Peter Jöback med sin Oskar, Helen Sjöholm med familj, Tommy Körberg, Janne “Loffe” Carlsson och många fler. Helens lille son betraktade världen uppifrån pappas axlar, och charmade alla i sin närhet i sin svarta hatt!
Efter en stund blev vi ombedda att ta plats i salongen. Vi satte oss på en av de främsta bankraderna, omgivna av pressfotografer. Anders kom fram för att hälsa oss välkomna. Caroline Larsson, som vi stiftat bekantskap med både under The Special Tour och Anders sommarturné, agerade förband, och hon kompade/körade även under Anders eget framträdande. Caroline sjöng A Dice, Soldier och en låt till som jag inte kände igen. Anders var klädd i jeans, vit skjorta och svart väst. Med sig på scenen hade han bl.a. Bengt Magnusson, Anders Lundqvist och Peter Milefors. Då födelsedagsbarnet kom in stämde orkestern och publiken upp i ett rungande Ja må han leva!
Anders berättade att han stigit upp kl 03.00 samma morgon, för att i den tydiga gryningen ta en taxi in till TV4-studion och sin medverkan i Nyhetsmorgon. Så han kände sig av naturliga skäl ganska trött. Då rösten inte riktigt nådde upp till alla toner i No One Has To Hurt skojade han om att nu hade alla en anledning att köpa hans nya CD, för att höra hur det egentligen skulle låta! Han sjöng alla låtar från CD:n förutom The Saviour, och bröt av med Tom Lehrers Min hand i din. Inför den sistnämnda låten kom Dina uppspringande på scenen i en faslig fart, med rekvisita som Anders snabbt gömde under västen, men plockade fram strax därpå; en gummihand!
Det var fantastiskt roligt och spännande att få höra de “nya” låtarna från CD:n, som inte funnits med under sommarturnén. Men allra mest tyckte jag ändå om två av dem som jag hört tidigare; Allting som hon gör och I Come Unarmed. De framkallade både rysningar och tårar! Då det var dags för duetten You´re Always Here kom Helen upp och tog plats vid Anders sida! För oss fyra “hard core-fans”, som sett Anders och Helen tillsammans ett otal gånger i Kristina från Duvemåla och/eller Chess var det ett magiskt ögonblick att åter få se dem på samma scen! Kameran gick varm, för denna stund måste ju förevigas, men jag försökte även ta mig tid att bara lyssna och njuta.
Anders skämtade mycket med Lia, som rörde sig i lokalen, serverade honom vatten och förberedde den stundande middagen. Plötsligt, mellan ett par låtar, berättade Anders om de två olika inbjudningar som gästerna fått, som antingen omfattat enbart releasekonserten eller både konsert och middag. Men nu hade de upptäckt att det fanns så jättemycket mat att alla var välkomna att stanna kvar och äta! Sakta gick det upp för oss att vi verkligen skulle få vara med på Anders 50-årsfest – på riktigt – utan att behöva sitta i en liten skrubb bredvid festlokalen!
Efter spelningen möblerades om för middag. Några av gästerna hjälpte till med bord och stolar, medan övriga minglade en stund ute i foajén. En gigantisk wok ställdes upp mitt framför scenen, med ett buffébord på var sida, så att gästerna kunde köa från två håll. Stundvis stod Anders själv vid woken och lade upp mat åt gästerna. Vi tog ganska tidigt plats i kön eftersom vi var måna om att få sitta tillsammans. Jag lovade hämta mat åt Madelaine, samtidigt som jag tog åt mig själv, och hon stannade kvar för att bevaka platserna vid det bord vi utsett åt oss. Men det var helt omöjligt att fylla och bära så många tallrikar, med sallad, bröd och mat åt två personer, så jag fick gå två gånger. Vi satt ganska högt upp i salongen och trapporna ned mot scenen var näst intill livsfarliga. Trappstegen var svarta och olika höga, och de syntes väldigt dåligt i det skumma skenet, så flera gånger var jag nära att snubbla. Jag hoppades i mitt stilla sinne att ingen såg det och trodde att jag var berusad!
Den rätt Anders och Per Morberg tillagat tror jag var spansk, men jag måste erkänna att jag inte är 100 % säker ifall den ingår i begreppet paella, eller ifall den kallas någonting annat. Den innehöll kött, korv och grönsaker, och riset skiftade lite grand i rödbrunt istället för gult. Till det fanns ett flertal olika drycker att välja på. Maten var smakrik och god, och vid det här laget hade vi hunnit bli ordentligt hungriga.
Naturligtvis sjöng och hurrade vi för Anders, och så småningom började det hända saker uppe på scenen. Vänner och kollegor klev upp och höll tal, men höjdpunkten var definitivt då Anders äldsta dotter Channa stämde upp i den vackra We´re in heaven till pappas ära. Flera gånger under kvällen tårades ögonen och vi hade svårt att förstå att vi verkligen befann oss där – och fick uppleva allt detta – på Anders 50-årsfest! Det kommer vi aldrig att glömma.
Innan vi drog oss hemåt tackade vi Christina ordentligt, som ordnat det så fantastiskt bra för oss! Vi fick även varsin signerad CD med oss hem. På vägen ut slog det oss att vi ju måste tacka Anders också för att vi fått komma! In igen, spejande ut över borden. Var satt han någonstans? Plötsligt fick vi syn på honom och tackade även honom innan vi gav oss ut i höstnatten, varma ända in i hjärtat för lång, lång tid framåt…
Maria Nehro