Den här gången hade jag varit förutseende nog att boka min resa till En Stilla Jul i Småland med buss! Något stel i nacken efter dryga fem timmars stillasitande hoppar jag av i Oskarshamn vid halv två på lördagseftermiddagen, endast fem minuter sen, trots att det stundvis snöat ymnigt under vår färd. Resecentrum ligger precis mitt emot Forum där jag ska bo, och där även konserten äger rum på kvällen. Då jag känner på porten till Hotell Rum Oscar är den låst. Intill hotellet ligger huvudentrén till Forum, men den är också låst, med ett anslag på dörren som talar om att receptionen är stängd mellan kl 12.00-17.00. Det nämnde ingen ett ord om då jag bokade rummet! Det finns ett telefonnummer man kan ringa, men där möts jag av en automatisk telefonsvarare som hälsar välkommen åter kl 17. Ska jag verkligen behöva traska omkring ute i snön, fullastad mad baggage, i 3,5 timmar innan jag kan checka in?? Men turen är på min sida. Plötsligt kommer en kvinna ut genom dörren. Det visar sig vara receptionisten som är på väg hem. Så hon förbarnmar sig över mig, släpper in mig och ger mig min nyckel.
På eftermiddagen går jag en runda på stan och letar mig fram till en trevlig restaurang som jag hittat på nätet. Men hela huset är förvandlad till byggarbetsplats, och restaurangen stängd. Slinker in på en pub istället, där jag äter en god middag. Vid 19-tiden går jag innervägen från mitt hotell till Forum; Oskarshamns kombinerade teaterscen och konsertsal. Tar ett glas vin i väntan på att få gå in i salongen. Plötsligt uppmärksammar jag att biljetten jag fått inte är numrerad. Inte konstigt att publiken köar i flerdubbla led på väg uppför trapporna! Dricker snabbt upp vinet och intar min plats i kön, bland de sista. När stod jag sist vid insläppet till en Anders Ekborg-konsert senast?? Troligen har det aldrig inträffat… Men då jag kommer in ser jag att publiken av någon outgrundlig anledning fyller upp de bakre bänkraderna först, så på de främsta finns hur gott om plats som helst. Slår mig ner i mitten av rad 4.
Ljuset släcks och Anders Lundqvist & Bengt Magnusson kommer in på scenen och intar sina platser i mörkret. Medan de börjar spela ser man den mörka skuggan av Anders som går fram till den stora kandelabern, och börjar tända ljusen medan han sjunger Nu tändas tusen juleljus. Jag känner hur den stora friden sänker sig inom mig, och det är bara att koppla av och njuta! Det märks direkt att Oskarshamnspubliken är på hugget och tycker om vad de hör. Bridge Over Troubled Water framkallar jubel! Till min glädje får vi höra titelspåret Painted Dreams som en av de två låtar Anders framför från nya skivan. Den har jag bara hört honom sjunga live vid något enstaka tillfälle tidigare! Vi får även lyssna till ett par nya historier.
I pausen hörs många lovord i publiken: – Vilken röst! Den här konserten har klass! utbrister en kvinna lyriskt till sin bänkgranne. – Tänk, det känns som att han sjunger bara för oss! hörs en ung kvinna utbrista strax intill. Det är påfallande många kvinnor i publiken. Då jag betraktar bänkraderna närmast framför och bakom mig kan jag räkna till 10-12 kvinnor i följd innan där sitter en man. Ett visst överskott av kvinnor är det nog alltid på Anders konserter, men sällan så markant som i Oskarshamn!
Under applådtacket vill jublet och busvisslingarna aldrig ta slut! O helga natt ingår som en ordinarie del av konserten, från att tidigare ha varit extranummer. Med påföljd att Jul, jul, strålande ju blir det enda extranumret. Då lamporna tänds hör jag flera som suckar besviket bakom mig, över att det inte blev ett till, och att konserten redan är slut!
Återvänder till Hotell Rum Oscar, och jag undrar på fullt allvar om jag är ensam gäst som bor där, för hittills under dagen har jag inte sett till en enda människa! Det känns nästan spöklikt. Alla dörrar är låsta och korridorerna ligger mörka och öde, men lyckligtvis tänds ljuset vartefter man går fram. Lika tomt är det vid frukostbuffén nästa morgon, då jag endast ser en personal, men inga gäster utöver mig!
Jag checkar ut så sent som möjligt på söndagen, eftersom bussen mot Kalmar avgår först kl 13.20. Strax före tolv börjar det bli dags att packa ned det sista och bege sig till receptionen innan den stänger. Men precis då har jag hittat en angelägen uppdatering att göra på en av fansidorna, och stressar nästan ihjäl mig för att hinna bli klar till tolv. Lyckas någorlunda, och hinner med en fika i ett köpcenter innan bussen avgår.
Strax utanför Mönsterås blir det tvärstopp. Trafikolycka. Vi står precis intill polisens avspärrningar och ser hur man kämpar med att få en röd bil, som kört genom räcket och vidare ut i snön, upp på bärgningsbilen. Till slut lyckas man och trafiken släpps på igen. Skickar ett SMS till Jenny, som lovat möta mig vid stationen, och talar om att jag blir sen. Till slut är jag framme och vi kan gå och äta på Kalmars bästa pizzeria. Sedan promenerar vi i isande kyla och blåst hem till Jenny, där jag installerar mig i vardagsrummet. Jenny har köpt en luftmadrass av modernaste snitt, som pumpas upp genom att man sätter in en kontakt i väggen och trycker på en knapp. En markant förbättring mot barndomens fottrampade luftpumpar! Jag blir den förste som ska sova på madrassen efter inköpet.
Konserten börjar redan klockan sex, så snart ger vi oss iväg ut i kylan igen. Dock utan packning denna gång, vilket är ett stort plus! Mörkret har fallit och julbelysningen som möter oss då vi kommer fram till Larmtorget och Kalmar Teater är bland det vackraste jag sett! Plockar fram kameran och försöker föreviga den, men troligen kommer bilderna inte att göra den rättvisa. Teatern är gammal, och mycket vacker även invändigt. Men också mycket trång, särskilt vid de klart underdimensionerade garderoberna. Vi sitter på andra bänkraden på balkong och ser bra.
Den här kvällen ingår I Believe i programmet. Den fanns inte med i Oskarshamn, men däremot på ett par av de tidigare julkonserterna. Jenny får till sin glädje höra två av sina favoriter; Irländsk ballad (i julversion) och O helga natt, som ligger oss båda varmt om hjärtat. Vidare får vi höra en helt ny historia från Dramaten, tillsammans med historien om en mycket vimsig amerikanska. Men det mest anmärkningsvärda är Anders vassa nålstick mot en välkänd Dramatenskådespelare. Han nämns visserligen aldrig vid namn, men det råder ingen tvekan om vem han syftar på. Oväntat att höra Anders så elak, det undrar jag ifall jag varit med om tidigare!
Kalmar står inte Oskarshamnspubliken långt efter under applådtacket. Till min förvåning börjar de stående ovationerna uppe på balkong där vi sitter, och breder sedan ut sig över parkett. Kvinnodominansen är inte alls så total som kvällen innan, på sina håll kan vi t.o.m. se två män sitta bredvid varadra. Efteråt är det signering, men var någonstans den ska äga rum har vi inte riktigt klart för oss. Vid utgången är det alldeles för trångt – och kallt – så vi irrar runt en stund upp och ned i trapporna innan vi möter arrangören Lasse, som talar om var vi ska gå.
Köper de sista julklappsskivorna, och även ett exemplar till mig själv! Jag har tidigare haft en försignerad CD, som jag fick på releasefesten för ett par månader sedan. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle vilja ha den personligt signerad, dvs med mitt namn på. Den här kvällen visar det sig att även Bengt signerar skivan åt dem som vill, och då bestämmer jag mig snabbt för att ge bort min andra skiva i julklapp till någon bättre behövande, och skaffa ett nytt ex åt mig själv. Jenny inhandlar också en skiva, och så promenerar vi hemåt i vinterkvällen.
Över en kopp te pratar vi sedan – jobb! Jenny och jag har viss anknytning till varandra genom arbetet, och där finns mycket att avhandla. Vi bestämmer att jag ska följa med på ett litet studiebesök till Jennys kontor morgonen därpå, innan jag tar tåget hem.
Då jag ska lägga mig upptäcker jag att en stor del av luften pyst ut ur madrassen. Snabbt fyller vi den på nytt, men jag fruktar det värsta då jag släcker lampan och kryper ner under täcket. Och mycket riktigt. När jag vaknar på natten är madrassen nästan tom!
På morgonen packar jag på Jennys inrådan ned ett par extra smörgåsar i väskan, för att ha som matsäck ifall jag skulle drabbas av förseningar under dagen. Hem ska jag nämligen åka tåg, eftersom jag inte hittat någon lämplig bussförbindelse. Efter en snabb rundtur på Jennys jobb följer hon mig tills järnvägsstationen kommer inom synhåll, och jag inte längre kan gå fel. Lyckas faktiskt ta mig hem till Stockholm med endast 50 minuters försening, vilket vida överstiger mina förväntningar! Nu återstår, för min del, endast en En Stilla Jul-konsert i år; i Johannes kyrka den 22 december. Längtar redan!
Maria Nehro