För några år sedan satt jag tillsammans med ett par vänner på Öresundståget. Vi hade varit i Köpenhamn och lyssnat till Anders i Ledreborgs Slotspark, och nu var vi på väg upp längs Hallandskusten mot Göteborg, där han skulle medverka i Lotta på Liseberg. Vi passerade den ena mysiga sommarorten efter den andra, och sade till varandra att tänk ifall Anders kunde ge konsert här någon gång, så härligt det vore… Förbluffad tittade jag på turnéplanen för Konsert i sommarkväll, då den blev klar i våras, och insåg att alla de platser vi den gången fantiserat om nu fanns med i listan!! I samförstånd med Madelaine och Anna gjordes planerna upp, och till slut kunde jag konstatera att jag på något märkligt sätt lyckats boka in mig på alla konserterna, förutom de båda sista…
Ingen av vännerna hade dock möjlighet att komma till premiären i Båstad i onsdags, men eftersom jag hade semester hela veckan bestämde jag mig för att åka dit ensam, för att sedan träffa Anna i Laholm dagen därpå. Halv fem i onsdags morse satt jag klarvaken i makens lastbil för att få skjuts till tåget innan han körde vidare ut på jobb. Trots att jag skulle ligga ute längs vägarna i 14 dagar hade jag lyckats pressa ner det mesta av min packning i en liten weekendväska, vilket jag var mycket nöjd med. Full av förväntan klev jag på tåget för att tre timmar senare byta till Öresundståget i Göteborg för fortsatt färd mot Båstad.
Hemma i Stockholm sken solen då jag gav mig av, efter några extremt fina sommardagar, men jag hade inte hunnit långt så hängde regnmolnen tunga i skyn, och stundvis regnade det utanför fönstren där vi rullade fram. Vid middagstid klev jag av tåget vid en liten stationsbyggnad som föreföll ligga uppe på en brant höjd. Eftersom jag inte varit i Båstad tidigare hade jag skrivit ut en karta från Eniro, men konstaterade förskräckt att jag inte såg minsta likehet mellan kartbladet och det landskap som bredde ut sig framför mig! På måfå gav jag mig in bland villorna och drog en lättnadens suck då jag till slut fick syn på Pensionat Enehäll där jag skulle bo.
Det var för tidigt att checka in, så jag ställde ifrån mig mitt baggage och gav mig ut på stan. Regnet hängde i luften och humöret var uselt. Jag kände mig ensam och dyster och tyckte staden var trist. Började nästan ångra att jag åkt dit, och att jag inte gjort som Anna istället, som åkt direkt till Laholm. Såg framför mig hur jag skulle få en jättedålig plats under konserten, bakom en pelare utan minsta möjlighet att fotografera för fansitens räkning. Till slut slog det mig vad som var fel; jag var trött! Insåg att jag bara sovit ett par timmar under natten, och inte många minuter på tåget. Då brukar jag bli exakt på det här humöret. Men det var snabbt avhjälpt med en stunds vila då jag till slut fick ta mitt rum i besittning.
Vid fyratiden gav jag mig på nytt ut på stan, och nu var humöret betydligt bättre. Följde Köpmansgatan en bra bit upp till Mariakyrkan; en vacker gammal kyrka i vitt som stod klar år 1460. Jag hade blivit förvarnad om att insläpp skulle ske klockan 19 och att det väntades mycket folk, så det var bäst att infinna sig i god tid. Jag slog mig ner på en bänk mitt emot kyrkan för att läsa en stund, men snart nog började folk att samlas vid kyrkporten, och då gick även jag dit för att infoga mig i ledet. Vid insläppet ringlade kön lång.
Anders konserter är alltid spännande upplevelser, men den här kvällen kändes det alldeles extra spännande eftersom jag visste att han skulle bjuda på en hel del nytt material från kommande CD:n Painted Dreams. Dessutom skulle han ha en gästartist med sig; Caroline Larsson, som vi under det senaste året haft tillfälle att lyssna till under The Special Tour. Jag slog mig ner på andra bänkraden och såg till min glädje hur bänk efter bänk i kyrkan fylldes. Mot slutet fick folk sätta sig bakom pelare och på andra helt omöjliga ställen som var rena lyssnarplatser.
Först kom Bengt Magnusson och Anders Lundqvist in på scenen, båda mörkt klädda, och därefter Anders i mörka byxor, vit skjorta och sin guldgula väst som hängt med under alla år vi följt honom. Det är ett under att den fortfarande håller ihop. Dekoren påminde lite grand om den som användes vid julkonserterna i vintras; ett vitt tunt tyg som hängde ned framför altaret, med milt violett belysning innanför.
Anders inledde med att berätta lite grand om konserten och vad den skulle innehålla. I samband med det nämnde han att det fanns ett gäng som åkte runt på nästan alla hans konserter, och att vi nu äntligen skulle få höra lite nytt! Sedan spejade han ut över publiken på de främre bänkraderna, och då blicken föll på mig utbrast han: – Där satt en!! I den stunden kändes det olyckligt att jag var där alldeles ensam! Det är inte så ofta jag går på konsert ensam, men naturligtvis skulle detta inträffa vid ett sådant tillfälle. Nåja, innan nästa vecka är till ända har han nog sett tillräckligt mycket av oss allihop… Så här såg premiärkvällens program ut:
Vilken underbar värld
Ut mot ett hav
Kristallen den fina
Jägarvisan
Moon Over Bourbon Street
Om jag hade allt (Ur musikalen Pickwick Originaltitel: If I Ruled The World Sv text Ninnie Olsson)
No One Has To Hurt (Niklas Jarl, Harry Sommerdahl, Sharon Vaughn)
A Dice – Caroline Larsson
Time After Time – Caroline Larsson
Always Here – Anders Ekborg & Caroline Larsson (Christian Antblad)
Allting som hon gör (Skrevs av Sting under perioden med Police Originaltitel: Everything She Does Is Magic Sv text Ninnie Olsson)
Tell Me On A Sunday
Recuerdos de la Alhambra – gitarrsolo av Bengt Magnusson
Ensam i natten (Av Genesis Sv text Ninnie Olsson)
Din hand i min
I Do Believe (Christian Antblad)
Hos dig – Caroline Larsson
Änglarna vill ha det så
Bring Him Home
Stunden är inne
Kanske kärlek är allt
Anthem (extranummer)
Caroline gjorde ett mycket positivt intryck och hade en något mildare framtoning än under The Special Tour. Hon bar denna kväll röd knälång klänning med svarta tights och vita gympakängor. Jag blev extra glad då hon sjöng den tonsatta dikten Hos dig, som jag tycker väldigt mycket om.
Anders sjöng med otrolig inlevelse och känsla, de nya sångerna passade verkligen hans röst. Hans tolkning av Kristallen den fina förorsakade rysningar!! Även det vackra arrangemanget av Bengt måste framhållas. Ett par av låtarna från kommande CD:n kände jag igen från den trailer jag själv varit med och lagt ut på YouTube, bl.a. duetten Always Here, som Anders på CD:n sjunger tillsammans med Helen Sjöholm. Nu sjöng han den tillsammans med Caroline. Anders skojade och påpekade att nu skulle Caroline visa hur låten egentligen skulle framföras! Man riktigt kände kraven som plötsligt landade på Carolines axlar, och hon utbrast förskräckt: – Oj, oj, oj!! Men det klarade hon med den äran.
Applåderna var kraftiga när konserten var slut, men några stående ovationer blev det till en början inte. Det tyckte jag ju att Anders var värd, turnépremiär som det var och allt, men jag hade inte modet att själv resa mig upp, till det är jag alldeles för blyg. Men så stämde han upp i sitt extranummer; Anthem, och då blev det fart på publiken! De jublade så fort de första tonerna ljöd, och efteråt for alla upp som på en given signal. Däremot fanns inte Can´t Help Falling In Love With You med i programmet, som tidigare ofta fått avsluta konsertkvällarna. Eftersom jag är en riktig vanemänniska saknade jag den mycket. Annars var jag oerhört nöjd med allt nytt vi fått höra! Några av låtarna kanske jag måste lyssna till ytterligare ett par gånger innan jag tar dem till mig riktigt ordentligt, medan andra bet sig fast direkt, exempelvis Allting som hon gör, som tillsammans med Kristallen den fina värmde mitt hjärta allra mest.
Sedan strosade jag tillbaka till pensionatet och förundrades över hur dött det var ute på stan. Jag som trodde att Båstad vimlade av folk under sommaren!? Men då jag kikade in på de få ställen som höll öppet såg jag endast enstaka gäster vid borden. Drog slutsatsen att det främst är under tennisveckorna som staden lever upp. Desto roligare var det att så många tagit sig till Mariakyrkan för att uppleva Anders turnépremiär!
Del 2, Ränneslöv
Morgonen därpå lämnade jag Båstad efter frukost för att ta lokalbussen till Laholm, men det höll på att börja illa. Då jag kom fram till busshållplatsen med mina väskor läste jag i turlistan att den avgång jag planerat att ta endast kördes skoldagar, och nu var det ju sommarlov! Nästa tur avgick 6 timmar senare… Tänkte då ta mig upp till järnvägsstationen för att ta tåget istället, men inväntade avgångstiden för säkerhets skull. Och lyckosamt nog kom det faktiskt en buss! Men då råkade jag ut för nästa bekymmer: Man kunde inte betala kontant på bussen. Där stod jag med all min packning, men som tur var tyckte chauffören synd om mig, så jag fick följa med gratis!
Väl framme i Laholm flyttade jag in i Annas rum på Stadshotellet, dit hon kommit sent kvällen innan. Hotellet är faktiskt värt ett särskilt omnämnande. Varje rum var uppkallat efter ett visst decennium, och tidstypiskt möblerat. Anna och jag bodde i 40-talsrummet. De lediga rummen ställdes upp så att man kunde gå in i dem och titta. Trevligt och annorlunda. Förutom detta var servicen den allra bästa, så Stadshotellet i Laholm kan vi varmt rekommendera!
Under dagen hann vi med riktigt mycket, bl.a. inhandlade vi en försenad premiärpresent till Anders och hans medmusikanter. I en butik skulle vi köpa fin choklad. Jag påpekade särskilt för Anna att vi måste tänka på att Anders Lundqvist var med, så att det blev tre bitar av varje sort. Att de den här gången även hade en gästartist med sig hade vi inte en tanke på! Ibland har man inte alla hästar hemma, och det här var uppenbarligen en sådan dag. Men jag hoppas att det inte var någon mer än vi som räknade chokladbitarna…
Vi hann även med att promenera, vila och äta en god middag innan vi tog den förbeställda taxin till Ränneslövs kyrka, 8 km utanför stan. Vi gick ett varv runt kyrkan och tittade lite grand på kyrkogården innan vi upptäckte att folk redan slagit sig ned på kyrktrappan för att njuta av solen i väntan på insläppet. Det hann även vi göra en stund innan vi fick komma in. Den här kyrksalen var väldigt annorlunda jämfört med Mariakyrkan. Den var stor och öppen, utan pelare som skymde sikten. Men så är också kyrkan betydligt nyare, byggd 1870. Kön ringlade lång även denna kväll, genom häcken som omgärdade kyrkan och ut på parkeringen! Vi kunde inte låta bli att förvånas över att så många hittat till denna, visserligen vackra, men i våra ögon mycket avlägsna plats!
Programmet var sig till större delen likt från premiärkvällen. Även denna kväll skojade Anders med med Caroline angående duetten de skulle sjunga, och uppgav att eftersom Caroline inte hade haft möjlighet att vara med vid skivinspelningen frågade han en granne istället om hon kunde hoppa in; Helen! Änglarna vill ha det så var utbytt mot Vinden i min själ, och Stunden är inne samt Kanske kärlek är allt hade strukits helt. Under applådtacket sneglade Anna på mig och undrade ifall vi skulle resa oss upp, men inte förrän hon var halvvägs uppe släppte skräcken sitt grepp om mig och även jag kom på fötter. Inom ett par sekunder hade hela publiken rest sig, svårare än så var det alltså inte! Som en följd av att ett par av låtarna utgått tog konserten slut betydligt tidigare denna kväll än under premiären i Båstad. Vi hade beställt taxi till återresan kl 22.30, men ringde nu och bokade om den till kl 22.
Efter konserten signerade Anders sin CD Äkta Vara vid ett bord intill utgången, med Bengt som kassör. Trots den tidigarelagda taxiresan hann vi lämna vår present, tacka och uttrycka vår uppskattning över de nya låtarna i programmet. Vi fick även varsin signerad affisch som minne, vilka arrangören Lasse varit snäll och lagt undan åt oss. Tyvärr hade inte Anders nya singel I Do Believe kommit ännu, men det här var ju inte vår sista konsert, så den får vi säkert chans att köpa längre fram! Anders tittade på oss och konstaterade glatt: – Ja, ni kommer väl på fler konserter! (Konstigt, undrar var han fick den märkliga misstanken ifrån..?)
Åter på hotellet avslutade vi kvällen med kex, ost och lite vin innan vi mycket nöjda kröp i säng. Imorse tog vi ett tidigt förmiddagståg mot Göteborg. Jag hade av misstag råkat boka en senare avgång än Anna, men chansade och hoppade på hennes tåg. Lyckligtvis var konduktören på gott humör, så jag slapp straffavgift. Vi tyckte det var anmärkningsvärt att vi ännu inte sett en enda recension eller kommentar i tidningarna efter turnépremiären, inte ens i lokalpressen. De hade ju ändå visat ett visst intresse innan turnéstarten, med intervjuer och artiklar om Anders. Det får bli ännu en fråga att sortera in i förrådet av obegripligheter, som man helt enkelt gör bäst i att inte grubbla över ifall man vill ha förståndet i behåll!
Så skiljdes Anna och jag åt, men vi träffas redan på tisdag igen, då Konsert i sommarkväll hunnit fram till Fjällbacka! Imorgon är det dags för Visfestival Falkenberg, men den återkommer jag till längre fram…
Maria Nehro