Efter en lugn och rogivande dag i Göteborg var det den 3 juli dags att dra vidare till Falkenberg. Tåget rullade in på stationen vid middagstid och jag tog gratisbussen in till centrum. Efter en stunds promenad var jag framme vid Hotel Pallas, inrymt i en stor villa. Rummet skulle strax vara klart så jag slog mig ned i den gröna lummiga trädgården så länge. Under eftermiddagen tog jag en promenad inne i stan i väntan på Madelaines ankomst. Åt en utmärkt skaldjurspasta på Källaren Laxen och passade på att handla lite grand inför kvällen, innan jag mötte Madelaine vid bussen för att visa henne vägen till vårt hotell.
En stund senare var vi på väg in mot torget igen, för att äta middag innan visfestivalen började. Eftersom jag blivit så nöjd med min lunch på Källaren Laxen uppsökte vi samma restaurang på nytt. Nu när lunchtiden passerat var dock priserna betydligt högre, så vi nöjde oss med varsin förrätt och ett glas vin. Jag hade varit i kontakt med Värdshuset Hwitan tidigare under veckan och försökt boka bord, men de hade aldrig svarat på min förfrågan. Eftersom vi fick ett dåligt bemötande av dem redan förra året var detta droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Att de inte ens iddes svara på en artig förfrågan om bordsbokning tyckte jag var höjden av nonchalans, och kände att de inte förtjänade vår närvaro i år!
Strax efter fem passerade vi entrén till festivalområdet och klev in i Hwitans trädgård. Precis då tog Bengt Magnusson och Anders Lundqvist plats på scenen för soundcheck, Anders syntes inte till. Det var inte många som hunnit komma så dags, så vi avvaktade en stund innan vi gick fram och markerade platser åt oss, och till Christina som skulle dyka upp lite senare, på andra raden. Madelaine fick nu för första gången höra musiken till några av de nya låtarna, och tyckte det lät mycket lovande. Vi tog ett glas vin uppe vid restaurangen, där det såg ut att finnas gott om plats vid den första sittningen, vilket gjorde deras ovilja att besvara vår bokningsföförfrågan än mer obegriplig. Tiden gick, och plötsligt var det dags att gå ner och sätta sig. Plaststolarna stod i täta rader framför scenen, och hade man en gång krånglat sig in där var det ett helt företag att ta sig ut igen!
Först ut var Hannah Svensson, ackompanjerad av sin far Ewan på gitarr, och ytterligare två musiker. Hannah, som just nu går på Musikhögskolan i Göteborg, sjöng lite jazzinspirerade låtar. Inte riktigt färdig artist ännu, men helt OK att lyssna till. Sedan kom kvällens behållning, vid sidan av Anders; Lasse Tennander! En mycket positiv överraskning som vi inte haft förmånen att lyssna till live tidigare. Förutom att han framförde bra låtar uppskattade vi hans humor och avslappnade attityd.
Därefter intogs scenen av en säregen och för oss obekant artist; Kingen. Han framförde 50-talslåtar och boogie woogie med tidstypisk klädsel och frisyr. Vid sin sida hade han en basist och en kille på slagverk, som i det här fallet bestod av lådan han själv satt på, som han trummade på med stor inlevelse! Vanligtvis brukar jag gilla 50-talsmusik, men detta framträdande var så udda att det mest blev komiskt. Även basisten såg mycket speciell ut; nästan dubbelt så stor som den lille sångaren, med ett lustigt litet skägg mitt på hakan. Men underhållande var det.
Christina och jag skickade ett block mellan oss under kvällen, med våra kommentarer på, eftersom det var svårt att prata med varandra. Mellan de olika artisterna riggades scenen om och korta pauser uppstod. Det var även två längre pauser under kvällen, på ca 25 min, då man hann röra på sig lite mer. Vid den sista av dessa tog vi oss uppför den nästan helt igenproppade trappan till restaurangen för att köpa någonting att äta i ett lusthus på gårdsplanen. Men vi hann inte fram innan pausen var slut, så vi fick skynda ner till våra platser igen hungriga.
Anders var sist ut, precis som förra sommaren, och innan dess fick vi lyssna till Gipsy Prince, vilket också var en säregen upplevelse! Han spelade flamencogitarr, vilket han säkert var mycket skicklig på. Han såg dessutom väldigt bra ut, men förstörde för sig själv och gick inte alls hem hos visfestivalpubliken. Han hade en slags taktmaksin med sig på scenen, med förinspelat komp, och ägnade den mesta tiden åt att försöka få fart på publiken, vilket inte lyckades något vidare. Hallands-Posten kallade det för en trött euro-repertoar som möjligen är gångbar på Playa Ingles, och jag är böjd att hålla med. Hade han slopat taktmaskinen och de ständiga försöken att få igång publiken, och enbart visat upp sitt kunnande som gitarrist, hade han med stor sannolikhet gjort succé!
Sedan var det äntligen dags för Anders! Vid det här laget var jag snudd på avsvimmad av trötthet. Precis som förra året upplevde jag kvällen som alltför lång. Kanske hade jag även slarvat med vätsketillförseln, och något extra glas vin hade det blivit under vår väntan, så nu satt huvudvärken som ett järnband runt pannan och det gjorde nästan ont att hålla ögonen öppna! Märkliga fysiska fenomen har inträffat förr då Anders kommit in på scenen, och besvär av olika slag försvunnit som genom ett trollslag. En påtaglig förbättring inträffade även nu, men helt försvann aldrig värken.
Den här kvällen var inte Caroline med, men bortsett från hennes låtar och den gemensamma duetten framförde Anders större delen av programmet från turnéstarten tidigare i veckan, förutom sin nya singel I Do Believe. Anders tåg hade blivit försenat under eftermiddagen, och därför hade han missat soundcheck. Det förde med sig att han hade lite problem med ljudet då han klev upp på scenen, och några gånger fick ropa åt ljudteknikern Per Gradenkrans och be honom göra olika justeringar, men det var absolut ingenting som störde. Vid sitt extranummer Anthem var succén ett faktum; publiken jublade och tackade med stående ovationer!! Kvällen avslutades med ett fint fyrverkeri över vattnet, och så inväntade Madelaine och jag att Christina fick bilskjuts hem innan vi återvände till vårt hotell.
Förmiddagen därpå tog vi tåget till Göteborg. Nu hade vi två lediga dagar framför oss innan Konsert i sommarkväll därnäst gästade Fjällbacka kyrka på tisdagen. Jag tror att vi båda två satte värde på den lediga tiden. För min del innebar det bl.a. att jag hann ta hand om bilderna från de första tre konserterna under turnén. På kvällen åt vi middag på Italieninspirerade La Gondola som ligger på Avenyn och drog oss tidigt tillbaka. Nästa dag inhandlade vi presenter till Anna, som vi skulle bo hos natten därpå efter Fjällbackakonserten, och en liten present åt Anders, som vi planerade att ge honom i Nösund. Middag intog vi på en annan italiensk restaurang, där vi infann oss så tidigt att vi hann utnyttja deras luncherbjudande, för att spara några kronor. På kvällen gick vi på bio och såg senaste Beckfilmen, som faktiskt var riktigt bra.
D
el 2, Fjällbacka
Så var det tisdag och dags att ta bussen till Strömstad, där vi hade förmånen att kunna inkvartera oss hos Anna. Anna bjöd på paj till lunch och jag fick tillfälle att tvätta mina kläder, vilket kändes som en stor lyx. Då Annas man Paul kom hem från arbetet åkte vi till asiatiska restaurangen Heat där vi sammanstrålade med Gunvor och Pia, som också skulle följa med på konserten. Även Annas tre söner var med under restaurangbesöket. Maten var stark men god, och då middagen var avklarad for vi vidare i två bilar mot Fjällbacka. Jag hade aldrig varit i Fjällbacka tidigare, men förstått att det var en mycket vacker plats, och det var det vekligen! Kyrkan låg centralt uppe på en höjd, och vi körde upp så nära vi kunde komma för att parkera. En glass och lite fika hann vi med innan det var dags att ställa sig i kö utanför kyrkporten.
Precis som vid tidigare konserter ringlade kön lång vid insläppet klockan sju, och publiken fortsatte att komma ända fram till konsertstart! Till slut var det så fullsatt att dubbla rader stolar ställdes fram i kyrkgången för att bereda alla plats. Det satt även folk längs väggarna i den främre delen av kyrkan. Vi själva lyckades få utmärkta platser på en av de första bänkraderna, och liksom vid tidigare kyrkokonserter fick alla besökare varsin fin blomma med högt skaft då de steg in, denna kväll en gul ros.
Anders Lundqvist och Bengt Magnusson var ljusare klädda än tidigare, Bengt i sommaraktigt grönt. Innan jag gav mig iväg på Anders turné fanns det de som frågade mig om jag inte riskerade att tröttna eller få en överdos ifall jag åkte på så många konserter under kort tid, men för mig är det precis tvärtom! Den här kvällen kunde jag konstatera att flera av de nya låtarna, efter att jag nu hört dem några gånger, gjorde ett ännu starkare intryck på mig än tidigare! Den låt som bet sig fast i mitt huvud direkt var Allting som hon gör, men nu tyckte jag även att No One Has To Hurt, Ensam i natten och I Do Believe var fantastiskt bra, och jag började gilla duetten Always Here allt mer! Mitt musiköra fungerar väldigt ofta så att jag måste höra låtarna ett antal gånger innan jag uppskattar dem fullt ut.
Publiken i Fjällbacka var verkligen på hugget och gav Anders, Caroline och deras musiker dubbla stående ovationer! Efter Anthem visste jublet inga gränser, den gör lika stor succé varje gång. Publiken var så entusiastisk att Anders, Bengt och Anders L kom in på scenen ytterligare en gång och framförde det extra extranumret Can´t Help Falling In Love With You. Eftersom den sången inte hade framförts under turnéstarten var jag rädd att jag lyssnat till den för sista gången, och mina ögon tårades av glädje över att få höra den ännu en gång!
Därefter signerade Anders skivor. Kön var lång och vi bestämde att vi ställer och bara där ifall han har nya singeln I Do Believe med sig. Jag kilade fram för att speja och kunde glatt informera de övriga om att en hel hög av nya singeln låg på bordet, som vi nu fick möjlighet att införskaffa varsitt exemplar av. Enda problemet var att bilden på skivkonvolutet var så mörk att det var svårt att se signaturen, men med lite god vilja och rätt ljus kunde man urskilja den!
Sedan återvände vi till Strömstad där Anna bjöd på kex och ost och ett glas vin innan vi gick och lade oss. Tyvärr hade min migrän vid det här laget slagit till igen, så jag fick nöja mig med Sumatriptan och Bamyl istället för vin… Lyckligtvis hjälpte medicinen snabbt, och det var trevligt att sitta uppe och prata en stund!
Del 3, Ljungskile
Vid middagstid dagen därpå, onsdagen den 7 juli, for Madelaine och jag vidare till Ljungskile. Somnade gott redan på bussen till Skee, där vi bytte till lokaltåg, och runt halv tre var vi framme. Redan då vi klev in på gårdsplanen till Turisthotellet tyckte jag att det såg mysigt ut och kände att jag skulle trivas där, trots att hotellet var ganska slitet. Gick en runda på stan, solen strålade från en klarblå himmel och Ljungskile visade sig från sin allra bästa sida. Innan vi åkte hade vi fått höra från flera håll att Ljungskile var en ganska tråkig och oansenlig plats, men det instämmer jag inte i. Kanske inte ett ställe där jag skulle välja att semestra veckovis, men för ett kortare besök var det helt OK!
Vid femtiden träffades vi för att äta middag på Bella Mare; en av de få restauranger vi kunde hitta. Sedan gick vi den vackra strandpromenaden ut till Ljungs kyrka. Det blåste lite grand, men det var soligt och fint. Den här kvällen släpptes vi in något senare än vanligt, men även nu var kön lång och det blev mycket folk i kyrkan. Dock inte lika mycket som i Fjällbacka, och några extra stolar behövde inte ställas fram. Vi hade inte heller sett någon affischering på anslagstavlor eller i butikernas skyltfönster som vi gjort på de andra orterna. Vi satt på allra första raden, och nu tyckte jag att det började kännas smått pinsamt att sitta där kväll efter kväll. Men vi kom fram till att eftersom alla redan visste att vi var där, och följde turnén hela veckan, så var det ingen mening för oss att försöka gömma oss på sämre platser längre bak. Och när vi nu kostat på oss resa och logi för att uppleva dessa konserter så ville vi ju se bra!
Programmet var sig likt från Fjällbacka kvällen innan, dvs helt underbart! Anders sjöng med sådan otrolig känsla i t.ex. Ut mot ett hav och Tell Me On A Sunday, och de nya låtarna blev bara bättre och bättre! Den enda som jag ännu inte blivit riktigt förtjust i är Om jag hade allt. Även Carolines låtar upplevde jag allt mer positivt för varje kväll, och Hos dig tillhörde höjdpunkterna. Även om publiken kanske inte var riktigt lika mycket på hugget som i Fjällbacka blev det stående ovationer och Anthem gjorde som vanligt stor succé. Applåderna ville aldrig ville ta slut så även Ljungskilepubliken fick höra Can´t Help Falling In Love With You, och mina ögon tårades av glädje. Jag värdesatte den som om varje gång jag hörde den vore den allra sista!!
Också denna kväll hade Anders signering. Vi planerade visserligen att köpa några singlar till innan turnéns slut, men bestämde oss för att vänta till kvällen därpå i Lysekil. Så vi smet ut snabbast möjliga väg via sidoingången och återvände till vårt hotell. Där avslutade vi kvällen med ett glas vin ute på verandan i den ljusa och förhållandevis varma sommarkvällen. Ute på gårdsplanen fanns en minigolfbana, och plötsligt befann vi oss mitt i spelet då en kille dök upp med sin golfklubba precis intill oss och frågade om råd från vilket läge han borde slå bollen för bästa resultat. (Vad bollen alls gjorde uppe på verandran framgick inte…)
Och morgonen därpå var det dags att fara vidare mot Lysekil…
Maria Nehro