Musik: R. Cocciante
Text: S. Rangstedt
Det var nästan som jag visste
ända sen den första dansen
när jag kysste dig på halsen.
Bakom ryggen på din kära
fast han stod där alldeles nära.
Han sa saker du kan göra,
vilka ord du brukar välja
stunden efter du har älskat.
Jag glömmer aldrig första dansen
när du sa till mig så stilla,
nu går vi, nu går vi.
Det var nästan som jag visste
att en dag du skulle säga,
orden som jag nyss fick höra.
Tänk hur ont ett ord kan göra.
Du tycker inte att jag ser dig,
tycker inte att jag ger dig,
allt det där som du behöver.
Att vår kärlek nu är över,
du orkar inte längre kämpa.
Att all kärlek kräver offer.
Kärlek men vilken kärlek…
Det var nästan som jag visste
hur den mannen skulle hälsa,
han som kom nyss för att hämta.
Allt som gjort livet värt att leva.
Att jag skulle stå här ensam
när han kysser dig på halsen
och jag kastar mig på sängen
och jag kramar hårt din kudde.
Det var nånting jag inte visste,
hur ska jag nånsin vilja leva nu
när du, är borta.
© 2006 Äkta Recordings AB