Gud, vad härligt att få spela förälskad i sin egen man

Femina, november 2006

Av: CHRISTER OLSSON

Lia Boysen blev livrädd när hon mötte sin man Anders Ekborg för första gången – känslorna var för starka. Och just deras passion och tempera-ment har gjort att de fått kämpa hårt för sin kärlek. Nu får vi äntligen se dem spela tillsammans, i minithrillern ”Den som viskar”.

När jag träffar Lia Boysen och Anders Ekborg ute i deras charmiga om- och tillbyggda trävilla i Nackasund, med egen badplats på baksidan av huset, är det första gången jag träffar dem tillsammans. Anders håller på att fixa lunchen till barnen Channa och Dina i köket. Nu i november får vi också se dem spela mot varandra för första gången, i Maria von Helands psykologiska tv-thriller ”Den som viskar”.
– Det var en fantastisk trekant egentligen, säger Lia Boysen med en skämt-sam anspelning på regissören.
– Maria är underbar. Hon har jobbat i Berlin i 15 år och visste ingenting om svenska skådespelare, men så kom hon hem och träffade Anders i köket och sa: ”Gud, en svensk Sean Penn, dig måste jag ha med!” Hon skrev rollerna direkt för oss.

Lia och Anders spelar ett par som varit tillsammans i många år och som träffades som unga (”det gjorde ju vi också”), men vad inte mannen vet är att kvinnan varit otrogen med hans bäste vän i sex år.
– I en scen där jag hälsar på min man i häktet tittar jag på hans händer och ser Anders ärr och då vet jag, precis som min roll Kattis gör, var alla ärren kommer ifrån. Det är sådant man får gratis om man känner varandra, och sedan kan man använda det för att uttrycka smärtan. Några uttalade sexscener finns inte med.
– Men vi kysstes och bråkade och fick betalt, säger Lia. Och jag kan definitivt säga att jag föredrar att kyssa Anders framför alla andra.

Vad var svårt med att spela mot varandra?
– I livet är Anders mycket snabbare än jag på att ta beslut, på både gott och ont. Det är bra att jag är mer eftertänksam, men ibland skulle jag inte få någonting gjort utan Anders. Och så var det när vi jobbade också. Både Anders och Lia är temperamentsfulla, passionerade människor som inte är rädda för att höja rösten när det behövs.
– Jag skulle inte kunna leva med en man som vuxit upp i ett hem där man aldrig höjt rösten mot varandra. Men temperament är inte bara charmigt. Det finns något väldigt levande och passionerat där, men även en destruktiv sida, konstaterar hon.

De träffades på krogen, just när Lia var mitt uppe i inspelningarna av ”Storstad”, en av SVT:s första stora såpasuccéer, och Anders hade precis anställts av Dramaten.
– Jag blev livrädd när jag träffade honom och kände att kommer jag för nära den här mannen så kommer jag aldrig därifrån. Efter vårt första möte undvek jag honom i månader. Jag var rädd – det kändes alldeles för seriöst. Anders drabbades på ett liknande sätt.
– Han har berättat att efter ett av våra första möten drömde han att vi fått barn. Han stod med en fot i en spjälsäng och en mörkhårig flicka med bruna ögon höll i hans ben… och sedan blev det ju så! Jag ser det här som lite av en belöning för att vi kämpat för vårt förhållande. Folk ger upp för lätt, man får så oerhört mycket igen av att ha kämpat. Jag kan känna att det är ovärderligt att ha gått igenom de skärseldarna. För inte är det lätt att vara två. Hon tystnar.
– Vi har mest bara varit ifrån varandra på grund av jobbet, men de säger ju att sjömansäktenskap är de mest lyckliga. Jag tror på växelverkan. Anders bryter in.
– Jag tror det är bra att se vad den andra gjort på jobbet. ”Kristina från Duvemåla” var ju så abnormt, överjävligt hårt egentligen, och tog knäcken på flera i ensemblen för lång tid framåt. Det var en fyra timmar lång föreställning och ofta när jag kom hem var Lia helt upptagen med allt hemma och såg inte allt som jag släpade med mig hem. Det kunde vara fruktansvärt tungt. Det är mycket på jobbet som är svårt att dela – om man inte sett det själv. Lia ser på honom.
– Men när det varit ett pressat schema och många jobbiga saker har du alltid sagt: ”Gud vad skönt att vi har varandra!”

Kurvig, rågblond och med leende blåklintsögon – i genombrottsfilmen ”Det nya landet” förkroppsligade hon drömbilden av den svenska kvinnan. Men Lia Boysen är född i Köpenhamn och har både svenskt kungablod, genom mormor, född Bonde, och österrikiska gener från farfar. När föräldrarna skiljdes flyttade mor och dotter till Sverige. De slog sig ner på landet i Sörmland, nära mormor. Storstadsbönan hamnade på vischan, sade ”hvis” istället för ”om”, lekte med bondgrabbarna, slogs och brottades och vägrade ha både klänning och kjol. När hon var tolv flyttade de till Järna och delade på ett rum på sju kvadratmeter.
– Det var inte så lyckat just i den åldern, men idag är jag otroligt nära både mamma och pappa. De är mina bästa vänner. Jag är nog en blandning av dem båda. Förutom mina tre nästan 20 år yngre systrar har jag två halvbröder i England som jag precis börjat lära känna. De är 24 och 25 år gamla och underbara människor som jag har spännande diskussioner om livet med.

Dottern Channa föddes på sjukhus eftersom Anders och Lia höll på att flytta i samma veva, men Dina föddes hemma utan smärtlindring – precis som Lias mamma gjorde med hennes småsystrar. Lia använde tygblöjor till båda barnen, gjorde sina egna matpuréer och Channa hör till de få barn i Sverige som aldrig gått på dagis. Både Channa och Dina går i Waldorfskola, som deras mamma fick göra.
– Anders och jag var på nästan alla skolor både här och inne i Stockholm för vi hade lovat vår dotter att hon skulle få världens bästa fröken. Channa har gått där i fyra år och älskar sin fröken och sin klass. Det är litet och tryggt och jag tror de behöver det när Anders och jag flackar och flänger så mycket. Liksom mamma har Channa planer på att bli skådespelerska.
– Vi försöker hålla i tyglarna, men hon fick provfilma för en roll i filmen ”Storm” – fast den scenen klipptes bort… Hon tittar plötsligt upp.
– Det är extremt krävande att filma på något märkligt sätt. Jag blir helt urlakad. Jag behöver fyllas av poesi!
– Vi har i princip jobbat dygnet runt den senaste månaden och det har varit kaotiskt, förklarar Anders. Man har varit tvungen att vara i ett superladdat läge från det man vaknar tills man går och lägger sig.

Som om det inte skulle räcka med ”Den som viskar” spelar Lia dessutom misshandlad hustru i Anders Nilssons episodfilm ”När mörkret faller”, som nyss haft premiär. Hennes roll har en förebild i verkligheten.
– Det var krävande, fruktansvärt. Otroligt förnedrande situationer att spela, psykiskt tärande att göra. Kanske ännu mer för att jag vet att den kvinnan, som jag lärt känna, varit med om det, fast hundra gånger värre. Dessutom var hon med under inspelningen – och det ställer ju andra krav på äkthet. Jag kände att jag verkligen måste rättfärdiga den här människans upplevelser och hennes kamp.

Varför dröjde det så länge innan ni vågade spela mot varandra?
– Jag tror det är en mognadsgrej. Nu längtade jag nästan efter det. Jag kände mig trygg i det jag kan om filmskådespeleri och var mogen för ytterligare ett steg. Det var en lyx att få tillbringa den lilla fritid man har tillsammans. Och när jag gick omkring på inspelningen och väntade kunde jag njuta av att få titta på min man… Gud, vad härligt att få spela förälskad i sin egen man… det borde man kunna få göra lite oftare när vi ändå är i samma yrke! Anders håller med.
– Men vi behöver inte spela ett par i femtioelva filmer. Det skulle kanske bli lite väl puttenuttigt, säger han.

——————————————————————————–
LIA MARIKA HATZ BOYSEN

YRKE: Skådespelare
ÅLDER: 40 år
FAMILJ: Maken Anders Ekborg och barnen Channa, 11, och Dina, 8 år
BOR: I villa i Nacka utanför Stockholm
AKTUELL: Med thrillern ”Den som viskar”, med Anders Ekborg och Pernilla August, i SVT. Anders har också en av huvudrollerna i SVT:s stora julsatsning ”Snapphanar.

Tillbaka

Leave a reply