Chess in Concert – Dalhalla

Chess in Concert 140704

Foto och © Maria Nehro

Efter en kylig och regnig inledning på sommaren var det ett soligt och näst intill högsommarlikt Rättvik som mötte oss då vi hoppade av tåget vid middagstid, och till fots tog oss uppför backen till vårt hotell. Vid 18-tiden blev vi upphämtade av buss för vidare transport till Dalhalla; det nedlagda kalkbrotten mitt ute i skogen, som numera är förvandlat till en av de mäktigaste och vackraste utomhusarenorna i världen. Där skulle vi under två kvällar få förmånen att avnjuta Chess in Concert; Benny Andersson, Tim Rice och Björn Ulvaeus världsberömda och 30-årsjubilerande musikal, med Anders i rollen som den amerikanske schackspelaren Freddie, Philip Jalmelid som ryssen, Gunilla Backman som Florence, Sarah Dawn Finer som Svetlana och Johan Schinkler som Molokov. Därtill en medlem ur popkören; Stefan Nykvist, i rollen som the Arbiter.

Bussen var framme i god tid och vi kunde i lugn och ro skåda ut över det storslagna arenaområdet innan vi tog trapporna ner till rad 0, allra längst fram. Mellan publikplatserna och scenen fanns en grund damm, som i sin tur stod i förbindelse med en vackert smaragdgrön sjö bakom scenen, vars färg förde tankarna till betydligt sydligare breddgrader.

Den stora arenan fylldes långsamt, och var under fredagskvällen belagd till åtminstone 75%, kvällen därpå så gott som helt. Under applåder gjorde Stockholm Concert Orchestra entré på scenen, tillsammans med en ungdomskör på 50 personer från Stockholms Musikgymnasium samt popkomp och popkör under ledning av Svante Persson. Dirigent var naturligtvis Anders Eljas.

Det var den engelska versionen av Chess vi fick lyssna till, som till större delen var lik originaluppsättningen från 1984. Inget programblad delades ut, vilket jag tycker var kvällens enda miss, men så här såg programmet ut:

Merano / What A Scene! What a Joy!

Molokov And Anatolij / The Russian and Molokov

Where I Want To Be

The Arbiter Opening Ceremony

Difficult And Dangerous

Times (Molokov)

The Merchandisers

The Arbiter – Reprise

Quartet (A Model Of Decorum And Tranquility)

1956 – Budapest is Rising

Nobody’s Side

Chess Game

Mountain Duet

Florence Quits Pity

The Child

Someone Else’s Story

Embassy Lament

Anthem

PAUS

Golden Bangkok

One Night In Bangkok

The Soviet Machine

Heaven Help My Heart

He Is A Man, He Is A Child

Argument (Florence & Anatolij)

I Know Him So Well

The Deal (No Deal)

Pity The Child # 2

Endgame

Epiloge – You And I / The Story Of Chess

Anders bar i den första akten svart kavaj med vit skjorta och röd väst. Andra kvällen, som var varmare än den första, åkte kavajen av redan tidigt i föreställningen. I andra akten bar han vit kavaj med svart skjorta, som till en början såg mörkgrön ut i ljussättningen på scenen (vilket f.ö. hade passat honom utmärkt!) Sarah Dawn Finer, som spelade Svetlana, var den som hade flest klädbyten, trots att hon medverkade minst av solisterna.  Hur övriga solister var klädda framgår av de bilder som inom några dagar kommer att publiceras i galleriet.

Kanske märktes ett stänk av nervositet i Anders röst i inledningen av första akten, men det försvann snart och vartefter kvällen led lyste han allt klarare! Anders var utan tvekan den som hade starkast scennärvaro och gick in i sin roll allra bäst. Det var definitivt inget fel varken på Philip Jalmelid eller Gunilla Backmans röster, men i det avslutande sorgliga numret stod de enligt mitt mycket rutinerade och chesskunniga resesällskap och log glatt mot varandra, och verkade inte alls medvetna om det allvar, med vilket denna scen normalt spelas!

Johan Schinkler gjorde en personlig – och rysk – tolkning av rollen som Molokov, mycket olik Per Myrbergs gestaltning på Cirkus i början av 2000-talet. Sarah Dawn Finers roll var relativt begränsad, men sången ”Han är en man, han är ett barn”, som tidigare inte funnits med i den engelska versionen, hade nu översatts för Svetlanas räkning.

Ett extra lovord vill jag ge till de oerhört duktiga körsångarna. De stod lite grand i skymundan, allra längst bak på scenen, men på storbildsskärmen kunde man verkligen se med vilken inlevelse de sjöng!

Efter föreställningens slut tog bussen oss tillbaka på hotellet, men redan kvällen därpå var vi åter på plats i det gamla kalkbrottet. Denna kväll fanns flera vänner i publiken, och blommor hade inhandlats till favoritsolisterna, som delades ut på scenen under applådtacket. Vädret var ännu skönare än kvällen innan, våra medhavda extratröjor och filtar kom inte alls till användning. Och solisterna var om möjligt ännu bättre; nu varma i kläderna fullkomligt strålade de!

Dessa båda härliga Dalhallakonserter är ett minne som jag kommer att bära med mig genom livet!

Maria Nehro

Tillbaka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *