Motala 31 oktober

Motala 101031. Foto och © Mikael GrahnEtt par timmars shopping är aldrig fel tänkte jag glatt, och bokade en relativt tidig avgång till Motala igår. Vid halv tolv hoppade jag av tåget och möttes av sol och nästan vårlikt väder! Promenerade in mot centrum där jag hade en stund på egen hand innan det var dags att träffa Madelaine för en gemensam middag och den efterlängtade konserten med Anders och Motala Blåsorkester. Men den planerade shoppingturen blev det inte mycket bevänt med. Insåg snabbt att Motala är en tämligen död stad på söndagar! De båda stora köpcentrum jag hittade var stängda. I stort sett allt var igenbommat, förutom mat- och videobutiker.

Ett öppet café hittade jag till slut, där jag drack en chailatte innan jag påbörjade min promenad runt stan. Men jag hann inte många kvarter så fick jag syn ett internetcafé. Dagen var räddad, placerar man mig framför en dator kan jag roa mig i timmar!! En stund senare begav jag mig till busstationen för att möta Madelaine som kom åkande med Östgötatrafiken. Vi valde ut en kinarestaurang åt oss, som jag hunnit spana in under eftermiddagen, och hann sedan med en kort promenad, innan vi styrde stegen mot Folkets Hus och konserten.

Jag hann knappt mer än in så fick jag syn på Tyr, som jag tidigare haft sporadisk kontakt med på nätet. Det här var första gången vi träffades IRL. Han såg ut precis som jag tänkt mig, förutom att han var ungefär en meter längre! Så småningom var det dags för oss att inta våra platser. Det var utsålt, men vi satt förnämligt placerade på rad 2. Kvällen till ära var Anders klädd i svart kostym, svart väst och vit skjorta. Till vår förtjusning gavs han stort utrymme under konserten. Så här såg programmet ut i sin helhet:

Stars and Stripes Forever (orkestern)

Lady is a Tramp

Musikalpotpurri (orkestern)

Bring Him Home

Typewriter (orkestern)

PAUS

Strike Up the Band (orkestern)

There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York

It Was A Very Good Year

A Gallop to Endless Gallops (orkestern, reservation för titeln)

Vilken underbar värld

Anthem

Under blågul fana (orkestern)

Time to Say Goodbye – bejublat extranummer!

Orkestern, under ledning av diregenten Claes Tilly, var proffsig och trevlig att lyssna till. Det enda som i mina öron lät lite egendomligt var arrangemanget till Anthem, med mycket blås och ett klinkande piano i bakgrunden.

De båda konferenciererna var anmärkningsvärt illa förberedda! De stod och läste innantill som lågstadiebarn och tycktes inte ha gjort sig några ansträngningar alls att lära sig sitt manus! Det hela gjorde ett mycket trevande och osäkert intryck, med ständiga pauser på fel ställen. Tänk om orkestermedlemmarna hade komma till konserten lika dåligt förberedda, och för första gången tittat på noterna då de slagit sig ner på sina platser! Men bortsett från denna märkliga omständighet var vi helt nöjda. Finalen var magnifik; till stående ovationer framförde Anders Times to Say Goodbye! Få saker är jag så svag för som då han sjunger på italienska…

I pausen var det till vår glädje signering! Jag hade två vänner som beställt skivor av mig, och även Madelaine köpte ett exemplar. Vi passade på att tacka Anders för senast, och den fantastiska releasefest vi blivit inbjudna till ett par veckor tidigare. Anders hörde sig för ifall vi var nöjda med kvällen så här långt, och det skulle ju bara ha fattats annat… Efteråt klandrade jag mig själv för att jag inte hade sagt någonting positivt om den nya CD:n, men vi kunde ju inte uppehålla honom hur länge som helst när vi hade folk bakom oss i kön! Tyr ville gärna ha en bild på sig och Anders tillsammans, och det hade Anders gått med på. Så fort signeringen var slut ställde de upp sig och jag fick äran att fotografera dem. Tog en extra bild för att vara på den säkra sidan.

Konserten var kortare än jag hade fått förhandsinformation om, och vi behövde inte ha oroat oss över att inte hinna med vår buss klockan 19.20. Ibland bedrar snålheten visheten, och den här gången hade jag bestämt mig för att åka hem till Stockholm på kvällen, istället för att stanna över natten på hotell. Men då jag satt på bussen kände jag hur orimligt trött jag var, och tänkte längtansfullt på hur skönt det hade varit ifall jag inte behövt tillbringa tre timmar på buss och tåg denna kväll, utan istället fått krypa ner i en mjuk och skön hotellsäng! På bussresan till Linköping lyckades dock Madelaine hålla liv i mig, och vi hade en hel del att prata om, men så fort jag slagit mig ner på X2000, för den sista delsträckan hem, somnade jag som en stock!

Maria Nehro

Tillbaka

Leave a reply