Konsert i Sommarkväll 8 – 10 juli

Nösunds Värdshus 100709. Foto och © Maria NehroTill Lysekil tog vi bussen, med byte och en timmes uppehåll vid Torp, där vi provianterade lite grand i det stora köpcentret. Väl framme i Lysekil drog vi iväg med våra väskor längs kajen och var snart framme vid mysiga Hotel Strand, där vi checkade in i varsitt rum på övervåningen. Strax träffades vi igen för en gemensam runda på stan.
Till Anders hade vi redan köpt en present, men vi ville även ge de övriga i gänget någonting, och spanade därför efter en presentaffär eller lite finare godisbutik. Vi kikade in på ett par konditorier, i förhoppning att de skulle ha någon festlig choklad, men det var som förgjort, vi hittade absolut ingenting! Till slut tvingades vi nödhandla på Konsum, där vi hittade två påsar chokladpraliner som såg någorlunda snygga ut.

På tillbakavägen gick vi förbi den vackra gamla stenkyrkan, som liksom Fjällbacka kyrka låg vackert belägen uppe på en höjd. Regnet hängde i luften och åter på hotellet öppnade sig plötsligt himlen, och ett riktigt skyfall bröt ut. Som tur var blev det inte så långvarigt, och då vi en stund senare gick till en näraliggande restaurang för att äta middag hade det övergått i duggregn. Lunchmenyn gällde ända fram till klockan 17, så även denna kväll kom vi billigt undan. Maten var utmärkt och vi kostade på oss ett extra glas vin för att fördriva tiden fram till tjugo i sju, då vi kände att det var dags att gå upp till kyrkan för att ställa oss i kö ifall vi ville ha bra platser. Och det ville vi ju.

Så satt vi där igen, på första raden. Lysekils kyrka är stor, men den fylldes upp utan problem, även om folk inte behövde sitta “på” varandra som i den betydligt mindre Fjällbackakyrkan. Innan konserten såg vi Bengt passera förbi i en snygg röd- och vitrandig skjorta. – Vilken snygg skjorta han har idag, kommenterade vi glatt till varandra, för att någon minut senare förvånat se hur han smög in på scenen i en grårandig skjorta med den rödrandiga ihopvikt i famnen, och stoppade ner den i en väska! Strax därpå gick Anders förbi i en jättesnygg röd skjorta, men att han skulle behålla den på under konserten föreföll så osannolikt att vi inte ens tänkte tanken.

Då konserten började uppmärksammade Anders att en man travade omkring längre bak i kyrkan, utan att sätta sig ned, och påpekade att han blev störd av det. Oklart varför mannen irrade omkring, kanske hittade han ingen sittplats. Därefter fick vi uppleva en toppenkonsert, precis som tidigare kvällar! En särskild eloge vill jag ge till ljud och ljus under turnén, bortsett från Falkenberg där bekymren hade särskilda orsaker. Ljudet har varit perfekt, och belysningen så otroligt vacker, både då man använt det tunna vita tyget eller utnyttjat kyrkan precis som den var, och lyst upp de vita pelarna i lilablått eller rött.

Efteråt ställde vi oss i kö vid signeringen för att köpa ytterligare några singlar. Vi passade på att beröma de nya låtarna ännu en gång, och tala om hur mycket vi tyckte om dem. Nu hade Anders skaffat en bättre penna att signera de mörka skivkonvoluten med, och jag köpte 3 st på uppdrag av goda vänner.

Huvudbyggnaden, Nösund. Foto: Maria NehroDel 2, Nösund
I fredags, den 9 juli, var det dags att ta bussen från Lysekil till Nösund på Orust. Den här resan var den krångligaste av dem alla, med två byten och kort om tid. I god tid drog vi iväg våra väskor till Södra hamnen och klev på buss 842. Chauffören lovade att säga till då vi närmade oss Rotviksbro, där vi har vårt första byte, men det löftet måste han ha glömt i samma stund han gav det, för en dryg halvtimme senare såg vi plötsligt hur vi i hög hastighet susade förbi Rotviksbro! Jag greps nästan av panik, var skulle vi nu att hamna?? Vi blev avsläppta några hållplatser längre fram där vi kunde ta oss över huvudleden och kliva på Orust Express i andra riktningen. Den planerade anslutningen hade vi missat, och var nu tvungna att vänta en timme invid vägen, mitt ute i ingenstans.

Även i Varekil hade den planerade anslutningen gått ifrån oss, och vi tvingades vänta ytterligare en timme. Vi tog oss med viss möda över den vältrafikerade vägen till en Statoilmack, för att köpa oss någonting att äta. Märkligt nog fanns inget övergångsställe eller gångtunnel, så man fick ge sig ut i trafiken med allt sitt baggage, nästan med fara för sitt liv! Eftersom Varekils Busstation är en knutpunkt där många bussbyten sker, och macken är det enda inköpsstället inom synhåll, borde man förstått att även gångtrafikanter har behov av att på ett snabbt och smidigt sätt ta sig dit. Vid halv tre på eftermiddagen, 4,5 timmar efter att vi lämnat vårt hotell i Lysekil, var vi till slut framme vid Nösunds Värdshus och checkade in i våra små men mysiga rum, belägna i ett hus intill huvudbyggnaden. Rummen gick i blått och vitt och påminde lite grand om kojer på en båt, vilket passade bra med tanke på närheten till havet.

Då vi installerat oss bestämde vi oss för att avnjuta ett glas vin eller öl, som vi köpte i baren. Vi hade uppmärksammat att kvällens artister redan var på plats och undvek därför den stora huvudverandran. För att vara diskreta slog vi oss istället ned på en liten oansenlig altan vid sidan av huset. Men det visade sig vara en felberäkning, för under den korta stund vi satt där sprang delar av teamet förbi säkert 25 ggr, med väskor och med en svårt haltande Caroline, som skadat foten vid ett hopp ned ifrån scenen kvällen innan! En stund senare uppsökte vi den större verandran med våra datorer och kopplade upp oss mot det trådlösa nätverket, men trots att jag satte mig så att solen inte föll in på skärmen var det nästan omöjligt att se någonting, så jag fick inte mycket gjort. Lyssnade lite till soundcheck som pågick inne i huset och tog en promenad tillsammans med Madelaine för att spana in omgivningarna. Värdshuset låg otroligt fint precis vid vattnet. Huvudbyggnaden var vit, men intilliggande byggnader och bodar mörkt träfärgade.

Halv sju var det tid att uppsöka våra platser inne i den vackert dukade restaurangen. Vi var bland de första på plats och förundrades över att inte fler människor kommit. Skulle det bli så här lite folk under Anders spelning?? Men det var bara vi som, plikttrogna som alltid, infunnit oss på den tillsagda tiden. Resten av publiken tog inte så hårt på klockslaget utan droppade in vartefter. Vid nio, precis innan spelningen började, dök det sista gänget upp, som bokat barplatser. En speciell meny var upptryckt, så att vi kunde se vad vi skulle bjudas på under kvällen, och maten var utsökt! För dem som bodde på värdshuset ingick desserten; passionsfruktscheescake och chokladglass med nötflarn och jordgubbar, vilket vi inte tackade nej till.

Vid niotiden kom Anders och hans musiker in på scenen. Madelaine och jag hade utmärkta platser, men jag satt delvis med ryggen mot scenen och skymdes en smula av våra bordsgrannar, så då spelningen började flyttade jag över till samma sida av bordet som Madelaine för att få fri sikt.

Programmet vi bjöds på skiljde sig en smula från de kyrkokonserter vi upplevt under den gångna veckan, bland annat var det nu en paus. Tell Me On A Sunday hade utgått, vilket jag tyckte var lite tråkigt eftersom den tillhör mina absoluta favoriter. Istället hade Intill och Irländsk ballad tillkommit, så tre Tom Lehrer-visor framfördes under kvällen, vilka passade bra in i krogmiljön. Även Caroline utökade med sin fina låt Soldier. Carolines fot gav nu intryck av att vara helt återställd, konstaterade vi med glad förvåning, för det hade sett riktigt illa ut då hon haltade fram under eftermiddagen. Scenen var liten och man fick intryck av att det var trångt, särskilt vid de tillfällen Caroline slog sig ned för att spela gitarr till Anders låtar. Anders skojade mycket med Bengt, och beklagade sig skämtsamt över att han fick så mycket applåder efter sitt solonummer Recuerdos de la Alhambra. Men Anders hade absolut ingen orsak att klaga. Trots att publiken var betydligt mindre på Nösund än tidigare under turnén var den mycket entusiastisk, och han fick framföra båda sina extranummer!

Efter konserten var det signering, och då passade Madelaine och jag på att lämna fram den present som vi inhandlat i veckan, och tacka Anders för att han förgyllt vår semester. Vi rördes nästan till tårar av hans vänliga svar! Strax efter elva drog vi oss tillbaka till våra rum.

Nästa dag var det tid för Madelaine att åka hem. Själv hade jag bestämt mig för att stanna kvar ännu en natt på Nösund, eftersom jag var ledig även den kommande veckan och inte behövde göra mig någon brådska. Efter frukost satte vi oss en stund på verandan med våra datorer, men trots att vi valde ett skuggigt bord hade jag lika svårt som dagen före att se vad som visades på skärmen. Strax innan Madelaine skulle kliva på bussen anlände Anna och Maggan. Anna plockade fram Strömstads Tidning och visade oss artikeln och den jättefina recensionen efter Anders besök i Fjällbacka kyrka några dagar tidigare. Anna hade haft kontakt med journalisten ifråga under veckan, och förvissat sig om att de skulle uppmärksamma konserten, eftersom bevakningen varit så dålig för några år sedan då Anders och Bengt besökte Strömstad.

Maggan, som har ett stort filmintresse och gjort ett par kortfilmer tidigare, hade länge pratat om att hon skulle vilja göra en liten film om oss som följer Anders på många av hans konserter. Nu kände hon tydligen att stunden var inne att påbörja projektet, och filmade oss på verandran med sin videokamera, samt följde Madelaine då hon klev på bussen. Vi pratade om att det vore roligt ifall hon även kunde filma lite grand under Anders framträdande på kvällen, för att klippa in i på lämpliga ställen, och lyckades utverka tillstånd för det.

På eftermiddagen promenerade vi en bit och slog oss ned på klipporna i solen. Jag hade varken tagit med mig sol- eller badkläder i den slimmade packningen inför min 14-dagarstur längs Västkusten, och var därför alldeles för varmt klädd, men gjorde mitt bästa och rullade upp byxben och ärmar för att få lite sol på mig. Vi hann även med att gå på vernissage i en sjöbod, där en man utan armar ställde ut sina verk. Vi lyckades aldrig lista ut ifall han använde sina fötter eller munnen då han målade. Åter på värdhuset åt vi deras lunchbuffé, men den blev jag lite besviken på efter gårdagskvällens utsökta middag, och hade svårt att hitta någonting som jag tyckte om. Då jag redan lagt upp åt mig på tallriken såg jag att man kunde beställa in räkor istället, som jag gått och längtat efter hela veckan, men då var det för sent.

Kvart över sex tog jag trappan upp till Anna och Maggan, som bodde i en av de fina bodarna närmast vattnet. De bjöd på ett glas vin och lite nötter innan det var dags att gå till middagen. Maggan passade på att filma oss, trots att ljuset var i starkaste laget. Hon bad att jag skulle presentera mig och berätta lite grand om mig själv. Plötsligt såg jag hur hon började vifta allt livligare bakom kameran och tystnade förvirrat. – Slappna av, väste hon, och tyckte att jag var alldeles för stel! Och helt bekväm kände jag mig ju inte framför kameran, trots att jag tyckte hennes filmprojekt var både spännande och kul! Fick en förnimmelse av att befinna mig på någon av det otal kurser man gått för jobbets räkning, där man förväntas presentera sig käckt och trevligt inför främmande människor! Sedan fick jag berätta om hur jag “upptäckte” Anders, och vad som får mig att åka runt just på hans konserter. Den biten gick väl något bättre, även om jag kände att jag hade velat förbereda mig mer, och tänka igenom vad jag skulle säga. Jag är en sådan person som sällan hittar de rätta orden när jag som bäst behöver dem. Får jag däremot möjlighet att tänka efter i lugn och ro kan jag utan problem skriva spaltkilometer om andan faller på! Allvar blandades med skratt då Maggan slängde ur sig en fråga som både Anna och jag tyckte kunde lämnas utanför filmprojektet, eftersom den ändå aldrig skulle få något svar. Åtminstone inte så länge kameran var på…

Så småningom gick vi ner till middagen och Maggan monterade upp sin kamera på det medhavda stativet, och förberedde inspelningen. Middagen serverades av en mycket trevlig servitris, men höll inte riktigt samma höga klass som kvällen innan, trots att menyn var identisk. Kanske hade man bytt kock. Blomkålsterrinen hade en konstig bismak och havskatten innehöll rikligt med ben. Lite missnöjda var vi även med att det drog ut på tiden innan framträdandet började, och tyckte att gästerna vid bordet intill tilläts beställa in huvudrätten väldigt sent, när vi andra i princip ätit klart.

Till slut var det i alla fall dags. Anders hade bytt ut sina mörka byxor mot jeans, vilket passade väldigt bra i den gemytliga miljön på värdshuset. Och Maggan filmade. Anna och jag hade hintat henne om vilka låtar vi uppskattade allra mest, och gärna ville ha med. Dessvärre blev minneskortet fullt väldigt snabbt, innan hon hunnit spela in det material hon ansåg sig behöva. Hoppas att det dyker upp någon mer chans! Anna funderade allvarligt på att skicka fram en lapp med sin favoritsång på; Kanske kärlek är allt, som jag berättat för henne att Anders sjöng under turnépremiären i Båstad. Hon kom så långt att hon skrev upp låttiteln på en papperslapp, men fann inget lämpligt tillfälle att lämna fram den. Den här kvällen berördes jag väldigt starkt av Ensam i natten, och tårarna rann! Det är konstigt hur man olika kvällar berörs av olika låtar. Möjligen var det en smula vemod i tårarna också, över att det för mitt vidkommande var den allra sista konserten under sommarturnén som jag lyssnade till.

Mot slutet av konserten skojade Anders så våldsamt med Bengt att han faktiskt kom av sig och fick börja om! Det har jag aldrig varit med om tidigare. Bland annat ifrågasatte han om Bengt verkligen var en man.
Publiken var ungefär lika stor som kvällen innan, men ännu mer entusiastisk! Applåderna var kraftiga och det blev stående ovationer, något jag inte trodde förekom i den typen av lokaler. Dock fanns det en man i publiken som då och då ropade högt och ljudligt. De första gångerna trodde jag att han ville någonting, och försökte påkalla uppmärksamhet, men sedan hände ingenting mer. Det kändes obehagligt, för han var så oberäknelig, och man visste inte riktigt vad man hade att vänta sig från hans håll, eller när. Jag vet inte ifall han bara fått i sig ett par glas för mycket, eller om han var psykiskt sjuk.

Efteråt var det signering och en hel del folk i kö. Eftersom jag och Madelaine hade tackat Anders så ordentligt kvällen innan, och t.o.m. fått singlar av honom, kände jag att jag gjort mitt och höll mig i bakgrunden, i väntan på att Anna och Maggan skulle uträtta sina ärenden. Kvällen avslutade vi uppe på deras balkong med ett glas vin och många skratt!

I förmiddags var det till slut dags även för mig att lämna turnén för att åka vidare till Varberg, där en helt annan slags konsert väntar i morgon kväll. Därefter avslutar jag min 14-dagarstur i Halland och Bohuslän, och två av de härligaste veckor jag någonsin upplevt!!

Maria Nehro

Tillbaka