2010
26-30 november: Nösund - Göteborg - Vänersborg - Norrköping
31 oktober: Motala
10 oktober: Releasekonsert - Stockholm
29 juli: Roslags-Kulla
8-10 juli: Lysekil - Nösund
3-7 juli: Falkenberg - Fjällbacka - Ljungskile
30 juni: 1 juli: Båstad - Ränneslöv
6 juni: Nacka Musikklassers Nationaldag
30 maj: Tjolöholms Slottskyrka - Kungsbacka
10 april: Caprice 2010 - Lindesberg
1-2 mars: The Special Tour Göteborg - Stockholm
5-6 februari: Melodifestivalen 2010 - Örnsköldsvik
Melodifestivalen 5 - 6 februari
J
ag erkänner villigt att jag aldrig varit speciellt engagerad i Melodifestivalen!
Det var åratal sedan jag följde tävlingen med något större intresse. Men för ett par månader sedan blev läget plötsligt ett annat, då det visade sig att Anders skulle vara med. I all hast beslutade Madelaine och jag oss för att åka upp till Örnsköldsvik, för det här tillfället ville vi absolut inte missa!
Sagt och gjort, biljetter fick vi tag i till fredagens genrep och deltävlingen på lördagen. Men med hotellrum var det värre. Jag ringde förtvivlad till alla hotell jag kunde hitta, stora som små, men överallt var det fullbokat! Till slut kontaktade jag Turistbyrån och frågade ifall de kunde hjälpa oss. Jag fick då tips om ett vandrarhem någon halvmil utanför stan, där det faktiskt fanns varsitt ledigt rum åt oss! Stället såg inte alltför roligt ut på hemsidan, och hur i hela fridens namn vi skulle ta oss därifrån och in till stan hade vi ingen aning om, men tak över huvudet hade vi i alla fall fått!
Efter att ha kollat upp busstider, förbokat taxi och även bokat restaurang till lördagskvällen var det så äntligen dags att ge sig iväg i fredags morse. Halv sju hoppade jag på tåget mot Sundsvall där jag bytte till buss. Vid busshållplatsen stod en SJ- eller bussbolagsanställd som till min förvåning erbjöd gratisbiljetter till lördagseftermiddagens genrep på Fjällräven Center. Jag trodde nästan inte mina öron, hur kunde jag ha sådan tur!? Jag bad om 2 st och skickade genast ett SMS till Madelaine för att berätta om mitt fynd. Till saken hör att Madelaine blivit kraftigt försenad under dagen, och inte visste ifall hon skulle hinna fram till Örnsköldsvik i tid till kvällens genrep. Men nu kunde jag lugna henne med att vi i så fall åtminstone kunde gå på lördagen.
Vid halv två var jag framme vid vandrarhemmet i Domsjö, och konstaterade glatt att det såg betydligt trevligare ut än det gjort på nätet. Dessutom var det billigt. Då jag packat upp gav jag mig iväg till närmaste butik ett par kilometer bort. Mycket snö har vi i Stockholm också just nu, men maken till snömassor som kantade vägarna i Örnsköldsvik har jag nästan aldrig sett!
Halv sex var till slut även Madelaine på plats. Någon gemensam middag hann vi inte med, inte heller att ta bussen in till arenan som planerat, så det blev taxi. Det var trångt i foajén på Fjällräven Center, men en glad och trevlig stämning. Vi såg skymten av Christer Björkman, som stod och pratade om någonting vi inte hann lyssna till. Enligt våra biljetter skulle vi sitta på rad 18, men då vi kom in på parkett visade det sig till vår glädje att vi i praktiken hamnade på rad 11-12. På bänkraderna närmast framför oss satt journalistkåren samlad. De hade pressackrediteringen i ett rött band runt halsen, men några större fasciliteter än så var det inte frågan om. De fick sitta med sina laptops i knät!
Vi satt precis vid mittgången och såg utmärkt. Vi väntade ivrigt på att få höra låtarna, men det var en ruskigt seg inledning innan allt kom igång! En kille och en tjej sjöng gamla välkända schlagerlåtar, men med samma artister vid mikrofonen hela tiden lät alla låtar efter en stund likadant. Vid varje plats fanns en vit plastkasse fylld av rekvisita inför kvällen, bl.a. ett stort färgglatt papper och en ballong. Pappret skulle vi hålla upp ovanför huvudet på ett givet kommando. Vi såg inte själva vad mönstret föreställde, men fick höra i efterhand att det var den samiska flaggan.
Till en början fanns en konfrencier på scenen innan de tre programledarna tog över; Dolph Lundgren, Christine Meltzer och Måns Zelmerlöw. Den ständigt närvarande studiomannen bevakade allt. Dolph Lundgren var en positiv överraskning med humor och mycket självdistans, och med sina rötter i Örnsköldsvikstrakten ifall jag förstod saken rätt. Han genomförde ett härligt shownummer som var en av kvällens höjdpunkter. Måns var klar och redig med tydlig röst, en mycket lämplig programledare. Christine Meltzer däremot tycker jag var en stor katastrof, och har alltid tyckt. Hon är säkert en fullkomligt normalbegåvad och klipsk tjej egentligen, men här spelade hon en riktig bimbo som delgav publiken tråkiga skämt. När man märker efter två genrep att ingen skrattar tycker jag att man borde överväga att stryka skämten ifråga!!
Till slut fick vi höra de åtta bidragen. Först ut var Ola. En tidning hade beskrivit pianoklinkandet i Unstoppable som genialiskt, och jag är böjd att hålla med. Det bet sig verkligen fast, och redan första gången jag hörde låten fick jag en bestämd känsla av att den skulle gå direkt till final.
Jenny Silvers låt var raka motsatsen och passerade lika obemärkt ut genom ena örat som den passerat in genom det andra. Linda Pritchard var ett spralligt energiknippe som gjorde ett positivt intryck på mig i den filmade presentationen, men låten var mig så likgiltig att jag, trots tre genomlyssningar under helgen, inte skulle kunna upprepa en ton av den idag om jag så fick en miljon! Pain of Salvations stillsamma ballad tilltalade mig däremot, även om jag inte tillmätte dem någon chans vid omröstningen.
Sedan var det äntligen Anders tur med The Saviour!
I ett utomordentligt proffsigt och pampigt nummer tog han andan ur oss, och publiken tycktes gilla vad den fick höra. Jag kände tydligt att han hade chans på Globen! Är väldigt svag både för opera och italienska, så sången passar mig perfekt. Madelaine och jag konstaterade efteråt att med tanke på hur låten beskrivits innan tävlingen så hade vi väntat oss någonting mer extremt. Vi gillade idén med dansare i mogen ålder istället för urringade 17-åringar. Skäggstubben och den smala slipsen var definitivt inte heller fel!
Sedan kom Jessica Andersson med
I did it for love, en ballad som inte berörde mig alls. Däremot såg jag henne som en farlig konkurrent om finalplatserna pga hennes rutin i Melodifestivalsammanhang, och den stora publik hon skaffat sig i schlagervärlden.
Kvällens tjatigaste bidrag; Singel, stod Frispråkarn för. En liten stund gick det bra att lyssna till hiphoparen, men snart nog hade man tröttnat på den enformiga texten. Ett av få roliga skämt under kvällen levererade Måns, då han efter framträdandet bringade klarhet i frågan om Frispråkaren var gift eller singel!
Salem Al Fakir, som var sist ut i startfältet, blev en märklig upplevelse. Jag kan inte påstå att jag uppskattade hans bidrag; Keep on walking, men att han är en fantastisk musiker med varm och ödmjuk framtoning råder det inget tvivel om! I den filmade presentationen berättade han en rörande historia om hur han som 5-åring skulle spela piano, klädd i sina bästa kläder. Men för att det inte skulle kännas så läskigt hade han bett sin mamma sitta på en stol mellan honom och publiken! Under Melodifestivalen skulle han dock spela utan sin mor förklarade han.
Sedan vidtog en i förväg lottad omröstning, som av naturliga skäl blev långt ifrån spännande. De båda artister som "vann" fick framföra sina bidrag ännu en gång. Därefter var det slut och så fort vi lyckats tränga oss ut och hämtat våra kläder tog vi vår förbeställda taxi tillbaka till vandrarhemmet. Vi var båda hungriga, framför allt Madelaine som inte hunnit äta någon middag på grund av sin sena ankomst, så kvällen avslutade vi med kex, ost och snacks, som vi avnjöt med ett gott vitt vin till.
Lördagen lagade vi vår egen frukost och vid elvatiden tog vi bussen in till centrum. En liten shoppingrunda hann vi med innan det var dags för eftermiddagens genrep som började kl 13.30. Jag gruvade mig en smula då jag tänkte på den segdragna inledningen kvällen före, men den här gången gick det riktigt raskt undan, det schlagersjungande förbandet var slopat och snart nog fick vi höra bidragen på nytt. Frispråkarn var nu om möjligt ännu tjatigare, men Jessica Anderssons låt lät i mina öron bättre än den gjort kvällen innan, och jag kände i mitt stilla sinne att hon skulle bli en svår motståndare för Anders. Olas låt var given i Globen, det kände jag inte ett uns av tvivel om. Men det var enbart pianoklinkets förtjänst, Ola själv kunde man i mina ögon ha bytt ut mot precis vem som helst! För mig är han en artist utan vare sig röst eller personlighet som berör. Madelaine och jag konstaterade också att han är jämnårig med våra barn, och finner det obegripligt hur någon över 14 kan se någonting alls hos honom!
Den lottade omröstningen var minst lika trist på lördagen, och vi tyckte det var märkligt att de artister som inte blev lottade till andra omgången under gårdagen inte fick gå vidare dit under lördagseftermiddagen heller! Istället blev det ungefär samma artister som gick vidare båda dagarna.
Halv fem hade vi bokat bord på en asiatisk restaurang inte så långt ifrån arenan. Allt var förvånansvärt lugnt ute på stan, likaså då vi efter middagen gjorde ett besök i evenemangstältet på torget för att ta ett glas vin innan den stora kvällen skulle ta sin början. Vi undrade förvånat var alla människor höll hus, men gissade att de begav sig ut på stan efter evenemangets slut istället.
Vid sextiden var det dags att styra stegen mot arenan för andra gången den dagen. Vi var ganska tidiga och det var inte alls lika trångt i foajén som kvällen innan. Vi gick runt och tittade lite grand och fyllde i ett formulär med ändringsförslag inför nästa omgång av Melodifestivalen. Plötsligt hör vi ett välbekant namn presenteras bakom oss; en radiokanal sänder direkt ifrån en liten scen innanför entrén, och ska precis börja intervjua Anders! Det är bara tur att vi råkar befinna oss precis där så att vi upptäcker det. Vi stannar och lyssnar till intervjun. Därefter skriver Anders autografer och låter sig fotograferas. Jag kan inte påstå att jag normalt känner behov att att fylla på min samling med Andersautografer, men det här dagen är speciell så nöden har ingen lag; han får signera min biljett! Känner mig osäker på ifall det är OK att önska lycka till, kanske bringar det olycka med sig..? Men Anders ser glad och lugn ut, man kan inte tro att han en kort stund senare ska sjunga i direktsändning inför miljonpublik!
Vi har ungefär samma platser som kvällen innan, men den här gången har vi inte pressfolk framför oss utan vanlig publik, som av någon outgrundlig anledning skymmer oss betydligt mer! Det förvånar mig att ingen talar varken om fotoförbud eller ber oss stänga av mobiltelefonerna. På andra stora TV-sändningar jag deltagit i har mobilerna inte fått vara påslagna eftersom de riskerat att störa den elektroniska utrustningen. Å andra sidan är det knappast troligt att ett sådant påbud hade efterföljts av publiken denna kväll!!
Nu finns förbandet på plats igen, men till slut börjar sändningen. Märkligt nog har jag inte hunnit bli speciellt nervös ännu, vilket förvånar mig. Jag känner bara positiv förväntan och njuter av den glada stämningen! Det jublas och viftas med ballonger. De olika bidragen har vi ju redan sett och hört två gånger tidigare, så det gör inte så mycket att sikten är skymd. Jag känner stor otålighet och vill bara att kvällen ska ta slut, så att jag får veta hur det gått!
Så fort som möjligt sätter vi igång att rösta. SMS efter SMS lämnar min mobil då jag avlägger min röst på nr 05, och jag har snart tappat räkningen på hur många jag sänt iväg! Under Anders låt håller jag mig dock lugn för att hinna njuta ordentligt, och jag hinner även skicka ett SMS till dottern för att påminna henne om att rösta. Hon som från början var så motsträvig och ointresserad, men då jag nu i efterhand kollar upp ifall hon verkligen röstat visar det sig att hon gjort det flera gånger! Tyvärr märker både Madelaine och jag att då 15-20 minuter återstår av tiden når våra SMS inte längre fram, och vi får inga svarsmeddelanden som bekräftar att vi avlagt en röst. Troligtvis var nätet överbelastat.
Strax är det dags att redovisa resultaten
i den första omgången. Då Anders förutspåtts få en topplacering i förhandsspekulationerna är förhoppningarna stora, men Madelaine, med en analytisk förmåga som vida överstiger den samlade journalistkårens, inser att om något av de icke segertippade bidragen skräller till och kvalar in bland de fyra bästa så ryker Anders, och hon lyckas även få mig att förstå det. Främst fruktar vi faktiskt Frispråkarn, inte för att någon av oss gillar låten, men vi upplever både under genrepen och kvällens deltävling att han har ett starkt stöd hos publiken.
Programledarna förstör effektivt all spänning i omröstningen genom att först av allt berätta att Salem Al Fakir gått direkt till Globen! Varför inte nämna Ola först, som alla ändå förstod skulle gå vidare?? Salem, som inte var fullt så förhandstippad, tycker jag att man borde ha sparat till slutet. Därefter nämndes i rask takt Pain of Salvation och Linda Pritchard.
- Nu är det kört, konstaterade Madelaine och jag uppgivet, och så var spänningen borta ur den tävlingen! För vem kunde rimligtvis förvänta sig att inte Ola eller Jessica Andersson skulle kvala in bland de fem bästa!? Obegripligt att man inte sparade Pain of Salvation och Linda Pritchards namn till sist. Slutet av tävlingen minns jag inte så mycket av, kände mig mer bedövad än bedrövad och skrattade tillsammans med Madelaine åt olika småsaker, precis som om ingenting hänt! Det underlättade att just Salem Al Fakir gick vidare, för det gladde oss båda två. Men vi bekymrade oss lite grand över att Anders båda döttrar, som satt i publiken strax framför oss, nu skulle vara ledsna för sin pappas skull.
Vi lämnade arenan så snabbt vi kunde även denna kväll och tog en taxi tillbaks till vandrarhemmet. Där gjorde vi slut på det sista vinet tillsammans med kex, ost och snacks, som går ner i alla lägen! Vi skojade nästan galghumoristiskt om att nu slipper vi i alla fall åka till Örebro, eftersom 2:a chansen råkade infalla ett datum som inte passade någon av oss särskilt bra. Och vi konstaterade att Anders bidrag helt klart tilltalat en äldre och mognare publik, som inte är så röstningsbenägen. Småtjejerna i Olas fankrets är ju uppvuxna med Idol och vana att rösta många gånger, medan en lugn och sansad vuxen som gillar Anders på sin höjd röstar en gång! (I vilken kategori jag och Madelaine bör räknas in under lördagskvällen tänker jag inte reflektera närmare över...)
Innan jag somnade för natten gick jag ut på nätet och läste alla inlägg som skrivits på Anders fansite, och på hans fanpage i Facebook. Först då kom tårarna! Mina egna känslor kunde jag hantera så länge ingen sade någonting sorgligt, men jag klarade inte av att se andra människor ledsna och läsa hur de uttryckte sin besvikelse över resultatet eller sin aktning för Anders!! Somnade trots allt som en klubbad oxe så fort jag släckt lampan, efter en lång och händelserik dag.
Morgonen därpå bar det av hemåt igen, och denna gång förlöpte buss- och tågåkandet utan komplikationer. Bortsett från det tråkiga resultatet i tävlingen är vi mycket nöjda med Örnsköldsviksresan, som var ett riktigt äventyr! Det var roligt att få uppleva Melodifestivalen på nära håll, även om jag egentligen inte tycker det kändes prisvärt att vara på plats i arenan under lördagskvällen, eftersom all koncentration gick åt till att rösta! Det enda vi saknade under våra dagar i Ö-vik var ett boende i centrala stan, så att vi sluppit allt bryderi som bokandet av taxi- och bussresor vållade oss, och oron för att vår planering någonstans skulle spricka, så att vi inte kom fram i tid till evenemanget, eller inte tog oss hem därifrån!
J
ag trodde att det värsta tågstrulet var över då det var tid att resa till Göteborg och The Special Tour i måndags. Men ack, vad jag bedrog mig! På söndagen fick jag ett meddelande från SJ som talade om att mitt tåg var inställt. Det tog mig två timmmar att via telefon komma fram till deras kundtjänst, och vid det laget var jag både trött och irriterad. Men en extremt trevlig och serviceinriktad kille fick mig strax på gott humör igen, och bokade snabbt in mig på en ny avgång en timme senare än planerat. Även tåget jag skulle resa hem med visade sig vara inställt, men då valde jag istället en tidigare avgång på tisdagsmorgonen.
Måndag eftermiddag vid halv två är jag till slut framme i Göteborg och äter en snabb lunch innan jag tar en promenad upp längs Avenyn till fina Park Avenue Hotel, som ligger på behagligt avstånd från Konserthuset. En snabb shoppingrunda i Nordstan hinner jag med innan jag skyndar tillbaka till hotellet för att göra mig i ordning inför kvällens middag och konsert. Strax efter halv sex möter jag Anna och Paul som kommit resande från Strömstad, och vi går på en kinarestaurang där vi har gott om tid att prata och njuta av maten innan det är dags att bege sig till Konserthuset. Där träffar vi Christina och Lisbeth och slår oss strax ner i salongen. Lisbeth ser The Special Tour för första gången, men vi andra såg konserten redan i Kungsbacka i höstas. Programmet är sig tämligen likt, men ett par låtar har tillkommit och ordningen är något omkastad. Dessutom kunde jag inte uppge riktigt alla låttitlarna sist, så här kommer listan på nytt, nu förhoppningsvis komplett:
Blinded By The Light - Alla
Superstition - Noel McCalla
Eddie´s Song - Caroline Larsson
Ut mot ett hav - Anders Ekborg
Intill - Anders Ekborg
Tell Me On A Sunday - Anders Ekborg
Uncomfortable Truth - Caroline Larsson, Anders Ekborg
Hos dig - Caroline Larsson
I´m Going To Go - Noel McCalla
Fly Like An Eagle - Noel McCalla
A Dice - Caroline Larsson
Hold On My Heart - Caroline Larsson
Lately - Anders Ekborg
Vem ser ett barn - Anders Ekborg
PAUS
There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York - Anders Ekborg
Redemption Song - Noel McCalla
She´s A Believer - Noel McCalla
Tåget - Anders Ekborg, Noel McCalla
Vinden i min själ - Anders Ekborg
Din hand i min - Anders Ekborg
Soldier - Caroline Larsson
The Sound Of A Broken Jaw
- Caroline Larsson
Hit Me With Your Love Thing - Caroline Larsson, Noel McCalla
Simmer Down - Noel McCalla
Bring Him Home - Anders Ekborg
Anthem - Anders Ekborg
Queenmedley - Alla
- Bohemian Rhapsody
- The Show Must Go On
- We Are The Champions
Anders är kladd i mörka byxor, vit skjorta och svart väst under hela konserten. Noel byter från vit till svart skjorta i andra akten och Caroline växlar från röd top till en svartvit korsettliknande variant. Det är bra drag i konserten och medlemmarna skämtar friskt med varandra. Bengt Magnusson kompar Anders i flertalet av de sånger han framför. Övriga musiker som sprider ljus och glädje över vår kväll är Peter Milefors på trummor,
Mattias Bylund på piano/keyboard,
Tobbe Stener och
Bosse Larsson på gitarr och
Bosse Persson, bas. Caroline Larsson imponerar ännu mer än i höstas med sina egenkomponerade indiepoplåtar, och Hold On My Heart, som Per Gessle skrivit åt henne. Men allra mest tycker jag om den finstämda Hos dig, som hennes bror skrivit texten till och som hon tonsatte åt honom till hans bröllop för något år sedan. Noel Mc Calla är efter sina 18 år i Manfred Mann´s Earth Band ett genommusikaliskt superproffs. Och så Anders då, för vars skull jag egentligen är där. Han både roar och berör på det sätt som bara han kan, och får stående ovationer efter Anthem. Avslutar gör de alla tre precis som sist i ett häftigt Queen-medley, vilket föranleder publiken att ge dem stående ovationer ytterligare en gång!
Efteråt signerar Anders sin singel The Saviour, till vår stora glädje. Jag hade även behövt ett par exemplar av Äkta Vara till två arbetskamrater, som fastnade för hans skiva vid en fest på jobbet för en tid sedan. Men CD:n hade de sålt slut på i Malmö kvällen innan, så några sådana har de inte med sig. Anders frågar ifall jag kommer på konserten kvällen därpå i Stockholm, och påpekar att jag kommer att kunna köpa skivan då istället. Christina och jag passar även på att få dubbel-CD:n med samtliga Melodifestivalbidrag, som släppts samma dag, signerad. Slutligen förhör vi oss lite grand med arrangören Lasse Larsson om den kommande sommarturnén, och får perioden klar för oss. Efter att vi tagit avsked av Anna och Paul, som tar bilen hem till Strömstad igen, följer Christina och Lisbeth mig till hotellet tvärs över gatan. Där möter vi några av de medverkande artisterna i entrén och hinner tacka dem ännu en gång.
Efter en god och riklig frukostbuffét tar jag tåget hem nästa morgon och är framme i Stockholm vid elvatiden. Packar upp och vilar en stund innan det är dags att bege sig in till Södermalm och den avslutande The Speciel Tour-konserten på Rival vid Mariatorget. Träffar Madelaine utanför grekiska restaurangen Esperia, där vi äter en välsmakande middag. Sedan går vi den korta sträckan till Rival. Där är mycket folk och vi hänger av oss i garderoben. Träffar Jennie och Marie som bockat av sig på gästlistan, men det behöver inte vi göra eftersom vi har pappersbiljetter. Även Annette med sällskap möter vi i salongen. Vi har utmärkta platser på fjärde bänk, precis vid mittgången. Den här kvällen byter Anders till röd väst efter paus och ordningsföljden på låtarna har ändrats på nytt, och ser nu ut ungefär som under höstens konserter. En kvinnlig fotograf utmärker sig och uppträder en smula störande gentemot artisterna. Hon diggar till musiken samtidigt som hon försöker utföra sitt arbete, på ett sätt som man vanligtvis inte ser fotografer göra. Entusiasmen hos publiken är lika stor som i Göteborg och även på Rival får artisterna välförtjänta stående ovationer två gånger.
Som avslutning på kvällen ställer sig Anders bakom bardisken och signerar sin CD och singel. Den som införskaffar ett exemplar av Äkta Vara får singeln på köpet. Inte förrän vi går därifrån slår det mig att jag varit så upptagen av att få mina skivor signerade och att få veta så mycket som möjligt om sommarturnén att jag glömt att säga tack till Anders! Skäms som en hund, men å andra sidan har jag nu bevistat fyra av fem The Special Tour-konserter, så förhoppningsvis förstår han att jag faktiskt uppskattar dem, även om jag inte alltid får det sagt då jag möter honom... Vinkar adjö av Madelaine utanför Rival och tar T-banan hem, glad och varm i hjärtat efter en underbar kväll!
H
emlig var ordet som kännetecknade Anders medverkan i manskör-en Harmonis årliga vår-konserter; Caprice! Inte ett ord fick yppas eftersom de varje år väljer att hålla sin gästartist hemlig. Redan i december bokade Anna och jag rum på Stadshotellet i Lindesberg. För att slippa stressa, och få lite extra tid att umgås, bestämde vi oss för att åka dit redan på fredagen. Mitt tåg ankom vid middagstid och jag letade mig utan större besvär fram till hotellet.
Eftermiddagen promenerade jag omkring i stan, tittade i affärer och försökte lokalisera trevliga restauranger som Anna och jag kunde besöka om kvällarna. Vid halv sex begav jag mig ner till järnvägsstationen för att möta henne. Middagen intog vi på kinarestaurang och skildes åt tidigt. Tittade på Så ska det låta och undrade förbluffat hur urvalet av somliga deltagare går till. Det tycks åtminstone inte finnas något krav på att vederbörande ska kunna sjunga! På natten sov jag drygt 8 timmar, och det minns jag knappt när jag hade tid att göra senast!
Morgonen därpå åt vi en god frukostbuffé innan vi gav oss ut på stadsexcursion. Flertalet av Lindesbergs klädbutiker plöjdes igenom och jag hittade för ovanlighetens skull två sommarskjortor. Vi inhandlade även presenter till den hemlige gästartisten och dennes gitarrist, och fikade på ett trevligt café innan vi återvände till hotellet.
Den första konserten började kl 14.00
och vi gav oss av i god tid. Trots att det inte var någon lång sträcka att gå blev vi tveksamma om vägen och var tvungna att fråga oss fram till Lindeskolans aula. Till slut var vi framme och hämtade ut våra biljetter. Till vår glädje såg vi att vi fått utmärkta platser på rad 6 vid båda konserterna. Så här såg programmet ut, med reservation för några av titlarna på de sånger kören framförde:
Live And Let Die
New York, New York
I´m Just A Gigolo
Vila vid denna källa
Inbjudan till Bohuslän
Vilken underbar värld
- Anders Ekborg
Bui Doi - Anders Ekborg
Ut mot ett hav - Anders Ekborg
Irländsk ballad - Anders Ekborg
Nocturne - gitarrsolo av Bengt Magnusson
Never On A Sunday - Anders Ekborg
You Rise Me Up - Anders Ekborg
Bort, allt vad oro gör
Monica Zetterlund-medley - Lena Svensson
Unforgettable
I Get Around
PAUS
Michael Jackson-medley
Deep River
Asking Much Of You (Reservation för titeln!)
Timmermannens visa
Fields Of Gold - Anders Ekborg
Intill - Anders Ekborg
Min hand i din - Anders Ekborg
Bring Him Home
- Anders Ekborg
Det var en gång en gumma (Reservation för titeln!)
I bröllopsgården
Singin´In The Rain
Raining Men
Queen-medley - Anders Ekborg
Anthem - Anders Ekborg
(extranummer)
Dirigent var Lena Svensson, som i några nummer blev avlöst av vicedirigenten eller den tidigare körledaren. I Inbjudan till Bohuslän dirigerade en av orkestermedlemmarna. Konserten var omväxlande och ganska lång, ca 2 timmar och 40 minuter. Då och då dök en komiker upp på scenen och gjorde bl.a. ett sportreferat med politiskt istället för idrottsligt innehåll.
Anders medverkade riktigt mycket under konserten. Förutom de egna avdelningar som han och Bengt Magnusson hade tillsammans sjöng Anders flera sånger med kören. Kören hade även en egen solistgrupp som framförde ett antal nummer. Jag kan dock inte påstå att dessa solister imonerade särskilt stort, förutom en kille som rev av en riktig rocklåt med den äran. I James Bond- och Michael Jackson-medleyt medverkade dessutom några duktiga tjejer från Dansgymnasiet.
I James Bond-medleyt väntade både Anna och jag oss att Anders skulle komma in och sjunga Thunderball, men det gjorde han tyvärr inte. När han väl dök upp på scenen, och publiken såg vem det var, spred sig dock applådåskorna, och ackompanjerade honom en bra bit in i den första låten!
Anders bar svart kavaj och vit skjorta. Kören var i första akten mycket flott klädd i smoking och fluga. I andra akten var medlemmarna westernbetonat klädda i vita skjortor, svarta västar och scarfs.
Bui Doi och You Rise Me Up hör vi sällan Anders sjunga, så dessa gladde oss extra mycket, liksom det härliga Queen-medleyt. Vi förundrades över Anders röstresurser då han direkt efter det krävande medleyt stämde upp i Anthem som extranummer! Självfallet tackades han, kören och de duktiga musikerna med stående ovationer!
Konserten var betydligt längre än vi tänkt oss, och vi hade bara en dryg timme på oss innan nästa skulle börja. Som tur var hade vi ingen lång väg till hotellet, och vi köpte med oss lite nödproviant på vägen. Innan det var dags att bege sig till nästa konsert avnjöt vi ett glas vin, ost och kex på mitt rum.
Strax före sex var vi på plats i Lindeskolan igen. Den här gången hade vi presentpåsarna med oss till Anders & Bengt. Vi frågade försiktigt ifall det fanns någon möjlighet för oss att få lämna dem personligen efter konsertens slut, men fick ett bestämt nej till svar! Presenterna skulle lämnas fram av blomsterflickorna, punkt och slut.
Till den andra konserten tyckte jag att kören sjungit upp sig lite grand. I inledningen av första konserten upplevde jag att det lät en smula lamt, men nu kändes det som att de tog i mer och hördes betydligt bättre. Extra snyggt var körarrangemanget i Bui Doi, en av kvällens absoluta höjdpunkter.
Då Anders hunnit fram till Never On A Sunday hände någonting märkligt. Plötsligt blev jag så starkt berörd att mina ögon fylldes av tårar. I pausen visade det sig att Anna reagerat exakt likadant! Visst händer det då och då att vi blir extra berörda av någon sång, ibland utan att riktigt kunna förklara varför, men här reagerade vi exakt likadant vid samma tillfälle. Vi tyckte oss märka att Anders själv var starkt berörd av den här sången redan då han introducerade den, och insåg att det var det som vi reagerat på, receptiva som svampar för de känslor han förmedlar! Jag tänkte i mitt stilla sinne att här har vi grundorsaken till att vi följer honom landet runt på så många konserter! Sedan kan jag räkna upp minst tio goda anledningar till, men detta måste vara själva kärnpunkten.
Några av körens nummer kändes lite långa under den andra konserten, och tankarna gjorde ibland sina egna utflykter både hit och dit. Men sammantaget var vi minst lika nöjda med konsert nummer två, som avslutades med dubbla stående ovationer! Vi kunde se med egna ögon att våra presenter lämnades fram på scenen, vilket kändes betryggande.
På väg ut funderade vi över hur stor del av tiden Anders tvingats hålla sig dold på rummet denna helg. Han kunde ju omöjligt visa sig ute på stan, eller t.ex. gå ut på restaurang och äta. För vår inre syn såg vi hur han tvingades inta alla sina måltider instängd på ett klaustrofobiskt litet hotellrum, och tyckte väldigt synd om honom! Till slut var vi tvungna att skratta åt oss själva och de omåttliga bekymmer vi ofta, i regel helt oombedda, gör oss kring hans person! Men vi konstaterade lakoniskt att så är vi nu till vår natur, så det får vi nog leva med även fortsätningsvis...
Vi uppfattade många positiva publikkommentarer under kvällen. Anna hörde t.ex. en äldre dam utbrista:
- Oj, vilken röst han har den pojken!
Själv snappade jag upp följande av två kvinnor i foajén:
- Han är helt underbar, äntligen en riktig artist!!
- Jaa, jag var så rädd att det skulle bli någon ifrån Idol!
Denna andra kväll i Lindesberg styrde vi stegen mot samma asiatiska restaurang som kvällen före. Då vi ett par timmar senare kom tillbaka till hotellet hörde vi påfallande vacker sång då vi tog trappan upp till vårt våningsplan. Det visade sig vara kören som ätit middag där efter konserten! Vi avslutade med ett glas vin på mitt rum innan vi skildes åt, mycket nöjda med dagen. Imorse tog vi bussen till Örebro direkt efter frukost, för vidare transport hem. Vi ser redan fram emot kommande evenemang, som förhoppningsvis inbegriper både Tjolöholms Slott i maj och ett antal sommarkonserter i det vackra Bohuslän!
D
en här helgen har verkligen gått i musikens tecken! Redan i lördags gav jag mig av till Göteborg med ett tidigt morgontåg, och checkade in på Grand Hotel Opera för två övernatt-ningar. På kvällen såg jag En Touch av Taube på GöteborgsOperan och igår, på självaste Mors Dag, var det så dags för Anders konsert i Tjolöholms Slotts-kyrka!
Förmiddagen tillbringar jag på hotellrummet, ihärdigt pysslande framför datorn. Hinner sedan med ett kort besök på Pocket Shop innan det är dags att möta Anna & Maggan, som kommer och hämtar mig med bil utanför Nils Ericson Terminalen. Tjolöholms Slott ligger ca 4 mil söder om Göteborg, och det tar oss en dryg halvtimme att åka dit. Slottet ligger mycket vackert vid vattnet, och så gör även den fina lilla slottskyrkan som uppfördes år 1903-1904. Trots att vi är en timme tidiga står redan ett medelålders par och väntar vid entrén. De har tagit skydd innanför kyrkporten eftersom det är småruggigt väder och ingen värme, så vi kliver också in där och påbörjar köandet.
Efter en stund släpps vi in i kyrksalen och tar plats på andra bänk. Jag får sitta närmast mittgången eftersom jag har kameran med mig och behöver ta några bilder till fansiten. Kl 13.30 börjar det. En kvinna kommer in och presenterar Anders och hans båda musiker; Bengt Magnusson och Anders Lundqvist.
Anders är solbränd och en smula långhårig, mycket snyggt klädd i svart kostym och vit uppknäppt skjorta. Anders Lundqvist är helt klädd i svart och Bengt en konstnärssjäl i gröna byxor, randig skjorta och grön scarf. Anna erbjuder sig hjälpsamt att agera sekreterare, och förser sig raskt med block och penna, och så här ser låtlistan ut denna majeftermiddag:
Vilken underbar värld
Ut mot ett hav
Tell Me On A Sunday
Irländsk ballad
Fields Of Gold
Intill
Stunden är inne
Koppången
Min hand i din
Recuerdos de la Alhambra (gitarrsolo av Bengt Magnusson)
Änglarna vill ha det så
Han som har vunnit allt
Anthem
Bring Him Home
Can´t Help Falling In Love With You (extranummer)
Vinden i min själ (extranummer)
Det är inte så mycket folk i kyrkan. I kön tidigare har vi fått veta att konserten över huvud taget inte annonserats, vilket känns väldigt tråkigt att höra. Tror Musik i Halland att publiken är tankeläsare? Det vore ju jättebra ifall alla människor gick ut på nätet och sökte sin egen information, men så fungerar det tyvärr inte i verkligheten. Det stora flertalet behöver få den serverad på silverfat mitt framför ögonen för att ta den till sig! Men vi som är där är så nöjda vi kan bli. Den som kanske visar det allra tydligast är en ung handikappad kille på första raden, som är där med sina föräldrar. Han lever sig in i musiken med hela kroppen och ansiktet lyser. Efter Anthem är han överlycklig och ställer sig upp för att applådera. Anders ser glad ut och ler mot honom flera gånger. Kanske ler han någon gång även åt vårt håll, åtminstone vill jag gärna tro det... Över huvud taget ser Anders ut att vara på gott humör denna dag, och inför extranumret Can´t Help Falling In Love With You skrattar han högt!
En nyhet är att Bengt reser sig upp och presenterar sitt solonummer Recuerdos de la Alhambra ganska utförligt. Han berättar om då han som 16-åring spelade detta stycke inför en sträng östeuropeisk lärare på Musikhögskolan, och dennes okänsliga reaktion, väsensskild från den svenska skolpedagogiken på 70-talet!
Men då konserten är slut uppstår en lätt förvirring. Då kommer kvinnan som presenterat programmet fram till altarringen med artisternas blommor i famnen. Så konstigt att hon inte delade ut dem innan extranumret tänker jag, för nu kommer de ju inte in mer. Men kvinnan berättar för oss att hon sett den låtlista som Anders tidigare nämnt att Bengt gjort till konserten, och där finns en låt till, som Anders kommer att sjunga för oss ifall vi applåderar riktigt mycket! Anna och jag tittar förvånat på varandra. Så många år har vi följt Anders konserter, och så många gånger har vi hört honom avsluta dem just med Can´t Help Falling In Love With You, men aldrig har vi varit med om att han sjungit någonting mer efter den!?
Spänningen stiger. Kanske han just idag har bestämt sig för att göra ett undantag. Så alla applåderar som tokiga, och till slut kommer Anders och hans musiker in igen och tar emot sina blommor. Men de har inte uppfattat vad kvinnan sagt, utan sedan vänder de sig om och försvinner ut igen. Publiken ropar besviket efter dem, och då måste de ha förstått att någonting var fel och kommer in ännu en gång. Anders säger att nu har han tyvärr ingenting mer att sjunga, men Bengt rotar bland sina notblad och får fram Vinden i min själ.
- Ja, den ska jag väl komma ihåg, säger Anders och tar ton igen!
Därefter är konserten verkligen slut och vi lämnar kyrkan, mycket nöjda med det vi fått höra. Ett besök i gårdsbutiken, specialiserad på pepparrot, hinner vi med innan vi lämnar slottsområdet, liksom en utsökt middag på en fransk restaurang i Kungsbacka, innan vi skiljs åt för dagen. Vi konstaterar att vi har mycket spännande att se fram emot under resten av året, härnäst Anders sommarturné, där vi kommer att njuta av mer än en konsert!
Nacka Musikklassers Nationaldag 6 juni
E
n konsert på hemma-plan!? Det är man verkligen inte bort-skämd med, så det tog inte många sekunder att boka biljett till Nacka Musik-klassers Nationaldag! Men jag hade inte mer än hämtat ut biljetten så började tvivlet att gnaga. Var det här en så värst lyckad idé egentligen? Ville Anders verkligen ha sina trogna fans så nära inpå sitt hem, och sina barns skola? Drog en lättnadens suck när det visade sig att även Julia skulle gå. Nu var vi
åtminstone två...
Så småningom anmälde även Petra intresse, en tjej som jag fått kontakt med via Facebook, men aldrig träffat i verkliga livet tidigare. Jag hjälpte henne med biljettbokningen och vi bestämde att mötas vid Slussen klockan tre i söndags. Lite försenad efter ett kortare stopp i T-banetrafiken skyndade jag nedför trapporna till Slussens bussterminal. Petra kom genast emot mig och hälsade. Vi hade haft SMS-kontakt på vägen dit och berättat hur vi var klädda, för att lättare känna igen varandra. Nu saknades bara Julia. Skickade ett SMS även till henne, men hann knappt skicka iväg det innan hon stod framför oss!
Så hoppade vi på tåget mot Nacka. Ingen av oss hade åkt Saltsjöbanan tidigare, så vi var uppmärksamma på var vi stannade för att komma av vid rätt station. Där spred sig viss förvirring innan vi fick in den rätta färdriktningen och upptäckte att det faktiskt var väldigt bra skyltat, annars tror jag aldrig att vi hittat fram! Ovanför entrén stod det Nacka Aula, och då förstod vi att vi kommit rätt. Vi klev in och förbi biljettförsäljningsbordet, såg oss omkring och konstaterade att vi kände oss ganska malplacerade alla tre i denna skolaula. Alla andra verkade känna varandra, och vårt sjätte sinne sade oss att det var väldigt många föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och skolkamrater på plats. Men vi hade i alla fall varandra. Plötsligt kom Annette fram tillsammans med sin väninna. De hade inte heller kunnat motstå denna konsert som gavs på så nära håll. Då klockan närmade sig fyra gick vi in och tog plats. Trots att jag inte gjort någon gemensam biljettbokning med Julia eller Petra hamnade vi relativt nära varandra på raderna 4-6. När jag väl slagit mig ned på min plats försvann nojorna i mängden av andra besökare, och biljetterna hade vi ju faktiskt bokat via Ticnet.
Det var klasserna 8 Ma och 8 Mi som medverkade under konserten, under ledning av lärarna Daniel och Johan. Konfrencierer var Elina, Marcus och Hanna, som parodierade medlemmar av kungafamiljen vid presentationen av låtarna. De började med att räkna upp några ordningsregler som publiken måste följa.
- Nu kommer de att säga att man inte får fotografera, tänker jag förskräckt! Och jag som så gärna ville ta några bilder till fansiten... Men de nöjde sig med att påpeka att publiken inte fick röka i aulan, och inte lämna kvar skräp efter sig, och jag pustade lättad ut. Det var en fantastisk konsert vi kom att få höra, med oerhört duktiga musikelever, och så här såg programmet ut:
Route 66
Heaven
Mikaela Pååg & Fanny Holm Bielke
Beautiful Disaster
Olivia Lind & Saga Strinnvik
The Girl is Mine
Elina Kouthood Muldin, Elina Holm, Gustav Johansson
What a Wonderful World
Anders Ekborg
Irländsk ballad
Anders Ekborg
Under häggarna
Kung Liljekonvalj
I Believe
Anders Ekborg & kören
Walking in Memphis
Miriam Friedman, Carl Osterman, Alva Gardelius, Olivia Lind,
Axel Ekermann, Olivia Mariani
PAUS
Wangol
With a Little Help From My Friends
Anders Ekborg & kören
Gröna små äpplen
Maria Oknemark
Fieldsof Gold
Klara Fredén & Fanny Rudén
Weep You No More Sad Fountains
Som ett blommande mandelträd
Caravan of Love
Änglarna vill ha det så
Anders Ekborg
Bring Him Home
Anders Ekborg
We Are the Champions
Anders Ekborg & kören
Uti vår hage
Sommarpsalm
Anders, som var klädd i mörka byxor, vit skjorta och gul väst, ackompanjerades av Anders Lundqvist i sina egna nummer. Han pratade inte så mycket mellan låtarna, men det framgick att han var väldigt nöjd med att ha sina båda döttrar i Nacka Musikklasser, och tyckte att lärarna gjorde ett väldigt bra jobb! Han blev även utsatt för en kort skojintervju av de tre konferenciererna, som bl.a. frågade honom om hans favoritlåt och favoritfrukt. Då svarade han Irländsk ballad och äpplen, som båda förekom längre fram i konserten.
I vanliga fall är det ju Anders som drar oss till konserterna, och självfallet såg vi fram emot att få lyssna till honom även denna nationaldag. Men den här gången fick han svår konkurrens av sin äldsta dotter Channa, som gick i en av de medverkande klasserna, och som vi var minst lika nyfikna och förväntansfulla att få lyssna till! I vit sommarklänning stod hon till vänster i kören, och vi kände genast igen henne.
Jag tror jag talar för oss alla tre när jag säger att vi imponerades stort av den duktiga kören! Det var inga lätta sånger de framförde, utan avancerade körarrangemang som de klarade lika galant som en skicklig vuxenkör. Traditionella svenska sommarsånger varvades med engelska låtar och solonummer, både av musikeleverna och Anders. Anders sjöng även några härliga sånger tillsammans med kören, bl.a. Beatleslåten With a Little Help From My Friends och sitt Queenmedley.
Bland elevernas solonummer tyckte jag mest om Heaven och Fields of Gold, där faktiskt inte Anders var inblandad, utan som en elev framförde till gitarrackompanjemang.
I pausen serverades fika, och det bröd som inte gick åt förpackades i plastpåsar och såldes vid konsertens slut. Alla intäkter från eftermiddagen går till elevernas skolresa till Italien i höst.
En del bilder hade jag tagit redan under den första akten, men efter paus ställde sig Anders till vänster om kören, precis intill Channa, och då var jag naturligtvis tvungen att ta några till, i förhoppning om att kunna presentera den ultimata bilden på far och dotter här på fansiten. Men så värst bra gick det väl inte med det försöket, insåg jag på kvällen då jag kom hem och tittade igenom bilderna i kameran...
Efteråt försökte vi ta oss tillbaka till tåget samma väg som vi kommit, och gick bara lite fel. Till slut stod vi på perrongen och kunde konstatera att vi alla tre var jättenöjda med vår upplevelse. Möjligen hade Julia och jag en del invändningar mot parodin på kungafamiljen, då ingen av oss är särskilt roade av sådana. Och naturligtvis hade vi med fördel kunnat tänka oss att lyssna till ett par solonummer av Channa, eller kanske rent av en duett med Anders... Men bortsett från det har jag svårt att tänka mig ett trevligare sätt att fira Sveriges nationaldag!! Vid Slussen skildes vi åt, men hoppas att vi snart träffas på nya härliga evenenemang.
Konsert i sommarkväll 30 juni - 1 juli
F
ör några år sedan satt jag tillsammans med ett par vänner på Öresundståget. Vi hade varit i Köpenhamn och lyssnat till Anders i Ledreborgs Slotspark, och nu var vi på väg upp längs Hallandskusten mot Göteborg, där han skulle medverka i Lotta på Liseberg. Vi passerade den ena mysiga sommarorten efter den andra, och sade till varandra att tänk ifall Anders kunde ge konsert här någon gång, så härligt det vore... Förbluffad tittade jag på turnéplanen för Konsert i sommarkväll, då den blev klar i våras, och insåg att alla de platser vi den gången fantiserat om nu fanns med i listan!! I samförstånd med Madelaine och Anna gjordes planerna upp, och till slut kunde jag konstatera att jag på något märkligt sätt lyckats boka in mig på alla konserterna, förutom de båda sista...
Ingen av vännerna hade dock möjlighet att komma till premiären i Båstad i onsdags, men eftersom jag hade semester hela veckan bestämde jag mig för att åka dit ensam, för att sedan träffa Anna i Laholm dagen därpå. Halv fem i onsdags morse satt jag klarvaken i makens lastbil för att få skjuts till tåget innan han körde vidare ut på jobb. Trots att jag skulle ligga ute längs vägarna i 14 dagar hade jag lyckats pressa ner det mesta av min packning i en liten weekendväska, vilket jag var mycket nöjd med. Full av förväntan klev jag på tåget för att tre timmar senare byta till Öresundståget i Göteborg för fortsatt färd mot Båstad.
Hemma i Stockholm sken solen då jag gav mig av, efter några extremt fina sommardagar, men jag hade inte hunnit långt så hängde regnmolnen tunga i skyn, och stundvis regnade det utanför fönstren där vi rullade fram. Vid middagstid klev jag av tåget vid en liten stationsbyggnad som föreföll ligga uppe på en brant höjd. Eftersom jag inte varit i Båstad tidigare hade jag skrivit ut en karta från Eniro, men konstaterade förskräckt att jag inte såg minsta likehet mellan kartbladet och det landskap som bredde ut sig framför mig! På måfå gav jag mig in bland villorna och drog en lättnadens suck då jag till slut fick syn på Pensionat Enehäll där jag skulle bo.
Det var för tidigt att checka in, så jag ställde ifrån mig mitt baggage och gav mig ut på stan. Regnet hängde i luften och humöret var uselt. Jag kände mig ensam och dyster och tyckte staden var trist. Började nästan ångra att jag åkt dit, och att jag inte gjort som Anna istället, som åkt direkt till Laholm. Såg framför mig hur jag skulle få en jättedålig plats under konserten, bakom en pelare utan minsta möjlighet att fotografera för fansitens räkning. Till slut slog det mig vad som var fel; jag var trött! Insåg att jag bara sovit ett par timmar under natten, och inte många minuter på tåget. Då brukar jag bli exakt på det här humöret. Men det var snabbt avhjälpt med en stunds vila då jag till slut fick ta mitt rum i besittning.
Vid fyratiden gav jag mig på nytt ut på stan, och nu var humöret betydligt bättre. Följde Köpmansgatan en bra bit upp till Mariakyrkan; en vacker gammal kyrka i vitt som stod klar år 1460. Jag hade blivit förvarnad om att insläpp skulle ske klockan 19 och att det väntades mycket folk, så det var bäst att infinna sig i god tid. Jag slog mig ner på en bänk mitt emot kyrkan för att läsa en stund, men snart nog började folk att samlas vid kyrkporten, och då gick även jag dit för att infoga mig i ledet. Vid insläppet ringlade kön lång.
Anders konserter är alltid spännande upplevelser, men den här kvällen kändes det alldeles extra spännande eftersom jag visste att han skulle bjuda på en hel del nytt material från kommande CD:n Painted Dreams. Dessutom skulle han ha en gästartist med sig; Caroline Larsson, som vi under det senaste året haft tillfälle att lyssna till under The Special Tour. Jag slog mig ner på andra bänkraden och såg till min glädje hur bänk efter bänk i kyrkan fylldes. Mot slutet fick folk sätta sig bakom pelare och på andra helt omöjliga ställen som var rena lyssnarplatser.
Först kom Bengt Magnusson och Anders Lundqvist in
på scenen, båda mörkt klädda, och därefter Anders i mörka byxor, vit skjorta och sin guldgula väst som hängt med under alla år vi följt honom. Det är ett under att den fortfarande håller ihop. Dekoren påminde lite grand om den som användes vid julkonserterna i vintras; ett vitt tunt tyg som hängde ned framför altaret, med milt violett belysning innanför.
Anders inledde med att berätta lite grand om konserten och vad den skulle innehålla. I samband med det nämnde han att det fanns ett gäng som åkte runt på nästan alla hans konserter, och att vi nu äntligen skulle få höra lite nytt! Sedan spejade han ut över publiken på de främre bänkraderna, och då blicken föll på mig utbrast han:
- Där satt en!!
I den stunden kändes det olyckligt att jag var där alldeles ensam! Det är inte så ofta jag går på konsert ensam, men naturligtvis skulle detta inträffa vid ett sådant tillfälle. Nåja, innan nästa vecka är till ända har han nog sett tillräckligt mycket av oss allihop...
Så här såg premiärkvällens program ut:
Vilken underbar värld
Ut mot ett hav
Kristallen den fina
Jägarvisan
Moon Over Bourbon Street
Om jag hade allt
(Ur musikalen Pickwick
Originaltitel: If I Ruled The World
Sv text Ninnie Olsson)
No One Has To Hurt
(Niklas Jarl, Harry Sommerdahl, Sharon Vaughn)
A Dice - Caroline Larsson
Time After Time - Caroline Larsson
Always Here - Anders Ekborg & Caroline Larsson
(Christian Antblad)
Allting som hon gör
(Skrevs av Sting under perioden med Police
Originaltitel: Everything She Does Is Magic
Sv text Ninnie Olsson)
Tell Me On A Sunday
Recuerdos de la Alhambra - gitarrsolo av Bengt Magnusson
Ensam i natten
(Av Genesis
Sv text Ninnie Olsson)
Din hand i min
I Do Believe
(Christian Antblad)
Hos dig - Caroline Larsson
Änglarna vill ha det så
Bring Him Home
Stunden är inne
Kanske kärlek är allt
Anthem (extranummer)
Caroline gjorde ett mycket positivt intryck och hade en något mildare framtoning än under The Special Tour. Hon bar denna kväll röd knälång klänning med svarta tights och vita gympakängor. Jag blev extra glad då hon sjöng den tonsatta dikten Hos dig, som jag tycker väldigt mycket om.
Anders sjöng med otrolig inlevelse och känsla, de nya sångerna passade verkligen hans röst. Hans tolkning av Kristallen den fina förorsakade rysningar!! Även det vackra arrangemanget av Bengt måste framhållas. Ett par av låtarna från kommande CD:n kände jag igen från den trailer jag själv varit med och lagt ut på YouTube, bl.a. duetten Always Here, som Anders på CD:n sjunger tillsammans med Helen Sjöholm. Nu sjöng han den tillsammans med Caroline. Anders skojade och påpekade att nu skulle Caroline visa hur låten egentligen skulle framföras! Man riktigt kände kraven som plötsligt landade på Carolines axlar, och hon utbrast förskräckt:
- Oj, oj, oj!!
Men det klarade hon med den äran.
Applåderna var kraftiga när konserten var slut, men några stående ovationer blev det till en början inte. Det tyckte jag ju att Anders var värd, turnépremiär som det var och allt, men jag hade inte modet att själv resa mig upp, till det är jag alldeles för blyg. Men så stämde han upp i sitt extranummer; Anthem, och då blev det fart på publiken! De jublade så fort de första tonerna ljöd, och efteråt for alla upp som på en given signal. Däremot fanns inte
Can´t Help Falling In Love With You med i programmet, som tidigare ofta fått avsluta konsertkvällarna. Eftersom jag är en riktig vanemänniska saknade jag den mycket. Annars var jag oerhört nöjd med allt nytt vi fått höra! Några av låtarna kanske jag måste lyssna till ytterligare ett par gånger innan jag tar dem till mig riktigt ordentligt, medan andra bet sig fast direkt, exempelvis Allting som hon gör, som tillsammans med Kristallen den fina värmde mitt hjärta allra mest.
Sedan strosade jag tillbaka till pensionatet och förundrades över hur dött det var ute på stan. Jag som trodde att Båstad vimlade av folk under sommaren!? Men då jag kikade in på de få ställen som höll öppet såg jag endast enstaka gäster vid borden. Drog slutsatsen att det främst är under tennisveckorna som staden lever upp. Desto roligare var det att så många tagit sig till Mariakyrkan för att uppleva Anders turnépremiär!
Del 2, Ränneslöv
Morgonen därpå lämnade jag Båstad efter frukost för att ta lokalbussen till Laholm, men det höll på att börja illa. Då jag kom fram till busshållplatsen med mina väskor läste jag i turlistan att den avgång jag planerat att ta endast kördes skoldagar, och nu var det ju sommarlov! Nästa tur avgick 6 timmar senare... Tänkte då ta mig upp till järnvägsstationen för att ta tåget istället, men inväntade avgångstiden för säkerhets skull. Och lyckosamt nog kom det faktiskt en buss! Men då råkade jag ut för nästa bekymmer: Man kunde inte betala kontant på bussen. Där stod jag med all min packning, men som tur var tyckte chauffören synd om mig, så jag fick följa med gratis!
Väl framme i Laholm flyttade jag in i Annas rum på Stadshotellet, dit hon kommit sent kvällen innan. Hotellet är faktiskt värt ett särskilt omnämnande. Varje rum var uppkallat efter ett visst decennium, och tidstypiskt möblerat. Anna och jag bodde i 40-talsrummet. De lediga rummen ställdes upp så att man kunde gå in i dem och titta. Trevligt och annorlunda. Förutom detta var servicen den allra bästa, så Stadshotellet i Laholm kan vi varmt rekommendera!
Under dagen hann vi med riktigt mycket, bl.a. inhandlade vi en försenad premiärpresent till Anders och hans medmusikanter. I en butik skulle vi köpa fin choklad. Jag påpekade särskilt för Anna att vi måste tänka på att Anders Lundqvist var med, så att det blev tre bitar av varje sort. Att de den här gången även hade en gästartist med sig hade vi inte en tanke på! Ibland har man inte alla hästar hemma, och det här var uppenbarligen en sådan dag. Men jag hoppas att det inte var någon mer än vi som räknade chokladbitarna...
Vi hann även med att promenera, vila och äta en god middag innan vi tog den förbeställda taxin till Ränneslövs kyrka, 8 km utanför stan. Vi gick ett varv runt kyrkan och tittade lite grand på kyrkogården innan vi upptäckte att folk redan slagit sig ned på kyrktrappan för att njuta av solen i väntan på insläppet. Det hann även vi göra en stund innan vi fick komma in. Den här kyrksalen var väldigt annorlunda jämfört med Mariakyrkan. Den var stor och öppen, utan pelare som skymde sikten. Men så är också kyrkan betydligt nyare, byggd 1870.
Kön ringlade lång även denna kväll, genom häcken som omgärdade kyrkan och ut på parkeringen! Vi kunde inte låta bli att förvånas över att så många hittat till denna, visserligen vackra, men i våra ögon mycket avlägsna plats!
Programmet var sig till större delen likt från premiärkvällen. Även denna kväll skojade Anders med med Caroline angående duetten de skulle sjunga, och uppgav att eftersom Caroline inte hade haft möjlighet att vara med vid skivinspelningen frågade han en granne istället om hon kunde hoppa in; Helen! Änglarna vill ha det så var utbytt mot Vinden i min själ, och Stunden är inne samt Kanske kärlek är allt hade strukits helt. Under applådtacket sneglade Anna på mig och undrade ifall vi skulle resa oss upp, men inte förrän hon var halvvägs uppe släppte skräcken sitt grepp om mig och även jag kom på fötter. Inom ett par sekunder hade hela publiken rest sig, svårare än så var det alltså inte! Som en följd av att ett par av låtarna utgått tog konserten slut betydligt tidigare denna kväll än under premiären i Båstad. Vi hade beställt taxi till återresan kl 22.30, men ringde nu och bokade om den till kl 22.
Efter konserten signerade Anders sin CD Äkta Vara
vid ett bord intill utgången, med Bengt som kassör. Trots den tidigarelagda taxiresan hann vi lämna vår present, tacka och uttrycka vår uppskattning över de nya låtarna i programmet. Vi fick även varsin signerad affisch som minne, vilka arrangören Lasse varit snäll och lagt undan åt oss. Tyvärr hade inte Anders nya singel I Do Believe kommit ännu, men det här var ju inte vår sista konsert, så den får vi säkert chans att köpa längre fram!
Anders tittade på oss och konstaterade glatt:
- Ja, ni kommer väl på fler konserter!
(Konstigt, undrar var han fick den märkliga misstanken ifrån..?)
Åter på hotellet avslutade vi kvällen med kex, ost och lite vin innan vi mycket nöjda kröp i säng. Imorse tog vi ett tidigt förmiddagståg mot Göteborg. Jag hade av misstag råkat boka en senare avgång än Anna, men chansade och hoppade på hennes tåg. Lyckligtvis var konduktören på gott humör, så jag slapp straffavgift. Vi tyckte det var anmärkningsvärt att vi ännu inte sett en enda recension eller kommentar i tidningarna efter turnépremiären, inte ens i lokalpressen. De hade ju ändå visat ett visst intresse innan turnéstarten, med intervjuer och artiklar om Anders. Det får bli ännu en fråga att sortera in i förrådet av obegripligheter, som man helt enkelt gör bäst i att inte grubbla över ifall man vill ha förståndet i behåll!
Så skiljdes Anna och jag åt, men vi träffas redan på tisdag igen, då Konsert i sommarkväll hunnit fram till Fjällbacka!
Imorgon är det dags för Visfestival Falkenberg, men den återkommer jag till längre fram...
Konsert i sommarkväll 3 - 7 juli
E
fter en lugn och rogivande dag i Göteborg var det den 3 juli dags att dra vidare till Falkenberg. Tåget rullade in på stationen vid middagstid och jag tog gratisbussen in till centrum. Efter en stunds promenad var jag framme vid Hotel Pallas, inrymt i en stor villa. Rummet skulle strax vara klart så jag slog mig ned i den gröna lummiga trädgården så länge. Under eftermiddagen tog jag en promenad inne i stan i väntan på Madelaines ankomst. Åt en utmärkt skaldjurspasta på Källaren Laxen och passade på att handla lite grand inför kvällen, innan jag mötte Madelaine vid bussen för att visa henne vägen till vårt hotell.
En stund senare var vi på väg in mot torget igen, för att äta middag innan visfestivalen började. Eftersom jag blivit så nöjd med min lunch på Källaren Laxen uppsökte vi samma restaurang på nytt. Nu när lunchtiden passerat var dock priserna betydligt högre, så vi nöjde oss med varsin förrätt och ett glas vin. Jag hade varit i kontakt med Värdshuset Hwitan tidigare under veckan och försökt boka bord, men de hade aldrig svarat på min förfrågan. Eftersom vi fick ett dåligt bemötande av dem redan förra året var detta droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Att de inte ens iddes svara på en artig förfrågan om bordsbokning tyckte jag var höjden av nonchalans, och kände att de inte förtjänade vår närvaro i år!
Strax efter fem passerade vi entrén till festivalområdet och klev in i Hwitans trädgård. Precis då tog Bengt Magnusson och Anders Lundqvist plats på scenen för soundcheck, Anders syntes inte till. Det var inte många som hunnit komma så dags, så vi avvaktade en stund innan vi gick fram och markerade platser åt oss, och till Christina som skulle dyka upp lite senare, på andra raden. Madelaine fick nu för första gången höra musiken till några av de nya låtarna, och tyckte det lät mycket lovande. Vi tog ett glas vin uppe vid restaurangen, där det såg ut att finnas gott om plats vid den första sittningen, vilket gjorde deras ovilja att besvara vår bokningsföförfrågan än mer obegriplig. Tiden gick, och plötsligt var det dags att gå ner och sätta sig. Plaststolarna stod i täta rader framför scenen, och hade man en gång krånglat sig in där var det ett helt företag att ta sig ut igen!
Först ut var Hannah Svensson, ackompanjerad av sin far Ewan på gitarr, och ytterligare två musiker. Hannah, som just nu går på Musikhögskolan i Göteborg, sjöng lite jazzinspirerade låtar. Inte riktigt färdig artist ännu, men helt OK att lyssna till. Sedan kom kvällens behållning, vid sidan av Anders; Lasse Tennander! En mycket positiv överraskning som vi inte haft förmånen att lyssna till live tidigare. Förutom att han framförde bra låtar uppskattade vi hans humor och avslappnade attityd.
Därefter intogs scenen av en säregen och för oss obekant artist; Kingen. Han framförde 50-talslåtar och boogie woogie med tidstypisk klädsel och frisyr. Vid sin sida hade han en basist och en kille på slagverk, som i det här fallet bestod av lådan han själv satt på, som han trummade på med stor inlevelse! Vanligtvis brukar jag gilla 50-talsmusik, men detta framträdande var så udda att det mest blev komiskt. Även basisten såg mycket speciell ut; nästan dubbelt så stor som den lille sångaren, med ett lustigt litet skägg mitt på hakan. Men underhållande var det.
Christina och jag skickade ett block mellan oss under kvällen, med våra kommentarer på, eftersom det var svårt att prata med varandra. Mellan de olika artisterna riggades scenen om och korta pauser uppstod. Det var även två längre pauser under kvällen, på ca 25 min, då man hann röra på sig lite mer. Vid den sista av dessa tog vi oss uppför den nästan helt igenproppade trappan till restaurangen för att köpa någonting att äta i ett lusthus på gårdsplanen. Men vi hann inte fram innan pausen var slut, så vi fick skynda ner till våra platser igen hungriga.
Anders var sist ut, precis som förra sommaren, och innan dess fick vi lyssna till Gipsy Prince, vilket också var en säregen upplevelse! Han spelade flamencogitarr, vilket han säkert var mycket skicklig på. Han såg dessutom väldigt bra ut, men förstörde för sig själv och gick inte alls hem hos visfestivalpubliken. Han hade en slags taktmaksin med sig på scenen, med förinspelat komp, och ägnade den mesta tiden åt att försöka få fart på publiken, vilket inte lyckades något vidare.
Hallands-Posten kallade det för en trött euro-repertoar som möjligen är gångbar på Playa Ingles, och jag är böjd att hålla med. Hade han slopat taktmaskinen och de ständiga försöken att få igång publiken, och enbart visat upp sitt kunnande som gitarrist, hade han med stor sannolikhet gjort succé!
Sedan var det äntligen dags för Anders! Vid det här laget var jag snudd på avsvimmad av trötthet. Precis som förra året upplevde jag kvällen som alltför lång. Kanske hade jag även slarvat med vätsketillförseln, och något extra glas vin hade det blivit under vår väntan, så nu satt huvudvärken som ett järnband runt pannan och det gjorde nästan ont att hålla ögonen öppna! Märkliga fysiska fenomen har inträffat förr då Anders kommit in på scenen, och besvär av olika slag försvunnit som genom ett trollslag. En påtaglig förbättring inträffade även nu, men helt försvann aldrig värken.
Den här kvällen var inte Caroline med, men bortsett från hennes låtar och den gemensamma duetten framförde Anders större delen av programmet från turnéstarten tidigare i veckan, förutom sin nya singel I Do Believe.
Anders tåg hade blivit försenat under eftermiddagen, och därför hade han missat soundcheck. Det förde med sig att han hade lite problem med ljudet då han klev upp på scenen, och några gånger fick ropa åt ljudteknikern Per Gradenkrans och be honom göra olika justeringar, men det var absolut ingenting som störde. Vid sitt extranummer Anthem var succén ett faktum; publiken jublade och tackade med stående ovationer!!
Kvällen avslutades med ett fint fyrverkeri över vattnet, och så inväntade Madelaine och jag att Christina fick bilskjuts hem innan vi återvände till vårt hotell.
Förmiddagen därpå tog vi tåget till Göteborg. Nu hade vi två lediga dagar framför oss innan Konsert i sommarkväll därnäst gästade Fjällbacka kyrka på tisdagen. Jag tror att vi båda två satte värde på den lediga tiden. För min del innebar det bl.a. att jag hann ta hand om bilderna från de första tre konserterna under turnén. På kvällen åt vi middag på Italieninspirerade La Gondola som ligger på Avenyn och drog oss tidigt tillbaka. Nästa dag inhandlade vi presenter till Anna, som vi skulle bo hos natten därpå efter Fjällbackakonserten, och en liten present åt Anders, som vi planerade att ge honom i Nösund. Middag intog vi på en annan italiensk restaurang, där vi infann oss så tidigt att vi hann utnyttja deras luncherbjudande, för att spara några kronor. På kvällen gick vi på bio och såg senaste Beckfilmen, som faktiskt var riktigt bra.
Del 2, Fjällbacka
Så var det tisdag och dags att ta bussen till Strömstad, där vi hade förmånen att kunna inkvartera oss hos Anna. Anna bjöd på paj till lunch och jag fick tillfälle att tvätta mina kläder, vilket kändes som en stor lyx. Då Annas man Paul kom hem från arbetet åkte vi till asiatiska restaurangen Heat där vi sammanstrålade med Gunvor och Pia, som också skulle följa med på konserten. Även Annas tre söner var med under restaurangbesöket. Maten var stark men god, och då middagen var avklarad for vi vidare i två bilar mot Fjällbacka. Jag hade aldrig varit i Fjällbacka tidigare, men förstått att det var en mycket vacker plats, och det var det vekligen! Kyrkan låg centralt uppe på en höjd, och vi körde upp så nära vi kunde komma för att parkera. En glass och lite fika hann vi med innan det var dags att ställa sig i kö utanför kyrkporten.
Precis som vid tidigare konserter ringlade kön lång vid insläppet klockan sju, och publiken fortsatte att komma ända fram till konsertstart! Till slut var det så fullsatt att dubbla rader stolar ställdes fram i kyrkgången för att bereda alla plats. Det satt även folk längs väggarna i den främre delen av kyrkan. Vi själva lyckades få utmärkta platser på en av de första bänkraderna, och liksom vid tidigare kyrkokonserter fick alla besökare varsin fin blomma med högt skaft då de steg in, denna kväll en gul ros.
Anders Lundqvist och Bengt Magnusson var ljusare klädda än tidigare, Bengt i sommaraktigt grönt. Innan jag gav mig iväg på Anders turné fanns det de som frågade mig om jag inte riskerade att tröttna eller få en överdos ifall jag åkte på så många konserter under kort tid, men för mig är det precis tvärtom! Den här kvällen kunde jag konstatera att flera av de nya låtarna, efter att jag nu hört dem några gånger, gjorde ett ännu starkare intryck på mig än tidigare! Den låt som bet sig fast i mitt huvud direkt var Allting som hon gör, men nu tyckte jag även att
No One Has To Hurt, Ensam i natten och I Do Believe var fantastiskt bra, och jag började gilla duetten Always Here allt mer! Mitt musiköra fungerar väldigt ofta så att jag måste höra låtarna ett antal gånger innan jag uppskattar dem fullt ut.
Publiken i Fjällbacka var verkligen på hugget och gav Anders, Caroline och deras musiker dubbla stående ovationer! Efter Anthem visste jublet inga gränser, den gör lika stor succé varje gång. Publiken var så entusiastisk att Anders, Bengt och Anders L kom in på scenen ytterligare en gång och framförde det extra extranumret Can´t Help Falling In Love With You. Eftersom den sången inte hade framförts under turnéstarten var jag rädd att jag lyssnat till den för sista gången, och mina ögon tårades av glädje över att få höra den ännu en gång!
Därefter signerade Anders skivor. Kön var lång och vi bestämde att vi ställer och bara där ifall han har nya singeln I Do Believe med sig. Jag kilade fram för att speja och kunde glatt informera de övriga om att en hel hög av nya singeln låg på bordet, som vi nu fick möjlighet att införskaffa varsitt exemplar av. Enda problemet var att bilden på skivkonvolutet var så mörk att det var svårt att se signaturen, men med lite god vilja och rätt ljus kunde man urskilja den!
Sedan återvände vi till Strömstad där Anna bjöd på kex och ost och ett glas vin innan vi gick och lade oss. Tyvärr hade min migrän vid det här laget slagit till igen, så jag fick nöja mig med Sumatriptan och Bamyl istället för vin... Lyckligtvis hjälpte medicinen snabbt, och det var trevligt att sitta uppe och prata en stund!
Del 3, Ljungskile
Vid middagstid dagen därpå, onsdagen den 7 juli, for Madelaine och jag vidare till Ljungskile. Somnade gott redan på bussen till Skee, där vi bytte till lokaltåg, och runt halv tre var vi framme. Redan då vi klev in på gårdsplanen till Turisthotellet tyckte jag att det såg mysigt ut och kände att jag skulle trivas där, trots att hotellet var ganska slitet. Gick en runda på stan, solen strålade från en klarblå himmel och Ljungskile visade sig från sin allra bästa sida. Innan vi åkte hade vi fått höra från flera håll att Ljungskile var en ganska tråkig och oansenlig plats, men det instämmer jag inte i. Kanske inte ett ställe där jag skulle välja att semestra veckovis, men för ett kortare besök var det helt OK!
Vid femtiden träffades vi för att äta middag på Bella Mare; en av de få restauranger vi kunde hitta. Sedan gick vi den vackra strandpromenaden ut till Ljungs kyrka. Det blåste lite grand, men det var soligt och fint. Den här kvällen släpptes vi in något senare än vanligt, men även nu var kön lång och det blev mycket folk i kyrkan. Dock inte lika mycket som i Fjällbacka, och några extra stolar behövde inte ställas fram. Vi hade inte heller sett någon affischering på anslagstavlor eller i butikernas skyltfönster som vi gjort på de andra orterna. Vi satt på allra första raden, och nu tyckte jag att det började kännas smått pinsamt att sitta där kväll efter kväll. Men vi kom fram till att eftersom alla redan visste att vi var där, och följde turnén hela veckan, så var det ingen mening för oss att försöka gömma oss på sämre platser längre bak. Och när vi nu kostat på oss resa och logi för att uppleva dessa konserter så ville vi ju se bra!
Programmet var sig likt från Fjällbacka kvällen innan, dvs helt underbart! Anders sjöng med sådan otrolig känsla i t.ex. Ut mot ett hav och Tell Me On A Sunday, och de nya låtarna blev bara bättre och bättre! Den enda som jag ännu inte blivit riktigt förtjust i är Om jag hade allt. Även Carolines låtar upplevde jag allt mer positivt för varje kväll, och Hos dig tillhörde höjdpunkterna. Även om publiken kanske inte var riktigt lika mycket på hugget som i Fjällbacka blev det stående ovationer och Anthem gjorde som vanligt stor succé. Applåderna ville aldrig ville ta slut så även Ljungskilepubliken fick höra Can´t Help Falling In Love With You, och mina ögon tårades av glädje. Jag värdesatte den som om varje gång jag hörde den vore den allra sista!!
Också denna kväll hade Anders signering. Vi planerade visserligen att köpa några singlar till innan turnéns slut, men bestämde oss för att vänta till kvällen därpå i Lysekil. Så vi smet ut snabbast möjliga väg via sidoingången och återvände till vårt hotell. Där avslutade vi kvällen med ett glas vin ute på verandan i den ljusa och förhållandevis varma sommarkvällen. Ute på gårdsplanen fanns en minigolfbana, och plötsligt befann vi oss mitt i spelet då en kille dök upp med sin golfklubba precis intill oss och frågade om råd från vilket läge han borde slå bollen för bästa resultat. (Vad bollen alls gjorde uppe på verandran framgick inte...)
Och morgonen därpå var det dags att fara vidare mot Lysekil...
Konsert i sommarkväll 8 - 10 juli
T
ill Lysekil tog vi bussen, med byte och en timmes uppehåll vid Torp, där vi provianterade lite grand i det stora köpcentret. Väl framme i Lysekil drog vi iväg med våra väskor längs kajen och var snart framme vid mysiga Hotel Strand, där vi checkade in i varsitt rum på övervåningen. Strax träffades vi igen för en gemensam runda på stan. Till Anders hade vi redan köpt en present, men vi ville även ge de övriga i gänget någonting, och spanade därför efter en presentaffär eller lite finare godisbutik. Vi kikade in på ett par konditorier, i förhoppning att de skulle ha någon festlig choklad, men det var som förgjort, vi hittade absolut ingenting! Till slut tvingades vi nödhandla på Konsum, där vi hittade två påsar chokladpraliner som såg någorlunda snygga ut.
På tillbakavägen gick vi förbi den vackra gamla stenkyrkan, som liksom Fjällbacka kyrka låg vackert belägen uppe på en höjd. Regnet hängde i luften och åter på hotellet öppnade sig plötsligt himlen, och ett riktigt skyfall bröt ut. Som tur var blev det inte så långvarigt, och då vi en stund senare gick till en näraliggande restaurang för att äta middag hade det övergått i duggregn. Lunchmenyn gällde ända fram till klockan 17, så även denna kväll kom vi billigt undan. Maten var utmärkt och vi kostade på oss ett extra glas vin för att fördriva tiden fram till tjugo i sju, då vi kände att det var dags att gå upp till kyrkan för att ställa oss i kö ifall vi ville ha bra platser. Och det ville vi ju.
Så satt vi där igen, på första raden. Lysekils kyrka är stor, men den fylldes upp utan problem, även om folk inte behövde sitta "på" varandra som i den betydligt mindre Fjällbackakyrkan. Innan konserten såg vi Bengt passera förbi i en snygg röd- och vitrandig skjorta.
- Vilken snygg skjorta han har idag, kommenterade vi glatt till varandra, för att någon minut senare förvånat se hur han smög in på scenen i en grårandig skjorta med den rödrandiga ihopvikt i famnen, och stoppade ner den i en väska! Strax därpå gick Anders förbi i en jättesnygg röd skjorta, men att han skulle behålla den på under konserten föreföll så osannolikt att vi inte ens tänkte tanken.
Då konserten började uppmärksammade Anders att en man travade omkring längre bak i kyrkan, utan att sätta sig ned, och påpekade att han blev störd av det. Oklart varför mannen irrade omkring, kanske hittade han ingen sittplats. Därefter fick vi uppleva en toppenkonsert, precis som tidigare kvällar! En särskild eloge vill jag ge till ljud och ljus under turnén, bortsett från Falkenberg där bekymren hade särskilda orsaker. Ljudet har varit perfekt, och belysningen så otroligt vacker, både då man använt det tunna vita tyget eller utnyttjat kyrkan precis som den var, och lyst upp de vita pelarna i lilablått eller rött.
Efteråt ställde vi oss i kö vid signeringen för att köpa ytterligare några singlar. Vi passade på att beröma de nya låtarna ännu en gång, och tala om hur mycket vi tyckte om dem. Nu hade Anders skaffat en bättre penna att signera de mörka skivkonvoluten med, och jag köpte 3 st på uppdrag av goda vänner.
Del 2, Nösund
I fredags, den 9 juli, var det dags att ta bussen från Lysekil till Nösund på Orust. Den här resan var den krångligaste av dem alla, med två byten och kort om tid. I god tid drog vi iväg våra väskor till Södra hamnen och klev på buss 842. Chauffören lovade att säga till då vi närmade oss Rotviksbro, där vi har vårt första byte, men det löftet måste han ha glömt i samma stund han gav det, för en dryg halvtimme senare såg vi plötsligt hur vi i hög hastighet susade förbi Rotviksbro! Jag greps nästan av panik, var skulle vi nu att hamna?? Vi blev avsläppta några hållplatser längre fram där vi kunde ta oss över huvudleden och kliva på Orust Express i andra riktningen. Den planerade anslutningen hade vi missat, och var nu tvungna att vänta en timme invid vägen, mitt ute i ingenstans.
Även i Varekil hade den planerade anslutningen gått ifrån oss, och vi tvingades vänta ytterligare en timme. Vi tog oss med viss möda över den vältrafikerade vägen till en Statoilmack, för att köpa oss någonting att äta. Märkligt nog fanns inget övergångsställe eller gångtunnel, så man fick ge sig ut i trafiken med allt sitt baggage, nästan med fara för sitt liv! Eftersom Varekils Busstation är en knutpunkt där många bussbyten sker, och macken är det enda inköpsstället inom synhåll, borde man förstått att även gångtrafikanter har behov av att på ett snabbt och smidigt sätt ta sig dit. Vid halv tre på eftermiddagen, 4,5 timmar efter att vi lämnat vårt hotell i Lysekil, var vi till slut framme vid Nösunds Värdshus och checkade in i våra små men mysiga rum, belägna i ett hus intill huvudbyggnaden. Rummen gick i blått och vitt och påminde lite grand om kojer på en båt, vilket passade bra med tanke på närheten till havet.
Då vi installerat oss bestämde vi oss för att avnjuta ett glas vin eller öl, som vi köpte i baren. Vi hade uppmärksammat att kvällens artister redan var på plats och undvek därför den stora huvudverandran. För att vara diskreta slog vi oss istället ned på en liten oansenlig altan vid sidan av huset. Men det visade sig vara en felberäkning, för under den korta stund vi satt där sprang delar av teamet förbi säkert 25 ggr, med väskor och med en svårt haltande Caroline, som skadat foten vid ett hopp ned ifrån scenen kvällen innan! En stund senare uppsökte vi den större verandran med våra datorer och kopplade upp oss mot det trådlösa nätverket, men trots att jag satte mig så att solen inte föll in på skärmen var det nästan omöjligt att se någonting, så jag fick inte mycket gjort. Lyssnade lite till soundcheck som pågick inne i huset och tog en promenad tillsammans med Madelaine för att spana in omgivningarna. Värdshuset låg otroligt fint precis vid vattnet. Huvudbyggnaden var vit, men intilliggande byggnader och bodar mörkt träfärgade.
Halv sju var det tid att uppsöka våra platser inne i den vackert dukade restaurangen. Vi var bland de första på plats och förundrades över att inte fler människor kommit. Skulle det bli så här lite folk under Anders spelning?? Men det var bara vi som, plikttrogna som alltid, infunnit oss på den tillsagda tiden. Resten av publiken tog inte så hårt på klockslaget utan droppade in vartefter. Vid nio, precis innan spelningen började, dök det sista gänget upp, som bokat barplatser. En speciell meny var upptryckt, så att vi kunde se vad vi skulle bjudas på under kvällen, och maten var utsökt! För dem som bodde på värdshuset ingick desserten; passionsfruktscheescake och chokladglass med nötflarn och jordgubbar, vilket vi inte tackade nej till.
Vid niotiden kom Anders och hans musiker in på scenen. Madelaine och jag hade utmärkta platser, men jag satt delvis med ryggen mot scenen och skymdes en smula av våra bordsgrannar, så då spelningen började flyttade jag över till samma sida av bordet som Madelaine för att få fri sikt.
Programmet vi bjöds på skiljde sig en smula från de kyrkokonserter vi upplevt under den gångna veckan, bland annat var det nu en paus. Tell Me On A Sunday hade utgått, vilket jag tyckte var lite tråkigt eftersom den tillhör mina absoluta favoriter. Istället hade Intill och Irländsk ballad tillkommit, så tre Tom Lehrer-visor framfördes under kvällen, vilka passade bra in i krogmiljön. Även Caroline utökade med sin fina låt Soldier. Carolines fot gav nu intryck av att vara helt återställd, konstaterade vi med glad förvåning, för det hade sett riktigt illa ut då hon haltade fram under eftermiddagen. Scenen var liten och man fick intryck av att det var trångt, särskilt vid de tillfällen Caroline slog sig ned för att spela gitarr till Anders låtar. Anders skojade mycket med Bengt, och beklagade sig skämtsamt över att han fick så mycket applåder efter sitt solonummer Recuerdos de la Alhambra. Men Anders hade absolut ingen orsak att klaga. Trots att publiken var betydligt mindre på Nösund än tidigare under turnén var den mycket entusiastisk, och han fick framföra båda sina extranummer!
Efter konserten var det signering, och då passade Madelaine och jag på att lämna fram den present som vi inhandlat i veckan, och tacka Anders för att han förgyllt vår semester. Vi rördes nästan till tårar av hans vänliga svar! Strax efter elva drog vi oss tillbaka till våra rum.
Nästa dag var det tid för Madelaine att åka hem. Själv hade jag bestämt mig för att stanna kvar ännu en natt på Nösund, eftersom jag var ledig även den kommande veckan och inte behövde göra mig någon brådska. Efter frukost satte vi oss en stund på verandan med våra datorer, men trots att vi valde ett skuggigt bord hade jag lika svårt som dagen före att se vad som visades på skärmen. Strax innan Madelaine skulle kliva på bussen anlände Anna och Maggan. Anna plockade fram Strömstads Tidning och visade oss artikeln och den jättefina recensionen efter Anders besök i Fjällbacka kyrka några dagar tidigare. Anna hade haft kontakt med journalisten ifråga under veckan, och förvissat sig om att de skulle uppmärksamma konserten, eftersom bevakningen varit så dålig för några år sedan då Anders och Bengt besökte Strömstad.
Maggan, som har ett stort filmintresse och gjort ett par kortfilmer tidigare, hade länge pratat om att hon skulle vilja göra en liten film om oss som följer Anders på många av hans konserter. Nu kände hon tydligen att stunden var inne att påbörja projektet, och filmade oss på verandran med sin videokamera, samt följde Madelaine då hon klev på bussen. Vi pratade om att det vore roligt ifall hon även kunde filma lite grand under Anders framträdande på kvällen, för att klippa in i på lämpliga ställen, och lyckades utverka tillstånd för det.
På eftermiddagen promenerade vi en bit och slog oss ned på klipporna i solen. Jag hade varken tagit med mig sol- eller badkläder i den slimmade packningen inför min 14-dagarstur längs Västkusten, och var därför alldeles för varmt klädd, men gjorde mitt bästa och rullade upp byxben och ärmar för att få lite sol på mig. Vi hann även med att gå på vernissage i en sjöbod, där en man utan armar ställde ut sina verk. Vi lyckades aldrig lista ut ifall han använde sina fötter eller munnen då han målade. Åter på värdhuset åt vi deras lunchbuffé, men den blev jag lite besviken på efter gårdagskvällens utsökta middag, och hade svårt att hitta någonting som jag tyckte om. Då jag redan lagt upp åt mig på tallriken såg jag att man kunde beställa in räkor istället, som jag gått och längtat efter hela veckan, men då var det för sent.
Kvart över sex tog jag trappan upp till Anna och Maggan, som bodde i en av de fina bodarna närmast vattnet. De bjöd på ett glas vin och lite nötter innan det var dags att gå till middagen. Maggan passade på att filma oss, trots att ljuset var i starkaste laget. Hon bad att jag skulle presentera mig och berätta lite grand om mig själv. Plötsligt såg jag hur hon började vifta allt livligare bakom kameran och tystnade förvirrat.
- Slappna av, väste hon, och tyckte att jag var alldeles för stel! Och helt bekväm kände jag mig ju inte framför kameran, trots att jag tyckte hennes filmprojekt var både spännande och kul! Fick en förnimmelse av att befinna mig på någon av det otal kurser man gått för jobbets räkning, där man förväntas presentera sig käckt och trevligt inför främmande människor! Sedan fick jag berätta om hur jag "upptäckte" Anders, och vad som får mig att åka runt just på hans konserter. Den biten gick väl något bättre, även om jag kände att jag hade velat förbereda mig mer, och tänka igenom vad jag skulle säga. Jag är en sådan person som sällan hittar de rätta orden när jag som bäst behöver dem. Får jag däremot möjlighet att tänka efter i lugn och ro kan jag utan problem skriva spaltkilometer om andan faller på! Allvar blandades med skratt då Maggan slängde ur sig en fråga som både Anna och jag tyckte kunde lämnas utanför filmprojektet, eftersom den ändå aldrig skulle få något svar. Åtminstone inte så länge kameran var på...
Så småningom gick vi ner till middagen och Maggan monterade upp sin kamera på det medhavda stativet, och förberedde inspelningen. Middagen serverades av en mycket trevlig servitris, men höll inte riktigt samma höga klass som kvällen innan, trots att menyn var identisk. Kanske hade man bytt kock. Blomkålsterrinen hade en konstig bismak och havskatten innehöll rikligt med ben. Lite missnöjda var vi även med att det drog ut på tiden innan framträdandet började, och tyckte att gästerna vid bordet intill tilläts beställa in huvudrätten väldigt sent, när vi andra i princip ätit klart.
Till slut var det i alla fall dags. Anders hade bytt ut sina mörka byxor mot jeans, vilket passade väldigt bra i den gemytliga miljön på värdshuset. Och Maggan filmade. Anna och jag hade hintat henne om vilka låtar vi uppskattade allra mest, och gärna ville ha med. Dessvärre blev minneskortet fullt väldigt snabbt, innan hon hunnit spela in det material hon ansåg sig behöva. Hoppas att det dyker upp någon mer chans!
Anna funderade allvarligt på att skicka fram en lapp med sin favoritsång på; Kanske kärlek är allt, som jag berättat för henne att Anders sjöng under turnépremiären i Båstad. Hon kom så långt att hon skrev upp låttiteln på en papperslapp, men fann inget lämpligt tillfälle att lämna fram den. Den här kvällen berördes jag väldigt starkt av Ensam i natten, och tårarna rann! Det är konstigt hur man olika kvällar berörs av olika låtar. Möjligen var det en smula vemod i tårarna också, över att det för mitt vidkommande var den allra sista konserten under sommarturnén som jag lyssnade till.
Mot slutet av konserten skojade Anders så våldsamt med Bengt att han faktiskt kom av sig och fick börja om! Det har jag aldrig varit med om tidigare. Bland annat ifrågasatte han om Bengt verkligen var en man.
Publiken var ungefär lika stor som kvällen innan, men ännu mer entusiastisk! Applåderna var kraftiga och det blev stående ovationer, något jag inte trodde förekom i den typen av lokaler. Dock fanns det en man i publiken som då och då ropade högt och ljudligt. De första gångerna trodde jag att han ville någonting, och försökte påkalla uppmärksamhet, men sedan hände ingenting mer. Det kändes obehagligt, för han var så oberäknelig, och man visste inte riktigt vad man hade att vänta sig från hans håll, eller när. Jag vet inte ifall han bara fått i sig ett par glas för mycket, eller om han var psykiskt sjuk.
Efteråt var det signering och en hel del folk i kö. Eftersom jag och Madelaine hade tackat Anders så ordentligt kvällen innan, och t.o.m. fått singlar av honom, kände jag att jag gjort mitt och höll mig i bakgrunden, i väntan på att Anna och Maggan skulle uträtta sina ärenden. Kvällen avslutade vi uppe på deras balkong med ett glas vin och många skratt!
I förmiddags var det till slut dags även för mig att lämna turnén för att åka vidare till Varberg, där en helt annan slags konsert väntar i morgon kväll. Därefter avslutar jag min 14-dagarstur i Halland och Bohuslän, och två av de härligaste veckor jag någonsin upplevt!!
D
et kändes ovant att packa väskan för konsert en vanlig vardagsmorgon, men det fick jag göra i torsdags. Flexade ut från jobbet vid halv tre på eftermiddagen och tog pendeltåget hem till mina föräldrar. Strax innan det var dags att kliva av kollade jag mina mail på mobilen och upptäckte att Anders medverkar vid den stora Demokratifesten i Göteborg om ett par veckor. Läste så ivrigt om detta att jag glömde att stiga av vid rätt station, och befann mig plötsligt i Upplands-Väsby! Lyckligtvis går pendeltågen ofta vid den tiden på dagen, så en stund senare var jag på väg tillbaka igen.
Tillbringade några trevliga timmar hos föräldrarna, där jag bjöds på god middag. Det regnade ordentligt i början av kvällen, så både regnkläder och paraplyer packades ned, men som tur var gav det med sig strax innan vi skulle åka. Vid åttatiden tog pappa och jag bilen till Roslags-Kulla kyrka, ca 5 mil bort. För pappa var det fjärde sommaren i rad som han skulle lyssna till Anders i det återkommande evenemanget Konsert i Roslagsnatten, och för min del den tredje.
Vi var tidigt på plats utanför den röda gamla träkyrkan, en halvtimme tidigare än vi varit förr om åren, och hamnade bland de första i kön. Det blåste ganska mycket, men inga kalla vindar. Träffade lite överraskande Facebookvännen Leila, som var där med sina systrar. Kikade även efter Elin, som skulle komma med sina föräldrar. Det var mycket ljusare ute än vid tidigare tillfällen jag besökt Roslags-Kulla, men då har ju konserterna ägt rum en hel månad senare. Passade på ta ett par fina bilder på kyrkan till hemsidan.
Vid kvart i tio släpptes vi in. I entrén mötte vi Anders agent Carina
som talade om att "fancluben" hade en bänk reserverad på första raden till vänster. Det var en oväntad lyx som jag inte upplevt tidigare!! Någon gång har vi skämtsamt skojat om det, då vi stått och köat i kyla och ruskväder utanför någon konsertlokal i vårt avlånga land. Men nu, när det verkligen inträffade, hade jag inte mina trognaste reskompisar med mig, vilket kändes lite tråkigt! Så pappa fick agera fan under konserten, och vi delade även bänk med kvällens blomsterflickor. Ett par lediga platser fanns det kvar bredvid oss, som jag erbjöd Elin och hennes föräldrar. Men de hade redan hittat sittplatser långt fram som de var nöjda med. Så här såg kvällens program ut. Block och penna hade jag tyvärr glömt hemma, så låtordningen blir inte exakt:
Vilken underbar värld
Ut mot ett hav
Kristallen den fina
Jägarvisan
Moon Over Bourbon Street
Allting som hon gör
Recuerdos de la Alhambra - gitarrsolo av Bengt Magnusson
Intill
Irländsk ballad
Tell Me On A Sunday
No One Has To Hurt
Ensam i natten
I Come Unarmed
Din hand i min
Bring Him Home
Anthem (extranummer)
Anders var klädd på samma sätt som under sommarturnén; i mörka byxor, vit skjorta och guldgul väst. Både Anders Lundqvist och Bengt Magnusson bar mörka kläder, Bengt dock en mönstrad skjorta.
Anders drev med Bengt på sitt roliga sätt, och berättade flera historier.
Det var härligt att höra låtarna från kommande CD:n igen, och alldeles extra glad blev jag över att få lyssna till He Come Unarmed, som var ny för mig. Jag hade läst att Anders sjöng den under Västerviks visfestival här om veckan, och det grämde mig lite grand att den framfördes på en av de få sommarkonserter som jag inte besökte. Därför kändes det väldigt kul att han tog den med sig till Roslags-Kulla, och den var en riktig njutning för öronen! Ser redan fram emot nästa gång jag får höra den.
Efter konserten styrde vi hemåt i den sena sommarkvällen, och inte förrän halv två kom jag i säng. Mycket sömn blev det inte den natten, då jag hade vårt tidigaste pass på jobbet. Arbetskompisarna tittade lite förundrat på mig under fredagen, och tyckte jag var orimligt pigg med tanke på hur lite jag sovit. De insåg inte att jag var hög av underbar sång och musik, och lätt om hjärtat svävade fram på små rosa moln...
Releasekonsert på Astoria 10 oktober
V
id 16-tiden igår hade jag stämt träff med Madelaine, Julia och Linn på Östermalms T-banestation. Från början var det tänkt att vi skulle gå ut och äta tillsammans innan Anders release-konsert, men eftersom vi vunnit VIP-biljetter i en tävling på TV4.se, där det även ingick en middag som Anders och Per Morberg skulle tillaga, så nöjde vi oss med att ta någonting att dricka på en näraliggande pub.
Vi var förväntansfulla inför kvällen, men lite nervösa eftersom vi inte riktigt visste vad vi hade att vänta oss. Det vi kände till var att Anders efter konserten skulle fira sin 50-årsdag tillsammans med ett femtiotal vänner och kollegor. Den middag vi vunnit skulle vi få avnjuta på enskild plats, inte inne i festlokalen, men det var Anders som skulle servera oss. Hur underligt kändes inte det!? Vi kunde omöjligt föreställa oss honom som servitör vid vårt bord. En liten smula märkligt kändes det också att vi skulle sitta i vårt eget lilla bås, och höra festen pågå på andra sidan väggen, men vi beslutade oss för att göra det bästa av situationen, och betvivlade inte ett ögonblick att vi skulle få en riktigt trevlig kväll!
Vi var bland de första gästerna på plats på f.d. biografen Astoria, men vi såg ett fåtal personer mingla omkring inne i lokalen och klev därför på. Ingen uppmärksammade vår ankomst. Vi försåg oss med varsitt glass bubbel och ställde oss i ett lämpligt hörn där vi hade bra uppsikt. Den förste vi träffade som vi kände igen och pratade med var Anders gitarrist Bengt. Strax fick vi även syn på Christina från Universal som nu tagit plats i entrén och bockade av de ankommande på gästlistan. Madelaine och jag gick upp och talade om att vårt sällskap på fyra personer var på plats. En stund senare hälsades vi välkomna av Lia, Anders fru. Yngsta dottern Dina tog hand om våra blommor med den tillhörande presenten och bar in till presentbordet som var uppställt inne i salongen.
Flera pressfotografer var där och vi såg många ansikten bland gästerna som vi kände igen; Peter Jöback med sin Oskar, Helen Sjöholm med familj, Tommy Körberg, Janne "Loffe" Carlsson och många fler.
Helens lille son betraktade världen uppifrån pappas axlar, och charmade alla i sin närhet i sin svarta hatt!
Efter en stund blev vi ombedda att ta plats i salongen. Vi satte oss på en av de främsta bankraderna, omgivna av pressfotografer. Anders kom fram för att hälsa oss välkomna. Caroline Larsson, som vi stiftat bekantskap med både under The Special Tour och Anders sommarturné, agerade förband, och hon kompade/körade även under Anders eget framträdande. Caroline sjöng A Dice, Soldier och en låt till som jag inte kände igen.
Anders var klädd i jeans, vit skjorta och svart väst. Med sig på scenen hade han bl.a. Bengt Magnusson, Anders Lundqvist och Peter Milefors. Då födelsedagsbarnet kom in stämde orkestern och publiken upp i ett rungande Ja må han leva!
Anders berättade att han stigit upp kl 03.00 samma morgon, för att i den tydiga gryningen ta en taxi in till TV4-studion och sin medverkan i Nyhetsmorgon. Så han kände sig av naturliga skäl ganska trött. Då rösten inte riktigt nådde upp till alla toner i
No One Has To Hurt
skojade han om att nu hade alla en anledning att köpa hans nya CD, för att höra hur det egentligen skulle låta! Han sjöng alla låtar från CD:n förutom The Saviour, och bröt av med Tom Lehrers Min hand i din. Inför den sistnämnda låten kom Dina uppspringande på scenen i en faslig fart, med rekvisita som Anders snabbt gömde under västen, men plockade fram strax därpå; en gummihand!
Det var fantastiskt roligt och spännande att få höra de "nya" låtarna från CD:n, som inte funnits med under sommarturnén. Men allra mest tyckte jag ändå om två av dem som jag hört tidigare; Allting som hon gör och I Come Unarmed. De framkallade både rysningar och tårar!
Då det var dags för duetten You´re Always Here kom Helen upp och tog plats vid Anders sida! För oss fyra "hard core-fans", som sett Anders och Helen tillsammans ett otal gånger i Kristina från Duvemåla och/eller Chess var det ett magiskt ögonblick att åter få se dem på samma scen! Kameran gick varm, för denna stund måste ju förevigas, men jag försökte även ta mig tid att bara lyssna och njuta.
Anders skämtade mycket med Lia, som rörde sig i lokalen, serverade honom vatten och förberedde den stundande middagen. Plötsligt, mellan ett par låtar, berättade Anders om de två olika inbjudningar som gästerna fått, som antingen omfattat enbart releasekonserten eller både konsert och middag. Men nu hade de upptäckt att det fanns så jättemycket mat att alla var välkomna att stanna kvar och äta! Sakta gick det upp för oss att vi verkligen skulle få vara med på Anders 50-årsfest - på riktigt - utan att behöva sitta i en liten skrubb bredvid festlokalen!
Efter spelningen möblerades om för middag. Några av gästerna hjälpte till med bord och stolar, medan övriga minglade en stund ute i foajén. En gigantisk wok ställdes upp mitt framför scenen, med ett buffébord på var sida, så att gästerna kunde köa från två håll. Stundvis stod Anders själv vid woken och lade upp mat åt gästerna. Vi tog ganska tidigt plats i kön eftersom vi var måna om att få sitta tillsammans. Jag lovade hämta mat åt Madelaine, samtidigt som jag tog åt mig själv, och hon stannade kvar för att bevaka platserna vid det bord vi utsett åt oss. Men det var helt omöjligt att fylla och bära så många tallrikar, med sallad, bröd och mat åt två personer, så jag fick gå två gånger. Vi satt ganska högt upp i salongen och trapporna ned mot scenen var näst intill livsfarliga. Trappstegen var svarta och olika höga, och de syntes väldigt dåligt i det skumma skenet, så flera gånger var jag nära att snubbla. Jag hoppades i mitt stilla sinne att ingen såg det och trodde att jag var berusad!
Den rätt Anders och Per Morberg tillagat tror jag var spansk, men jag måste erkänna att jag inte är 100 % säker ifall den ingår i begreppet paella, eller ifall den kallas någonting annat. Den innehöll kött, korv och grönsaker, och riset skiftade lite grand i rödbrunt istället för gult. Till det fanns ett flertal olika drycker att välja på. Maten var smakrik och god, och vid det här laget hade vi hunnit bli ordentligt hungriga.
Naturligtvis sjöng och hurrade vi för Anders, och så småningom började det hända saker uppe på scenen. Vänner och kollegor klev upp och höll tal, men höjdpunkten var definitivt då Anders äldsta dotter Channa stämde upp i den vackra
We´re in heaven till pappas ära. Flera gånger under kvällen tårades ögonen och vi hade svårt att förstå att vi verkligen befann oss där - och fick uppleva allt detta - på Anders 50-årsfest! Det kommer vi aldrig att glömma.
Innan vi drog oss hemåt tackade vi Christina ordentligt, som ordnat det så fantastiskt bra för oss! Vi fick även varsin signerad CD med oss hem. På vägen ut slog det oss att vi ju måste tacka Anders också för att vi fått komma! In igen, spejande ut över borden. Var satt han någonstans? Plötsligt fick vi syn på honom och tackade även honom innan vi gav oss ut i höstnatten, varma ända in i hjärtat för lång, lång tid framåt...
E
tt par timmars shopping är aldrig fel tänkte jag glatt, och bokade en relativt tidig avgång till Motala igår. Vid halv tolv hoppade jag av tåget och möttes av sol och nästan vårlikt väder! Promenerade in mot centrum där jag hade en stund på egen hand innan det var dags att träffa Madelaine för en gemensam middag och den efterlängtade konserten med Anders och Motala Blåsorkester. Men den planerade shoppingturen blev det inte mycket bevänt med. Insåg snabbt att Motala är en tämligen död stad på söndagar! De båda stora köpcentrum jag hittade var stängda. I stort sett allt var igenbommat, förutom mat- och videobutiker.
Ett öppet café hittade jag till slut, där jag drack en chailatte innan jag påbörjade min promenad runt stan. Men jag hann inte många kvarter så fick jag syn ett internetcafé. Dagen var räddad, placerar man mig framför en dator kan jag roa mig i timmar!! En stund senare begav jag mig till busstationen för att möta Madelaine som kom åkande med Östgötatrafiken. Vi valde ut en kinarestaurang åt oss, som jag hunnit spana in under eftermiddagen, och hann sedan med en kort promenad, innan vi styrde stegen mot Folkets Hus och konserten.
Jag hann knappt mer än in så fick jag syn på Tyr, som jag tidigare haft sporadisk kontakt med på nätet. Det här var första gången vi träffades IRL. Han såg ut precis som jag tänkt mig, förutom att han var ungefär en meter längre! Så småningom var det dags för oss att inta våra platser. Det var utsålt, men vi satt förnämligt placerade på rad 2.
Kvällen till ära var Anders klädd i svart kostym, svart väst och vit skjorta. Till vår förtjusning gavs han stort utrymme under konserten. Så här såg programmet ut i sin helhet:
Stars and Stripes Forever (orkestern)
Lady
is a Tramp
Musikalpotpurri (orkestern)
Bring Him Home
Typewriter (orkestern)
PAUS
Strike Up the Band (orkestern)
There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York
It Was A Very Good Year
A Gallop to Endless Gallops (orkestern, reservation för titeln)
Vilken underbar värld
Anthem
Under blågul fana (orkestern)
Time to Say Goodbye - bejublat extranummer!
Orkestern, under ledning av diregenten Claes Tilly, var proffsig och trevlig att lyssna till. Det enda som i mina öron lät lite egendomligt var arrangemanget till Anthem, med mycket blås och ett klinkande piano i bakgrunden.
De båda konferenciererna var anmärkningsvärt illa förberedda! De stod och läste innantill som lågstadiebarn och tycktes inte ha gjort sig några ansträngningar alls att lära sig sitt manus! Det hela gjorde ett mycket trevande och osäkert intryck, med ständiga pauser på fel ställen. Tänk om orkestermedlemmarna hade komma till konserten lika dåligt förberedda, och för första gången tittat på noterna då de slagit sig ner på sina platser! Men bortsett från denna märkliga omständighet var vi helt nöjda. Finalen var magnifik; till stående ovationer framförde Anders Times to Say Goodbye! Få saker är jag så svag för som då han sjunger på italienska...
I pausen var det till vår glädje signering! Jag hade två vänner som beställt skivor av mig, och även Madelaine köpte ett exemplar. Vi passade på att tacka Anders för senast, och den fantastiska releasefest vi blivit inbjudna till ett par veckor tidigare. Anders hörde sig för ifall vi var nöjda med kvällen så här långt, och det skulle ju bara ha fattats annat... Efteråt klandrade jag mig själv för att jag inte hade sagt någonting positivt om den nya CD:n, men vi kunde ju inte uppehålla honom hur länge som helst när vi hade folk bakom oss i kön! Tyr ville gärna ha en bild på sig och Anders tillsammans, och det hade Anders gått med på. Så fort signeringen var slut ställde de upp sig och jag fick äran att fotografera dem. Tog en extra bild för att vara på den säkra sidan.
Konserten var kortare än jag hade fått förhandsinformation om, och vi behövde inte ha oroat oss över att inte hinna med vår buss klockan 19.20. Ibland bedrar snålheten visheten, och den här gången hade jag bestämt mig för att åka hem till Stockholm på kvällen, istället för att stanna över natten på hotell.
Men då jag satt på bussen kände jag hur orimligt trött jag var, och tänkte längtansfullt på hur skönt det hade varit ifall jag inte behövt tillbringa tre timmar på buss och tåg denna kväll, utan istället fått krypa ner i en mjuk och skön hotellsäng! På bussresan till Linköping lyckades dock Madelaine hålla liv i mig, och vi hade en hel del att prata om, men så fort jag slagit mig ner på X2000, för den sista delsträckan hem, somnade jag som en stock!
K
lockan åtta i fredags morse gav jag mig iväg på ett av årets mest efterlängtade äventyr; En Stilla Jul! I Göteborg sammanstrålade jag med Madelaine, och vi hann med en fika på Centralstationen innan vi for vidare mot Nösund på Orust med tåg och buss. Två byten hade vi längs vägen, men resan gick snabbt och smidigt. Till skillnad från Anders sommarturné tidigare i år, då motsvarande resa tog oss nästan tre gånger så lång tid...
Den här gången kunde vi tyvärr inte bo på mysiga Nösunds Värdshus, eftersom det var fullbokat. Istället delade vi ett rum på näraliggande Nösundsgården, som för all del var riktigt trevligt det också. Rummet vi fått var deras absolut sista och saknade egen dusch och toalett. Men det kunde vi väl till nöds stå ut med för att få uppleva genrepet inför Anders julturné!
Vårt rum kallades Jordkällaren och låg i en egen byggnad, dit vi tog oss via en gammaldags träbro. Rummet hade stengolv som var uppvärmt, men det tycktes vara den enda värmekälla som fanns, vi såg inga element. Detta gjorde att vi frös en hel del, våra händer var iskalla trots att vi höjde termostaten till över 30 grader! Det var sparsamt möblerat så vi fick sitta med våra datorer i sängen, men vi hade en vacker och annorlunda golvlampa, bestående av långa glasspröt.
Det var kallt ute och ett tunt snölager täckte marken. Det var inget väder att gå ut och promenera i, så vi tog igen oss på rummet en stund innan det var dags att göra sig i ordning för kvällen. Klockan 18 gick vi den korta sträckan till värdshuset, där vi välkomnades med glögg och pepparkakor, och blev visade till vårt bord. Strax kunde vi börja plocka åt oss från det rikliga och välsmakande julbordet. Då vi hunnit fram till desserten var jag så mätt att jag ratade det mesta, och nöjde mig med några knäck och skumtomtar.
Klockan 21 började konserten och Anders besteg den lilla scenen under varma applåder, tillsammans med sina båda musiker Anders Lundqvist och Bengt Magnusson. Så här såg programmet ut under detta publikgenrep:
Nu tändas tusen juleljus
Koppången
I Do Believe
Bridge Over Troubled Water
Recuerdos de la Alhambra - gitarrsolo av Bengt Magnusson
First of May
Irländsk ballad (i julversion!)
Pie Jesu
PAUS
Kanske kärlek är allt
No One Has To Hurt
Little Drummer Boy
Come All Ye Faithful
Ave Maria
Bring Him Home
O helga natt (extranummer)
Jul, jul, strålande jul (extranummer)
Anders var, inte helt oväntat, klädd i svarta byxor, vit skjorta och sin röda julväst. Anders Lundqvist var, inte heller alltför oväntat, helt klädd i svart och Bengt något ljusare i mönstrad skjorta och halsduk.
Stämningen var magisk då Anders tände adventsljusstaken till tonerna av Nu tändas tusen juleljus. Det är svårt att med ord beskriva hur härligt det var att åter en gång få lyssna till En Stilla Jul! Jag imponerades av de fina arrangemangen, inte minst i Little Drummer Boy och Come All Ye Faithful, som hör till mina absoluta favoriter när det gäller julsånger. Det var även roligt att få lyssna till Bridge Over Troubled Water, som jag bara hört Anders framföra live vid något enstaka tillfälle tidigare, och att ett par av låtarna från nya CD:n beretts plats i programmet.
Då han stämde upp i Kanske kärlek är allt tänkte jag på Anna och gladdes å hennes vägnar, eftersom jag visste att det var en av hennes favoritsånger. Drog mig till minnes hur Anders under Konsert i sommarkväll i somras framförde den på premiären, vilket jag glatt meddelade Anna, och hur hon sedan hoppades att få höra den på varje sommarkonsert hon besökte, men förgäves. Under turnéavslutningen på Nösund övervägde hon allvarligt att skriva ner sin önskan på servietten och skicka in bakom scenen! Så nu hoppades jag att sången inte enbart skulle finnas med under genrepet, utan få stanna kvar i programmet under hela turnén...
Som extranummer framförde Anders O helga natt, och då var lyckan fullständig! Den tar tätplatsen bland de sånger jag uppskattar allra mest att höra honom sjunga. Åtminstone i juletid. Efter stående ovationer fick vi lyssna till ännu ett extranummer, som Anders uppgav var hans egen favorit bland våra julsånger; Jul, Jul, strålande jul.
Endast en sak var störande under kvällen, och det var delar av publiken! På den här typen ar evenemang, där man äter och dricker i samband med framträdandet, i vissa fall bjuden av sin arbetsgivare, finns det alltid de som är mer intresserade av att dricka och prata med sina vänner än av det som utspelar sig på scenen. Det var inte bara jag och Madelaine som reagerade, utan flera personer tvingades "hyscha" åt dem vid upprepade tillfällen, vilket i sin tur blev störande, mitt under sången. Detta tror jag tyvärr är ett olösligt problem som man får leva med i dessa sammanhang. Där alkoholen går in går omdöme och hänsyn ut.
Då konserten var slut hade klockan hunnit bli ganska mycket, och det återstod inte så mycket annat för oss än att betala och traska tillbaka till Nösundsgården. Notan var förbryllande låg, men vi förutsatte att alltsammans var riktigt och utredde inte den saken närmare. Innan vi lämnade värdshuset hann vi även hälsa på Anders, som lägligt passade på att sälja och signera sin nya skiva Painted Dreams. Vi tackade honom för den fina sången och köpte varsitt exemplar av skivan att ge bort i julklapp.
Dagen därpå var den egentliga premiären för En Stilla Jul, i Hagakyrkan i Göteborg. Första bussen ifrån Nösund avgick inte förrän halv tolv, så vi kunde ta det lugnt på förmiddagen och äta en sen frukost. På lördagseftermiddagen checkade vi in på varsitt hotell, och stämde träff ett par timmar senare för att gå ut och äta tillsammans innan kvällens konsert.
Iskalla vindar mötte oss då vi stretade iväg mot stadsdelen Haga, där vi planerat att äta på mysiga Restaurang Sjöbaren. Men där var tyvärr fullt, så vi promenerade vidare nedför gatan och hamnade till slut på en betydligt mindre mysig pub. Maten var dock helt OK, och vi kunde glädja oss åt att vi sannolikt kommit undan med halva kostnaden mot om vi ätit på Sjöbaren.
Strax efter halv sju gick vi upp till Hagakyrkan och ställde oss i kö. Inte för att vi egentligen behövde, den här kvällen hade vi förmånen att få sitta på en reserverad bänk, men vi ville gärna hinna träffa Christina en liten stund, som stod strax framför oss med sitt sällskap. Det kändes som en otrolig lyx att få glida in på tredje bänk, och tursamt nog hade Christina och hennes anhöriga lyckats få platser precis framför oss.
Ett tjusigt programblad delades ut, där Anders och hans musiker presenterades. Sista sidan innehöll reklam för Painted Dreams samt vårens musikaliska möte mellan Anders, Plura & Carla Jonsson och Caroline Larsson. Tyvärr rymdes inte låtlistan i programmet, men man kan ju inte begära allt. Det hade ju även begränsat utrymmet för spontana ändringar och justeringar under turnéns gång. Konserten var sig i stort sett lik från genrepet i Nösund kvällen innan, men några inslag hade tillkommit:
Förklädd Gud
(recitation av en begränsad del)
Han som har vunnit allt
Tomten (recitation)
I Believe
Till Tomten ackompanjerade Bengt mycket stämningsfullt och vackert på sin gitarr, men i mitt tycke aningen för högt. Men det var väl också det enda jag hade att anmärka på under kvällen. I övrigt var det minst lika bra som på Nösund, och en extra eloge vill jag, precis som förra året, ge till den vackra ljussättningen, som gör sig alldeles extra bra i kyrkor, med dess vita pelare och den takhöjd som finns där. Även Anders Lundqvists dragspelande var en positiv och lite oväntad upplevelse i First Of May. Men en tanke slog mig; Anders ger över 20 konserter fram till jul, hur ska han orka? Å andra sidan måste han ju veta vad han ger sig in på, och själv känna vad han mäktar med, så det är förmodligen ingenting ett troget fan behöver bekymra sig om, men lätt gör ändå...
Bengt var denna kväll helt klädd i svart, bortsett från en röd halsduk.
Även den här kvällen signerade Anders skivor, men eftersom både Madelaine och jag var trötta, och vi dessutom handlat varsin CD kvällen innan, valde vi att gå tillbaka till vårt hotell direkt efter konserten, och tog ett snabbt avsked av Christina.
Dagen därpå åkte Madelaine hem. Själv tillbringade jag en ledig dag i Göteborg.
Efter en snabb shoppingrunda i Nordstan och en sen lunch tog jag spårvagnen till Liseberg, där jag träffade Christina för att gå på JulLotta, med gästartisterna Niklas Andersson och Molly Sandén. Stämningen var gemytlig och trisvsam på scenen, och Liseberg var sagolikt vackert med sin julbelysning och den skimrande snön, men det var ruggigt kallt att stå stilla en hel timme, så när programmet var slut hade jag nästan tappat känseln i mina fötter! Efter att Christina växlat några ord med Niklas hann vi med ett besök på Mc Donalds innan vi skildes åt, och jag avslutade kvällen med trevliga biofilmen Fyra år till.
I måndags var det dags att fara vidare, nu mot Vänersborg. Tog en buss vid elvatiden, med byte i Trollhättan. Imponerades av snömängderna utanför fönstret, och kände mig som om jag vore på resa genom de allra nordligaste delarna av vårt land! Snön gnistrade och knarrade under mina fötter
då jag promenerade från Resecentrum till vårt hotell ett par kvarter bort. Här skulle jag bo i ett trippelrum tillsammans med Anna och Gunvor, som anlände ett par timmar senare. Innan dess hann jag med en rekogoseringsrunda på stan, och lunch på en thairestaurang. Middagen intog vi vid halv sex på Väner Kör & Bar. Maten var god, men servicen ganska långsam.
En stund före sju gick vi upp till teatern där kvällens julkonsert skulle hållas. Vi gick in i vad vi uppfattade som entrén, men det var påfallande lite folk som kommit, vi var nästan ensamma på plats! Vi tyckte det var ganska märkligt, men följde skyltningen upp till nästa våning där teatern skulle ligga. Fortfarande lika folktomt. Var konserten inställd tro? Skyltar förde oss vidare genom korridorerna, och vi kände tydligt att någonting var fel. Lyckligtvis fick vi syn på arrangören Lasse, som i sin tur hittade en person som kunde visa oss till rätta. Vi hade helt enkelt gått in i fel entré, men strax hade vi hittat rätt och intog vårte platser uppe på balkong. Jag kan inte påstå att vi såg bra, men någorlunda, och ljudet var det absolut inget fel på. Den enda ändring i programmet jag uppmärksammade var att Ser du stjärnan i det blå ersatte Bridge Over Troubled Water. Undrade lite förvånat varför just den låten utgått, som varit en av de allra mest uppskattade och applåderade vid tidigare konserter. Men Ser du stjärnan i det blå var naturligtvis också ett välkommet inslag, som hör julen till.
Efter konserten köpte vi skivor av Anders igen, eller fick tidigare inköpta skivor signerade.
En liten julklapp överlämnades också. Kvällen avslutades med kex, ost och vin på hotellrummet. Eller närmare bestämt i min säng, eftersom utrymmet var begränsat.
Vid halv tolv dagen därpå var det dags för Anna och Gunvor att resa hem, medan jag skulle vidare till Norrköping, för att lyssna till En Stilla Jul en sista gång, tillsammans med Madelaine. Jag gjorde sällskap med Anna och Gunvor till stationen, eftersom mitt eget tåg avgick strax efter deras. Första sträckan till Herrljunga gick bra, men där började problemen! Nästa tåg var en hel timme försenat, och jag insåg att jag skulle missa min anslutning i Katrineholm. Jag var dock ute i relativt god tid, och då jag fick höra att nästa tåg från Katrineholm till Norrköpng avgick klockan 16.30 gjorde jag mig inga större bekymmer om den saken. Tills det visade sig att även det tåget var försenat 1,5 timme! Nu började det köra ihop sig ordentligt, skulle jag över huvud taget hinna fram till konserten i tid? Gunvor bidrog till att hålla mitt humör uppe genom att både ringa och MMS:a en bild från gårdagskvällen, så att jag hade någonting trevligt att titta på medan jag väntade!
Som tur var sattes ersättningsbussar in från Katrineholm, så vid sextiden var jag till slut framme och kunde checka in på Elite Grand Hotel. Så värst mycket mer än att packa upp och göra mig i ordning för kvällen hann jag inte med. Madelaine, som skulle kommit resande från Linköping, var tvungen att lämna återbud då tågtrafiken på hennes sträcka stod helt stilla pga en nedriven kontaktledning. Hon hade möjligen kunnat ta sig till Norrköpiing med buss, men ingen kunde garantera att hon skulle ta sig hem igen efter konsertens slut, så då gav hon upp.
Något ensam traskade jag iväg i den bitande kylan mot Flygeln på Louis De Geer. Någon middag hade jag inte hunnit äta, och ingen lunch heller, men oron över allt resestrul hade förtagit aptiten. Fram tills nu, då den började göra sig gällande på allvar. I garderobskön mötte jag lite överraskande Dagmar som jag pratade med en stund, vilket genast fick mig att känna mig mindre ensam! Hämtade ut biljetten och slog mig ner på min plats på rad 11. Jag såg alldeles utmärkt tack vare nivåskillnaden mellan bänkraderna, så jag fotograferade flitigt. Den här kvällen fick vi höra både Bridge Over Troubled Water och Ser du stjärnan i det blå. Trots att jag sett och hört Bengt ackompanjera Anders under så många konserter de senaste åren åsåg jag faschinerat med vilken inlevelse han spelade, och hur han föjde med i varje ord i texten! I pausen hann jag äta ett litet bröd med räkröra på, som dämpade den värsta hungern.
Jag uppfattade flera positiva publikröster, men någon efterlyste fler traditionella julsånger. Efter konsertens slut skyndade jag mig tillbaka till mitt hotell och stoppade i mig diverse onyttigheter, innan jag somnade mycket nöjd, och med O helga natt ljudande i mina öron...
Idag var det så dags att åka hem. Det första jag möttes av då jag kom ner till järnvägsstationen var beskedet att mitt tåg var 1,5 timme försenat! Då kände jag att tålamodet började tryta, och bestämde mig för att vid nästa julturné boka samtliga resor med buss! Som tur var kunde min tågresa bokas om till en annan avgång, dessutom i 1:a klass, så vid lunchtid var jag hemma. Hade det inte varit för kylan och alla tågförseningar hade jag gott kunnat tänka mig att följa turnén några dagar till, men nu känns det skönt att ha kommit hem! Det är bara ett litet problem som uppstått: Hur ska jag någonsin ska kunna värdesätta någon annan julkonsert efter detta? Nu är ribban lagd. Och den ligger högt!
Oskarshamn - Kalmar 11-12 december
D
en här gången hade jag varit förutseende nog att boka min resa till En Stilla Jul i Småland med buss! Något stel i nacken efter dryga fem timmars stillasitande hoppar jag av i Oskarshamn vid halv två på lördagsefter- middagen, endast fem minuter sen, trots att det stundvis snöat ymnigt under vår färd. Resecentrum ligger precis mitt emot Forum där jag ska bo, och där även konserten äger rum på kvällen. Då jag känner på porten till Hotell Rum Oscar är den låst. Intill hotellet ligger huvudentrén till Forum, men den är också låst, med ett anslag på dörren som talar om att receptionen är stängd mellan kl 12.00-17.00. Det nämnde ingen ett ord om då jag bokade rummet! Det finns ett telefonnummer man kan ringa, men där möts jag av en automatisk telefonsvarare som hälsar välkommen åter kl 17. Ska jag verkligen behöva traska omkring ute i snön, fullastad mad baggage, i 3,5 timme innan jag kan checka in?? Men turen är på min sida. Plötsligt kommer en kvinna ut genom dörren. Det visar sig vara receptionisten som är på väg hem. Så hon förbarnmar sig över mig, släpper in mig och ger mig min nyckel.
På eftermiddagen går jag en runda på stan och letar mig fram till en trevlig restaurang som jag hittat på nätet. Men hela huset är förvandlad till byggarbetsplats, och restaurangen stängd. Slinker in på en pub istället, där jag äter en god middag. Vid 19-tiden går jag innervägen från mitt hotell till Forum; Oskarshamns kombinerade teaterscen och konsertsal. Tar ett glas vin i väntan på att få gå in i salongen. Plötsligt uppmärksammar jag att biljetten jag fått inte är numrerad. Inte konstigt att publiken köar i flerdubbla led på väg uppför trapporna! Dricker snabbt upp vinet och intar min plats i kön, bland de sista. När stod jag sist vid insläppet till en Anders Ekborg-konsert senast?? Troligen har det aldrig inträffat... Men då jag kommer in ser jag att publiken av någon outgrundlig anledning fyller upp de bakre bänkraderna först, så på de främsta finns hur gott om plats som helst. Slår mig ner i mitten av rad 4.
Ljuset släcks och Anders Lundqvist & Bengt Magnusson kommer in på scenen och intar sina platser i mörkret. Medan de börjar spela ser man den mörka skuggan av Anders som går fram till den stora kandelabern, och börjar tända ljusen medan han sjunger Nu tändas tusen juleljus. Jag känner hur den stora friden sänker sig inom mig, och det är bara att koppla av och njuta! Det märks direkt att Oskarshamnspubliken är på hugget och tycker om vad de hör. Bridge Over Troubled Water framkallar jubel! Till min glädje får vi höra titelspåret Painted Dreams som en av de två låtar Anders framför från nya skivan. Den har jag bara hört honom sjunga live vid något enstaka tillfälle tidigare! Vi får även lyssna till ett par nya historier.
I pausen hörs många lovord i publiken:
- Vilken röst! Den här konserten har klass! utbrister en kvinna lyriskt till sin bänkgranne.
- Tänk, det känns som att han sjunger bara för oss! hörs en ung kvinna utbrista strax intill. Det är påfallande många kvinnor i publiken. Då jag betraktar bänkraderna närmast framför och bakom mig kan jag räkna till 10-12 kvinnor i följd innan där sitter en man. Ett visst överskott av kvinnor är det nog alltid på Anders konserter, men sällan så markant som i Oskarshamn!
Under applådtacket vill jublet och busvisslingarna aldrig ta slut! O helga natt ingår som en ordinarie del av konserten, från att tidigare ha varit extranummer. Med påföljd att Jul, jul, strålande ju blir det enda extranumret. Då lamporna tänds hör jag flera som suckar besviket bakom mig, över att det inte blev ett till, och att konserten redan är slut!
Återvänder till Hotell Rum Oscar, och jag undrar på fullt allvar om jag är ensam gäst som bor där, för hittills under dagen har jag inte sett till en enda människa! Det känns nästan spöklikt. Alla dörrar är låsta och korridorerna ligger mörka och öde, men lyckligtvis tänds ljuset vartefter man går fram. Lika tomt är det vid frukostbuffén nästa morgon, då jag endast ser en personal, men inga gäster utöver mig!
Jag checkar ut så sent som möjligt på söndagen, eftersom bussen mot Kalmar avgår först kl 13.20. Strax före tolv börjar det bli dags att packa ned det sista och bege sig till receptionen innan den stänger. Men precis då har jag hittat en angelägen uppdatering att göra på en av fansidorna, och stressar nästan ihjäl mig för att hinna bli klar till tolv. Lyckas någorlunda, och hinner med en fika i ett köpcenter innan bussen avgår.
Strax utanför Mönsterås blir det tvärstopp. Trafikolycka. Vi står precis intill polisens avspärrningar och ser hur man kämpar med att få en röd bil, som kört genom räcket och vidare ut i snön, upp på bärgningsbilen. Till slut lyckas man och trafiken släpps på igen. Skickar ett SMS till Jenny, som lovat möta mig vid stationen, och talar om att jag blir sen. Till slut är jag framme och vi kan gå och äta på Kalmars bästa pizzeria. Sedan promenerar vi i isande kyla och blåst hem till Jenny, där jag installerar mig i vardagsrummet. Jenny har köpt en luftmadrass av modernaste snitt, som pumpas upp genom att man sätter in en kontakt i väggen och trycker på en knapp. En markant förbättring mot barndomens fottrampade luftpumpar! Jag blir den förste som ska sova på madrassen efter inköpet.
Konserten börjar redan klockan sex, så snart ger vi oss iväg ut i kylan igen. Dock utan packning denna gång, vilket är ett stort plus! Mörkret har fallit och julbelysningen som möter oss då vi kommer fram till Larmtorget och Kalmar Teater är bland det vackraste jag sett! Plockar fram kameran och försöker föreviga den, men troligen kommer bilderna inte att göra den rättvisa. Teatern är gammal, och mycket vacker även invändigt. Men också mycket trång, särskilt vid de klart underdimensionerade garderoberna. Vi sitter på andra bänkraden på balkong och ser bra.
Den här kvällen ingår I Believe i programmet. Den fanns inte med i Oskarshamn, men däremot på ett par av de tidigare julkonserterna. Jenny får till sin glädje höra två av sina favoriter; Irländsk ballad (i julversion) och O helga natt, som ligger oss båda varmt om hjärtat.
Vidare får vi höra en helt ny historia från Dramaten, tillsammans med historien om en mycket vimsig amerikanska. Men det mest anmärkningsvärda är Anders vassa nålstick mot en välkänd Dramatenskådespelare. Han nämns visserligen aldrig vid namn, men det råder ingen tvekan om vem han syftar på. Oväntat att höra Anders så elak, det undrar jag ifall jag varit med om tidigare!
Kalmar står inte Oskarshamnspubliken långt efter under applådtacket. Till min förvåning börjar de stående ovationerna uppe på balkong där vi sitter, och breder sedan ut sig över parkett. Kvinnodominansen är inte alls så total som kvällen innan, på sina håll kan vi t.o.m. se två män sitta bredvid varadra. Efteråt är det signering, men var någonstans den ska äga rum har vi inte riktigt klart för oss. Vid utgången är det alldeles för trångt - och kallt - så vi irrar runt en stund upp och ned i trapporna innan vi möter arrangören Lasse, som talar om var vi ska gå.
Köper de sista julklappsskivorna, och även ett exemplar till mig själv! Jag har tidigare haft en försignerad CD, som jag fick på releasefesten för ett par månader sedan. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle vilja ha den personligt signerad, dvs med mitt namn på. Den här kvällen visar det sig att även Bengt signerar skivan åt dem som vill, och då bestämmer jag mig snabbt för att ge bort min andra skiva i julklapp till någon bättre behövande, och skaffa ett nytt ex åt mig själv. Jenny inhandlar också en skiva, och så promenerar vi hemåt i vinterkvällen.
Över en kopp te pratar vi sedan - jobb! Jenny och jag har viss anknytning till varandra genom arbetet, och där finns mycket att avhandla. Vi bestämmer att jag ska följa med på ett litet studiebesök till Jennys kontor morgonen därpå, innan jag tar tåget hem.
Då jag ska lägga mig upptäcker jag att en stor del av luften pyst ut ur madrassen. Snabbt fyller vi den på nytt, men jag fruktar det värsta då jag släcker lampan och kryper ner under täcket. Och mycket riktigt. När jag vaknar på natten är madrassen nästan tom!
På morgonen packar jag på Jennys inrådan ned ett par extra smörgåsar i väskan, för att ha som matsäck ifall jag skulle drabbas av förseningar under dagen. Hem ska jag nämligen åka tåg, eftersom jag inte hittat någon lämplig bussförbindelse. Efter en snabb rundtur på Jennys jobb följer hon mig tills järnvägsstationen kommer inom synhåll, och jag inte längre kan gå fel. Lyckas faktiskt ta mig hem till Stockholm med endast 50 minuters försening, vilket vida överstiger mina förväntningar! Nu återstår, för min del, endast en En Stilla Jul-konsert i år; i Johannes kyrka den 22 december. Längtar redan!