2009
15 december: En sång för hemlösa - S:t Johannes kyrka
4-7 december: Rättvik - Nyköping - Vara - Ystad
25 november: En Stilla Jul - Hagakyrkan
16-17 november: The Special Tour i Kungsbacka - Västerås
3 oktober: Kramfors Teater
28 augusti: Roslags-Kulla kyrka
2 juli: Visfestival Falkenberg
6 - 7 juni: Malmö IP - Kungsträdgården
20-21 mars: Ånge - Kramfors
Ånge och Kramfors 20 - 21 mars
V
id åttatiden i fredags morse avgick tåget från Stockholm mot Ånge.
Ett par platser ifrån mig satt Madelaine, som rest ifrån Linköping samma morgon. Resan gick oväntat fort, förmodligen för att vi sov en stor del av tiden. De senaste dagarna hade vi haft barmark i Stockholm, men vi hann inte många meter utanför stan så var marken snöklädd igen! Vid middagstid då vi klev av tåget stod snövallarna höga, men det var töväder och milt i luften. För säkerhets skull hade jag skrivit ut ett kartblad från Eniro, men det var tämligen överflödigt, för vi hann inte ens över gatan framför stationshuset förrän vi såg både hotellet och Folkets Hus, där konserten skulle hållas senare under kvällen.
Vi checkade in på Hotell Mittlandia och installerade oss i våra rum. Standarden var lägre än vi är vana vid, men fullt godtagbar. På eftermiddagen tog vi en promenad i omgivningarna och upptäckte att Ånge, som vid första anblicken föreföll så oansenligt, var riktigt vackert då vi kämpat oss uppför en lång och brant backe, och nu beundrade utsikten över trakten.
Något stort urval av restauranger finns inte i Ånge. Redan vid incheckningen tipsade receptionisten oss om hotellets After Work-buffé, som vi snabbt bestämde oss för. Då vi klev in i restaurangen vid femtiden och såg hur många invånare som gjort samma val som vi insåg vi att detta var en av de stora begivenheterna på orten under fredagarna. Där fanns ett otal familjer med stojande barn som sprang omkring, och buffén hade hunnit bli aningen slabbig, men kräsmagade hade vi inte tid att vara. Då vi väl fått mat på våra tallrikar och hittat lediga sittplatser i ett relativt lugnt rum smakade det faktiskt ganska bra.
Strax efter halv sju gick vi ca tio meter mellan hotellet och Folkets Hus, där konserten ägde rum. Biljetterna låg och väntade på oss i kassan och vi hade förnämliga platser i mitten av rad tre. Med glädje konstaterade vi att lokalen snabbt fylldes av en glad och förväntansfull publik. Följande program bjöd Anders på under kvällen, tillsammans med sina förträffliga musiker Bengt Magnusson och Anders Lundqvist:
Vilken underbar värld
Två
När du blir ful och grå
Tell Me on a Sunday
Änglarna vill ha det så
Jägarvisan
Pianovals (framfördes av Bengt Magnusson och Anders Lundqvist, samt att Anders i inledningen läste en text)
Han som har vunnit allt
Ut mot ett hav
PAUS
Koppången
Irländsk ballad
När man vågar älska
Fields of Gold
Min hand i din
Intill
Stunden är inne
Bring him home
Anthem
Can´t Help Falling in Love With You
Anders var snyggt kortklippt. Han bar mörka byxor, vit skjorta och röd väst. Bengt var klädd i mönstrad skjorta och vit scarf och Anders Lundqvist helt svartklädd. Papper och penna hade jag inte lyckats få med mig till konserten. De gånger repertoaren idel består av välkända melodier brukar jag inte ha någon svårighet att memorera dem, men nu fick jag problem redan vid tredje låten, en Tom Lehrer-visa som jag aldrig hört Anders framföra tidigare! För att inte tala om då de kom fram till det vackra musikstycke som Bengt själv komponerat. Samtidigt var det väldigt roligt att få höra så många nya sånger, och i pausen bestämde vi att efter konsertens slut gå fram och fråga om de låttitlar vi gått bet på. Vi hörde många positiva kommentarer från publiken, som verkade mycket nöjd med vad den fick höra.
Konserten avslutades med stående ovationer.
Efteråt var det trängsel i trappan ner till garderoben, och kring Anders som för fullt signerade sin CD, flankerad av Bengt som agerade kassör. Vi avvaktade tills kön tog slut, då jag inhandlade en skiva åt en arbetskamrat och vi passade på att tacka för en fin kväll, bekräfta hur mycket vi uppskattade alla nyheterna i programmet och fråga om de båda låttitlar vi inte lyckats klura ut. Då vi gärna ville avsluta kvällen med ett glas vin styrde vi därefter stegen mot hotellbaren, men den var redan stängd. Lite märkligt tyckte vi då det var fredagskväll och klockan knappt nio. Istället tog vi ett varv runt torget och hittade en kombinerad bar och pizzeria invid järnvägsstationen. Där inne satt två lokala förmågor som led av grav sällskapssjuka och insisterade på att vi skulle dela bord med dem. Då vi vänligt avböjde hotade de med att slå sig ner vid vårt bord istället, men vi förklarade bestämt att vi behövde sitta ifred och prata, vilket de till slut accepterade. Något större folkliv kan man inte påstå att det var i Ånge vid denna tid på kvällen, även om ett fåtal gäster till dök upp efter oss. Efter någon timme drog vi oss tillbaka för natten, trötta efter en lång och intensiv men mycket lyckad dag! Jag har alltid sovit ganska oroligt på våra resor, men nu somnade jag som en stock och sov nästan bättre än hemma, förmodligen var det norrlandsluften som gjorde sitt till.
Morgonen därpå var det inte många själar vid frukosten, hotellet verkade så gott som obebott bortsett från oss själva. Men vi lät oss väl smaka innan vi begav oss till tåget för att åka vidare mot Kramfors. Att färdas med tåg och buss mellan Ånge och Kramfors tog oss lika lång tid som resan mellan Stockholm och Ånge dagen före, och var dessutom dyrare! Men eftersom ingen av oss kör bil såg vi ingen annan utväg. En och en halv timme tillbringade vi i Sundsvall i väntan på bussen, vilket inte var någon höjdare i isande snålblåst och med ett flertal tunga väskor i släptåg, men med envishet och gott humör går ju det mesta bra, och vi tillbringade vår väntan med varsin god bok på järnvägsstationens café. Flera vackra naturupplevelser fick vi oss också till livs under resan.
Till slut kunde vi lasta in våra väskor i bussens baggeageutrymme och ta oss den sista sträckan till Kramfors, där vi var framme strax före två på eftermiddagen. Efter vårt besök i Ånge framstod Hotell Kramm som rena lyxhotellet och vi tog nöjda våra rum i besiktning. Stämde träff ett par timmar senare för att äta middag innan kvällens konsert. Middagen intog vi på kinarestaurang innan vi styrde stegen längs den smala och isiga vägen upp mot Babelsberg, en vacker gammal byggnad som invigdes 1903. Denna kväll var det onumrerat, men eftersom vi var ute i god tid fick vi utmärkta platser på rad två. Även denna kväll blev lokalen välfylld, åtminstone på nedre plan. Folk anlände in i det sista, med eller utan förbokade biljetter, så konsertstarten blev t.o.m. några minuter försenad för att alla skulle hinna in och ta plats.
Programmet var detsamma som föregående kväll, men vi fick höra helt nya historier, bland annat från teaterns värld. Ett ögonblick blev jag lite förskräckt då Anders framförde "När du blir ful och grå", med tanke på att en inte obetydlig del av publiken hörde till de äldres skara, och jag undrade ifall de verkligen skulle uppskatta den för Tom Lehrer så kännetecknande texten. Men ingen verkade misstycka, utan publiken var även nu mycket entusiastisk, och mot slutet av kvällen såg Anders riktigt rörd ut då han tillsammans med sina musiker tackades med stående ovationer. Barbro Lundquist från Babelsbergs Vänförening, och arrangörskonsulent för Musik i Västernorrland, delade ut chokladaskar och avslöjade den glada nyheten att Anders återvänder till Kramfors redan till hösten igen, för en konsert på Folkets Park tillsammans med Kramfors Storband den 3 oktober!
Sedan blev det signering. Det såg ut att vara god åtgång på skivorna och nya kartonger fick bäras in.
Även denna kväll dröjde vi kvar en liten stund tills kön var slut, och passade på att förhöra oss lite grand om deras sommarplaner. Förhoppningsvis får jag anledning att återkomma till dem.
Kvällen avrundade vi med ett glas vin, och nu var faktiskyt hotellbaren öppen, om än glest besökt. Bortsett från en äldre man såg vi inte till en människa vid borden där vi satt, och vi började undra ifall vi var ensamma gäster även denna natt. Nästa morgon påbörjade vi vår frukost en halvtimme före utsatt tid eftersom vi skulle åka med en tidig buss. Den avgick kl 08.25 mot Sundsvall, där X2000 tog oss vidare hemåt.
Då vi passerade avfarten mot Timrå kände vi båda två att det absolut inte hade varit någon uppoffring att stanna på den tredje och sista konserten under Västernorrlandsturnén, men nu kallade plikterna där hemma. Tänker redan med förväntan på det Kramforsbesök som stundar till hösten!
Malmö IP och Kungsträdgården 6 - 7 juni
R
edan på fredagen, strax efter sex på morgonen, kliver jag på tåget vid Stockholms Central för min resa till Malmö. Vanligtvis tycker jag det är både lugnt och bekvämt att åka med X2000, men den här morgonen hamnar jag i ett större sällskap med många barn som gör allt annat än sover under resan, och dessutom har jag ovanligt storväxta personer både bredvid och mitt emot mig, så jag känner mig minst sagt inklämd i ett hörn. Sätter lurarna för öronen, blundar och stängde omvärlden ute så gott jag kan tills resan är över vid elva.
Checkar in på trevliga Elite Hotel Residens, endast något kvarter ifrån järnvägsstationen, och kopplar in datorn så att jag kan meddela mig med omvärlden, bl.a. med Madelaine som denna gång så hastigt och olyckligt fått förhinder och inte kan komma. Så småningom beger jag mig ut på stan för att äta lunch. Hittar en spännande vietnamesisk restaurang som serverar goda grillspett med annorlunda kryddning. Sedan söker jag med kartans hjälp upp köpcentret Hansa. Där botaniserar jag en bra stund i Systembolagets vinkällare, där de lite finare vinerna förvaras, för att försöka hitta någon lämplig present åt Anders, som vi kommit överens om att ge honom dagen därpå. Rådgör med Anna via SMS och hittar till slut ett vin som jag hoppas ska falla honom i smaken. Därefter är jag trött och kopplar av en stund på hotellrummet tills det är dags att möta Anna vid tåget halv sju. Kvällen avnjuter vi på en mysig grillrestaurang som en av Annas söner tipsat om. Vi sitter utomhus trots svalkan, men både infravärme och filtar finns, så det går ingen nöd på oss.
Lördagen skiner solen, men det är svalt och blåsigt. Vi söker på nätet efter ett öppet inomhuscentrum och hittar Triangeln, alldeles i närheten av Malmö IP där nationaldagsfirandet äger rum några timmar senare. Där hinner vi med en shoppingrunda och en lättare lunch. Vi inhandlar även tre fina rosor att sticka ned i Anders presentpåse, så att den ser lite festligare ut. Sedan ger vi oss iväg mot idrottsplatsen - tror vi. Efter en stund upptäcker vi att kartan inte alls stämmer, och viss förvirring uppstår. Vi rådfrågar en dam som ser trevlig ut. Hon är nästan lika förvirrad som vi, men pekar till slut åt rakt motsatt håll, och då vi går ditåt är vi framme oväntat snabbt. Vi misstänker att det är något allvarligt fel på kartan, men förmodligen är det i vårt lokalsinne som det största felet sitter...
Då vi kliver in genom grindarna till Malmö IP regnar det lätt, men trots att det är en dryg halvtimme kvar till programmet börjar ser åskådarläktarna förvånansvärt välfyllda ut, framför allt den del av läktaren som befinner sig under tak. Vi frågar en funktionär ifall det finns någon möjlighet för oss att överlämna presenten till Anders efteråt. En sådan fråga har han aldrig ställts inför tidigare, så han ger sig iväg för att fråga högste ansvarig. Efter en stund återkommer han och uppger att vi ska infinna oss vid entrén inför det sista numret i programmet; "Defilering av Malmöflickorna och frivilligorganisationer till Under Blågul Fana". Då kommer han att öppna grindarna för oss så att vi kan passera över idrottsplanen fram till scenen och överlämna presenten till Anders. En smula förskräckta utbrister vi att lite mer obemärkta skulle vi ju gärna vilja lämna den! Då pekar han ut spelaringången för oss, och föreslår att vi ställer oss där och möter upp Anders när han kommer ut efter evenemangets slut. Det tycker vi låter som en bra idé, och tackar honom innan vi skyndar iväg för att hitta någonstans att sitta.
Vi väljer uppgången närmast scenen, men då vi kommer uppför trappan står en kontrollant där och frågar efter biljett. "Biljett?" säger vi förvirrat, då detta ju är ett gratisevenemang där inga biljetter krävs. Då visar det sig att vi hamnat på VIP-läktaren där det krävs särskild biljett för att få tillträde. Så det är bara att kliva ner igen och välja nästa uppgång. Där hittar vi riktigt bra platser som vi snabbt markerar. Visserligen är de blöta, men med hjälp av tidningar inlagda i plastpåsar klarar vi oss fint. Dessutom har det slutat regna nu, så det gör inte så mycket att vi inte får tak över huvudet. Det meddelas högtidligt att den danska prinsessan Elisabeth kommer att närvara under dagen. Vi tittar förvånat på varandra, för henne har ingen av oss hört talas om tidigare, men reser oss artigt som sedan bjuder då hon kommer in på arenan och tar plats i en loge snett nedanför oss.
Programmet under nationaldagsfirandet innehåller många olika punkter. Flera grupper ur Malmöflickorna har uppvisning, Malmö Brandkår Orkester spelar, fanor och flaggor delas ut,
Malmö kommunfullmäktiges ordförande Kjell-Arne Landgren håller högtidstal och Nils Olsson sjunger Sveriges Flagga och nationalsången, där publiken stämmer in. Då tre flickor i 12-årsåldern, som skrivit det vinnande bidraget i en dikttävling, läser upp sitt verk smyger sig ett par extra rader in för en av dem, till allmän munterhet. Malmöflickorna är duktiga, och de yngsta väldigt rara, men nog ser de lite frusna ut då de springer barfota i gräset och vinden griper tag i deras kjolar! Nils Olsson ser ut som en riktig operasångare, med kroppsomfång därefter, men hans röst imponerar inte nämnvärt. Till slut är det dags för scenshow med Anders och Åsa Fång, och detta får vi lyssna till den stund som följer:
It´s Wonderful - Åsa Fång
Himlen är oskyldigt blå - Åsa Fång
Lady is a Tramp - Anders Ekborg
You Raise Me Up - Anders Ekborg
Last Night of the World - Åsa Fång & Anders Ekborg
Nessun dorma - Nils Olsson
The Winner Takes it All - Åsa Fång
You and I - Åsa Fång & Anders Ekborg
Anthem - Anders Ekborg
Sträck ut din hand - Alla
I mina öron får Anders de klart starkaste applåderna och jubelropen, inte minst efter You Raise Me Up och Anthem. Anders är dagen till ära klädd i vit sommarkostym och Åsa i ljusgrön klänning med vita tights och vit kort jacka. Ibland tar vinden tag i deras kläder och det ser ordentligt blåsigt ut uppe på scenen. Men vädret växlar kraftigt under eftermiddagen. Så länge solen är framme går det an, under en stund är det riktigt varmt och skönt, åtminstone för oss på läktaren. Men då solen går i moln blir det ruggigt och vi småfryser då vi går därifrån.
Eftersom vi inte vet exakt i vilket skede Anders tänker lämna scenen packar vi ihop våra prylar redan under slutnumret och skyndar ut för att inte missa honom då han passerar genom spelaringången. Nedanför trapporna står långa rader av huttrande barfotobarn; Malmöflickor som ska delta i den avslutande defileringen. Jag börjar tycka att det är en ganska tokig idé vi fått att ställa oss och vänta på Anders här. Vi brukar faktiskt väldigt sällan uppehålla oss utanför sceningångar, även om vi gärna passar på tillfället att växla några ord t.ex. då han har signering. Den nervositet jag nu känner står inte i någon som helst proportion till den harmlösa situation vi befinner oss i. Snarare skulle man kunna tro att jag inom kort ska framträda i direktsändning inför miljonpublik! Men då Anders väl kommer ut ser han så lugn och glad ut, och inte det minsta förvånad över att se oss, att den mesta nervositeten försvinner. Vi lämnar presenten och pratar en liten stund innan Anna och jag beger oss tillbaka till vårt hotell.
Vi är båda nöjda med eftermiddagen, förutom att vädret kunde varit bättre och att det var ganska långt avstånd fram till scenen. Planen mellan scen och läktare användes ju för Malmöflickornas uppvisningar och flera andra programpunkter. Naturligtvis borde det även varit Anders som sjungit den svenska nationalsången, men istället fick vi höra honom sjunga annat som vi inte hör honom framföra så ofta, t.ex. You Raise Me Up som framkallar både tårar och gåshud! Kvällen tillbringar vi på thairestaurang där vi har gott om tid att umgås eftersom evenemanget slutat tidigt.
Söndagen äter vi en god frukostbuffé och hinner även med en förmiddags-promenad innan vi skiljs åt för att resa hem. Under helgen har vi upptäckt mycket som vi inte hunnit utforska tillräckligt, t.ex. ett teatermuseum som tyvärr höll stängt under nationaldagen. Vi har även hittat ett mysigt hotell som vi gärna skulle vilja bo på. Kort sagt önskar vi att Anders snart gör ett nytt framträdande i Malmö, så att vi får tillfälle att resa dit igen! Då kanske vi även kombinerar vistelsen med ett besök i Köpenhamn.
Hemresan är betydligt lugnare trots att ett stort gäng på hemväg från Sweden Rock Festival kliver på i Hässleholm. Att de kommer därifrån råder det inget tvivel om då man ser klädseln och känner den omisskännliga doften av någon som bott flera nätter i ett fuktigt tält. Men nu har de festat färdigt och håller sig tysta.
Maken möter mig på Centralen då tåget kommer in kl 15.40.
Vi åker direkt till vallokalen för att rösta i EU-valet, och därefter hem där jag packar upp. Så mycket mer hinner jag inte innan det är dags att åka in till Kungsträdgården, där Anders med band spelar kl 19.10.
Vi tar bilen in till stan och är där strax före sex. Vi går runt ett par varv och tittar i de olika stånden där Stockholms restauranger visar upp sig och erbjuder smakportioner, med en klar övervikt för asiatiskt och grillspett. Jag har ingen aptit och lyckas endast få ner ett par plättar innan det är dags att ta plats framför scenen. Hälsar på Jennie och Marie som varit där i god tid och sitter på en av bänkarna. Själv ställer jag mig strax bakom, men ser utmärkt. Det är inte ofta maken gör mig sällskap på konsert. Vid ett par tillfällen har han skjutsat mig till olika evenemang, men alltid funnit en förevändning att smita iväg innan Anders hunnit kliva upp på scenen. Under visfestivalen i Västervik för några år sedan satt han snällt vid min sida hela kvällen, fram till det allra sista artistparet som var Anders & Sofia Källgren. Då meddelade han plötsligt att han skulle sätta sig i bilen och vänta på oss andra eftersom myggorna bet honom i fötterna! Men den här kvällen står han kvar och lyssnar under ca halva konserten, innan han får myror i benen och börjar traska omkring bland restaurangstånden igen. Då och då tittar han förbi, och då konserten är slut vid åtta är han faktiskt på plats så att vi kan göra sällskap hem. Men vad han egentligen tycker om framträdandet lyckas jag inte lura ut.
Denna kväll fick vi se Anders i jeans, vit skjorta och svart väst, och detta bjöd han oss på tillsammans med sitt fem man starka band:
Vilken underbar värld
Irländsk ballad
Ut mot ett hav
Tåget
Heaven On Their Minds
Min hand i din
Bring Him Home
There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York
Stunden är inne
Vem ser ett barn
Anthem
Can´t Help Falling In Love With You
Det enda jag reagerar över i negativ bemärkelse under framträdandet är att Tåget låter annorlunda än det brukar, men exakt vad Anders har för sig där kan jag inte riktigt redogöra för. De som inte hört honom framföra den tidigare märker förmodligen ingenting. Lite strul med ljudet har de i början, och Anders får berätta en rolig historia innan de fått ordning på allt, men sådana små missöden får man nästan räkna med under den här typen av evenemang. Publiken känns varm och positiv och ger bra respons. Främst utmärker sig två förståndshandikappade killar som sitter längst fram. De lever sig verkligen in i musiken med hela sitt hjärta, står upp och viftar med armarna, spelar luftgitarr och bara njuter. Det är en glädje att se dem! Där finns även ett tjejgäng som ser ut att stortrivas och som med ölglas i händerna blir djupt berörda och får tårar i ögonen. Möjligen önskar jag att det varit lite varmare under kvällen, för då hade nog ännu fler människor fyllt Kungsträdgården och fått möjlighet att njuta av denna underbara konsert!
M
aken tittar förundrad på mina tre väskor som står packade i hallen och begriper inte hur det kan krävas så mycket baggage för två dagars vistelse i Falkenberg! Men jag försäkrar honom att det gör det, och vinkar glatt då jag slår igen dörren efter mig och ger mig iväg till tåget. Efter ett snabbt byte i Göteborg är jag framme i Falkenberg vid halv ett. En gratisbuss tar mig från järnvägstationen in till centrum. Det tar en liten stund innan jag lokaliserar mig på kartan då jag kliver av, och under den tiden har jag hunnit promenera iväg åt helt fel håll. Men till slut har jag letat mig fram till lilla oansenliga Hotel Steria.
Jag möts av en vänlig men lite speciell dam i receptionen, som visar mig vägen till mitt rum. Möblemanget är nedslitet och ser ut att planlöst ha plockats ihop på olika loppmarknader, men det är rent och välstädat och det är ju huvudsaken. Vid det här laget är jag helt utmattat efter att ha släpat mina väskor en bra bit i värmen, så efter att ha fräschat upp mig kopplar jag av på rummet med dator och läsning tills Anna och Pia dyker upp ett par timmar senare, och installerar sig i rummet mitt emot. Vid halv fem ger vi oss iväg mot Värdshuset Hwitan där vi bokat en 2-rätters supé innan viskvällen tar sin början. Det är inte helt lätt att hitta entrén nere vid floden Ätran. Insläppet är inte förrän kl 17.00, så tills dess får vi stå och vänta, allra först i kön. Vi ser en vardagsklädd Anders röra sig inne på området, och hälsar en stund senare på honom under vår väg upp mot restaurangen. Vi passar även på att markera platser nära scenen, där vi vill sitta senare under kvällen.
Till en början avlöper allt väl med middagen. Vi tar för oss av den fräscha och goda salladsbuffén och beställer in varsitt glas vin. Men varmrätten blir en besvikelse. Åtminstone för Annas vidkommande, som i god tid mailat värdshuset och beställt vegetariskt åt sig själv. Medan jag och Pia får in varsin köttbit med bakad potatis får Anna enbart potatisen på sin tallrik! Det är det vegetariska alternativ som värdshuset kan erbjuda en sådan här kväll. Riktigt dåligt tycker vi! Då notan kommer in ser vi att de missat att ta betalt för det andra glas vin vi beställde en bit in i middagen. Normalt är vi ärliga av oss, men den här kvällen säger vi ingenting utan lämnar minimalt med dricks och går. Sedan inväntar jag Christina vid entrén. Från början skulle även hennes sambo Mats följt med, men han har fått förhinder i sista stund, så Christina säljer hans biljett till en lycklig dam som förhoppningsfull stått och väntat utanför. Det är helt utsålt på festivalen denna kväll.
Till slut slår vi oss ned i våra plaststolar framför scenen. Det är osannolikt trångt mellan stolsraderna, och svårt att ta sig fram för dem som kommer sent. Men vi ser bra. En glad och frejdig Stefan Ljungqvist inleder kvällen. Han berättar roliga historier och framför följande:
Calle Schewens vals
Broder
Morfar har berättat
Med en gnutta flax
The Lady is a Tramp
Evert
Det känns märkligt att höra honom sjunga The Lady is a Tramp, som för mig är så intimt förknippad med Anders! Dessutom gör Anders den ungefär hundra gånger bättre. Därefter är det CajsaStina Åkerströms tur, som i vit blus och svarta tighta jeans bjuder oss på detta:
Fråga stjärnorna
Sången om dig och mig
Vi blir det vi gör
Salt
Dagen är vaken
Fimpen och tändstickan
Lyckliga gatan
Glad igen
Av längtan till dig
CajsaStina har en behaglig röst och sjunger fina låtar, men har inte så så mycket publikkontakt. Kanske är det scenskräcken som griper tag i henne? Därefter kommer Derek Hudson & Totte Bergström in på scenen, vilket för mig blir en riktig nostalgitripp! Derek Hudson var tidigare sångare i Scafell Pike, som var mitt favoritband i tonåren, och sjunger bl.a. välkända Streets of London. Tyvärr framför de även en i mina öron gräslig version av Can´t Help Falling in Love With You, ett annat av Anders paradnummer, som han ofta avslutar sina konserter med.
Under kvällens gång kommunicerar jag via lappar med Christina, som sitter intill mig, eftersom det är svårt att prata med varandra utan att skrika. Christina är oerhört musikintresserad och det är få artister i dagens musikutbud som går henne förbi, men då jag nämner Scafell Pike ser hon ut som ett levande frågetecken, för dem har hon aldrig hört talas om! Då tänker jag på mina LP-skivor och inser att 30 år måste ha gått sedan de var populära! Det var ju långt före Christinas tid...
Därefter får vi lyssna till Sofia Jannok, som sjunger på samiska, och hon blir en positiv överraskning för oss allihop! Förutom en vacker röst har hon utstrålning som få, och visar upp en ödmjukhet som väcker stark sympati. Att hon sjunger på samiska gör framträdandet ännu mer speciellt, och inför varje sång berättar hon poetiskt och målande vad texten handlar om. Dagen efter läser vi i tidningen att hon är 26 år gammal, vilket förvånar oss. Vi uppfattade henne som flera år yngre.
Därefter förväntar jag mig att Anders ska inta scenen som kvällens sista artist, men inser med viss frustration att gruppen FJK återstår, och att det därefter kommer att bli en paus innan vi får lyssna till Anders. Nu tryter mitt tålamod och jag känner att jag börjar få nog. För min del hade FJK kunnat strykas ur programmet helt och hållet, och den sista pausen slopas. Jag tycker kvällen blir alltför lång, och ger inte alls gruppen den uppmärksamhet som de förtjänar, för givetvis är det inget fel på dem, det är bara mitt humör som sjunkit under nollpunkten. Det enda jag noterar är att även FJK lustigt nog framför en sång som starkt är förknippad med Andrers; Vinden i min själ. För att inte bli elak kommenterar jag inte det framförandet ytterligare.
Blir rädd att fler i publiken precis som jag ska känna att kvällen blivit i längsta laget, och rent av lämna platsen under den sista pausen, men kan lättad konstatera att så inte är fallet, utan då Anders tillsammans med Bengt Magnusson på gitarr och Anders Lundqvist på klaviatur äntligen äntrar scenen sitter alla på plats igen. Då inträffar det märkliga fenomenet att från att en kort stund tidigare ha känt mig irriterad, tyckt mig sitta illa och haft ont både här och där upplever jag plötsligt att jag sitter i ett ombonat ulligt moln och bara njuter!!
Anders är tufft klädd i ljusa byxor och svart t-shirt. Han berättar att han tidigare under dagen blivit strandsatt i Frankfurt, och inte hunnit hem som planerat innan besöket i Falkenberg, för att hämta sin bil och rena kläder. Istället har han ägnat eftermiddagen åt att tvätta, och den väst han så ofta bär under sina konserter är kvar där hemma. Fansen skrattar gott åt detta, då just den guldgula västen blivit ett så starkt kännemärke för Anders. Men vi kan bara konstatera att han klär alldeles utmärkt även utan väst, och får en helt annan framtoning. Detta får vi lyssna till i den sena timmen:
Vilken underbar värld
Ut mot ett hav
Irländsk ballad
Tell Me on a Sunday
Intill
Stunden är inne
Min hand i din
Han som har vunnit allt
Bring Him Home
Anthem
Can´t Help Falling in Love With You (extranummer)
Gläder mig över att Anna och Christina får höra två av de nya låtar som Anders lagt till i repertoaren under året. Efter Anthem får Anders, som enda artist under kvällen, stående ovationer! Efter ett så bejublat framträdande kan han inte vara annat än nöjd!
Även jag grips allra mest av Anthem denna kväll, och upplever att han gör den med otrolig känsla, och de övriga håller med mig. Vi gör oss ingen brådska att lämna området för att slippa trängseln. Efter att ha tagit avsked av Christina, som bor på annat håll, beger vi oss sakta tillbaka till vårt hotell.
Morgonen därpå äter vi frukost vid nio. Tyvärr har den sparsamma buffén stått framme alltför länge i värmen och det mesta är ljummet. Anna och Pia får besked om att de, av oklar anledning, tvingas byta rum eftersom det rum de bott i under natten är bortlovat till ett annat par. De går med på detta men är inte nöjda. Sedan tar vi bussen ut till Skrea Strand för att sola. Jag försöker tänka efter när jag låg på en sandstrand senast, och det måste ha varit minst 10 år sedan! Redan efter fem minuter på en filt i den stekande solen håller jag på att förgås och förstår varför det var så länge sedan sist. Förundras över att det finns människor som väljer att tillbringa hela sin semester på detta sätt, men vi är ju alla olika... Känner att jag kommer att bli illa bränd ifall jag ligger kvar och blir lättad då det visar sig att Christina inte heller är intresserad av att ligga och steka sig i solen. Vi tar istället en promenad till det fina husvagnsområde där hon bor. Där står husvagnar i prydliga rader med stora förtält, det hela påminner lite om ett rofyllt sommarstugeområde.
Någon timme senare gör vi sällskap in till stan allihop. Åter på hotellet visar det sig att rummet Anna och Pia fått byta till saknar både dusch och toalett, och nu är irritationen total. De gör klart att de förväntar sig en kraftig rabatt på kostnaden för den andra natten. Efter lunch och shoppingrunda i ett behagligt svalt köpcenter vinkar vi ännu en gång av Christina då hon hämtas upp av sambon. Kvällen tillbringar vi på en trevlig grekisk restaurang där tonerna från visfestivalen når oss från andra sidan Ätran. Att valda delar av min kropp vid det här laget börjat anta nyansen av kokt hummer bekymrar mig föga då jag får njuta av god mat och fin musik i glada vänners lag!
På lördagsförmiddagen då vi checkar ut får Anna och Pia veta att de fått den andra hotellnatten helt gratis efter olägenheterna de blivit utsatta för, och allt är frid och fröjd igen. Men vi tycker allihop att hotellägaren kunde ha givit ett ärligt och rakt besked om hur det förhöll sig redan från början. Det hade besparat dem mycket frustration! Känner mig vemodig då vi skiljs åt efter den härliga vistelsen, men tröstar mig strax med att det ju inte var sista gången vi sågs, och att många år av roliga begivenheter ligger framför oss!
Roslags-Kulla kyrka 28 augusti
L
änge har jag sett fram emot vännernas ankomst denna fredag, och vid lunchtid är det äntligen dags att bege sig in till stan för att möta dem! Anna och jag slår oss ner vid spår 18 för att invänta Madelaines tåg, och då vi alla är samlade tar vi T-banan till Tekniska Högskolan och Roslagsbussarna. Innan vi kliver på bussen besöker vi en blomsterhandel och införskaffar tre identiska buketter till Anders och hans båda musiker Bengt Magnusson & Anders Lundqvist, och ber att få dem välinslagna och vattenförsedda eftersom de inte ska lämnas fram förrän sent på kvällen.
Efter en dryg timme stiger vi av buss 639 strax utanför Edsbro, där pappa möter oss med bil för vidare transport till mina föräldrars fritidshus i Koludden. Där väntar mamma på oss, och efter uppackning och en fikastund på altanen tar jag en promenad tillsammans med Anna och Madelaine för att visa dem runt i området, medan mina föräldrar förbereder middagen.
Vid sextiden på kvällen äter vi vegetarisk paj med sallad och ett glas vin till, men pappa avstår givetvis det sistnämnda eftersom det ligger på hans lott att köra oss till kyrkan. Det är tredje gången Anders besöker anrika Roslags-Kulla kyrka, den vackra rödmålade träkyrkan från 1706.
Liksom tidigare år ingår konserten i Stiftelsen Wiraspelens svit Musik i sommarnatten och börjar klockan tio på kvällen.
Förra året var vi på plats vid kvart över nio och hade ganska många framför oss i kön. Den här gången har vi planerat att åka lite tidigare för att hamna längre fram, och få bättre platser. Men innan vi hunnit göra oss i ordning allihop, och skrivit klart korten till blommorna, är klockan redan mycket och vi kommer fram till kyrkan exakt samma tid som sist. Då vi inte ser några bilar på parkeringen tror vi ett ögonblick att vi är allra först på plats, men då vi kliver in genom grindarna står redan en lång rad människor i kö utanför kyrkan. Gången upp mot entrén är kantad av brinnande marshaller som sprider ett stämningsfullt sken. En kort stund duggar det lätt, men allvarligare än så blir inte de regnskurar vi fruktat.
Tjugo minuter i tio släpps vi in. Lite rörigt blir det då vi inte hittar platser åt oss alllihop på samma bänkrad, så det slutar med att pappa sätter sig allra längst fram, medan vi andra hamnar på femte raden. Med så utomordentligt fotoläge som pappa fått överlåter jag snabbt min kamera till honom, och försöker i all hast visa honom de vanligaste funktionerna. Något som inte låter sig göras så lätt då belysningen i kyrksalen är dämpad och det är svårt att se knapparna ordentligt! Till sist lämmnar vi ifrån oss blommorna och slår oss ner för att njuta av skön sång och musik i den sena kvällen. Detta får vi höra:
Vilken underbar värld
Ut mot ett hav
Han som har vunnit allt
Jägarvisan
Nocturne - gitarrsolo av Bengt Magnusson
Änglarna vill ha det så
Din hand i min
Tell Me on a Sunday
Fields of Gold
Intill
Den som vågar älska
Stunden är inne
Anthem
Koppången
Can´t Help Falling in Love With You
Konserten är jämförelsevis kort, men det känns som att mycket hinns med under den tiden! Det är roligt att de nya sånger som dykt upp under året ingår i programmet, och en stor glädje att även få lyssna till den oändligt vackra Koppången, som är en favorit för oss allihop.
Anders är klädd i svarta byxor, vit skjorta och svart väst med rödlila broderier. Anders Lundqvist är helt klädd i svart medan Bengt Magnusson bär ljusa byxor, svart skjorta med vita prickar och vit halsduk.
Det framkommer att Anders är förkyld, och han skojar om att han inte ska prata så mycket i mellansnacket för att inte förstöra rösten, men nog tycker jag att han pratar ungefär lika mycket som vanligt... Anders förkylning stör oss inte alls, men däremot känns ljudet stundvis lite vasst och skrälligt, och pappa tycker inte att gitarren hörs tillräckligt bra. Detta är dock ingenting som förtar den goda stämningen, och vi är alla mycket nöjda då kvällen är slut!
Innan vi lämnar kyrkan pratar vi en stund med Bengt och förhör oss intresserat om deras kommande planer.
Presenterar även pappa, som framför sitt beröm, men även sina synpunkter på ljudet, och slutligen envisas med att ta ett foto av oss allihop där vi står. När vi till slut är på väg ut passar vi även på att tacka Anders helt kort, som sålt och signerat sin CD innanför kyrkporten. Klockan har passerat midnatt då vi är tillbaka i huset, och nu kan även pappa delta då vi tar ett glas vin tillsammans med mamma och sammanfattar kvällen! Morgonen därpå återvänder vi med buss till stan, men eftersom vännerna stannar kvar i Stockholm över helgen får vi fler tillfällen att träffas och ha trevligt tillsammans, och vi ser med förväntan fram emot hösten!
L
ångt ifrån utvilad beger jag mig till Stockholms Central på lördagsmorgonen för att åka till Kramfors. Maken har haft en god vän hemma kvällen innan, och deras oavbrutna stojande har hållt mig vaken till klockan tre! Trots det har jag svårt att sova på tåget, utan läser och lyssnar på musik. Madelaine, som övernattat i Stockholm på grund av den tidiga avgången, sitter några rader längre bort, och det är tur, för under tågresan dör min mobil, och laddaren har jag glömt hemma! Det hade kunnat bli riktigt besvärligt ifall vi kommit resande från olika håll och skulle stämma träff med varandra då vi var framme.
Vid middagstid ankommer vi till Sundsvall där vi byter till buss. Väl framme i Kramfors närmar sig klockan två och vi checkar in på Hotel Kramm, där vi även bodde vid vårt besök i våras. Receptionisten är tillmötesgående och trevlig, och precis som sist har hon placerat oss i rummen intill varandra, trots att vi gjort helt separata bokningar. Tydligen känner hon på sig att vi hör ihop!
Innan vi ger oss iväg till Kramfors Teater, och den middag vi bokat innan konserten, hinner vi vila ett par timmar på våra rum. Jag passar även på att ta en promenad för att kolla upp var teatern ligger. Det vore ju förargligt ifall vi inte hittar dit! Vid femtiden knackar Madelaine på min dörr och vi lägger sista handen vid Anders present. Eftersom han fyller år nästa vecka har vi gjort i ordning en liten korg ifrån P&B åt honom, med blandat innehåll. Även två vänner som inte har möjlighet att komma till konserten är med och gratulerar. Sedan ger vi oss iväg, med korgen i en papperspåse. Då vi kommer fram undrar vi lite frågande var någonstans vi ska äta vår middag. Vi känner på dörren till en byggnad som ser passande ut, men den är låst och inte en människa syns till! Som tur är kommer en rullstolsbunden man till vår undsättning, som ska till samma ställe. Han ringer till personalen som kommer ut och öppnar åt oss. Det visar sig att vi stått utanför fel ingång.
Maten smakar bra. Förrätt, varmrätt och kaffe ingår, samt alkoholfri dryck, men vill man ha ett glas vin betalar man själv. I god tid beger vi oss innervägen till konsertlokalen, där det nu är stor trängsel i foajén. Då vi vill lämna ifrån oss presenten blir vi hänvisade till damen i biljettluckan, som visar sig vara arrangörskonsulenten Barbro Lundquist, som vi pratade med även sist vi besökte Kramfors. Hon ser inte glad ut och förstår inte varför vi blivit hänvisade till henne, men tar till slut emot korgen.
Konserten är utsåld till sista plats och vår placering är i mitten av rad två.
40-årsjubilerande Kramfors Starband intar scenen och spelglädjen är stor! Konfrencier är
Lars T Johansson, som även själv stämmer upp i sång; Stad i ljus med specialanpassad Kramforstext. Han är klädd i Helly Hansen-tröja som lämnar halva magen bar och ser inte riktigt klok ut, men det är naturligtvis inte meningen heller. Lyckligtvis byter han därefter om till mer normal klädsel.
Storbandet består av många duktiga musiker. Den ena låten efter den andra spelas utan att Anders syns till, och mitt humör börjar sakta att sjunka. Kommer osökt att tänka på Peter Jöbacks julkonsert förra året, då Gunilla Backman annonserats som gästartist, men endast tilläts framföra två låtar. Kommer det att bli likadant för Anders ikväll? Börjar redan i huvudet att formulera en skarp konsertrapport till fansiten, där jag kritiserar upplägget och uttrycker min besvikelse!
Men plötsligt står han där, och all min irritation försvinner som genom ett trollslag! Långhårig, klädd i svarta byxor och svart rymlig kavaj, med vit skjorta och röd väst som skymtar inunder, framför Anders fyra låtar i följd. Bara någon enda av dem har vi hört honom sjunga tidigare! Att få höra honom sjunga någonting helt nytt är som alltid en extra bonus, även om jag känner mig en smula kluven mellan behovet av att anteckna låttitlar och ta fina bilder till hemsidan, och en önskan om att bara koppla av och njuta av sången och musiken!
Detta sjunger Anders för oss under kvällen:
The Lady is a Tramp
Your Song
I've Got You Under My Skin
Lately
Isn ' t She Lovely
It Was A Very Good Year
For Once In My Life
Somewhere
There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York
Anthem
My Way (extranummer)
Vad orkestern framför kan jag däremot inte redogöra för, ett programblad hade inte varit fel, men bland annat kombinerar de ett par 60-talslåtar med storbandsmusik, med mycket lyckat resultat. Flera musiker spelar även solostycken på sina respektive instrument, och det märks tydligt att publiken gillar vad den får höra. Anders pratar om jakt i sitt mellansnack. Det är ju älgjaktstider och han är glad att så många kunnat komma! Fast å andra sidan är det ju svårt att jaga på kvällen då det är mörkt... Vi får även höra en helt ny historia om Keve Hjelm och inspelningen av filmen Dödsklockan.
Efter Anthem får Anders stående ovationer, och efter extranumret My Way, som han gör fantastiskt bra, reser sig publiken ännu en gång! Anders och orkesterledaren
Pär-Åke Stockberg får blommor, men vår presentkorg syns inte till. Vi hoppas i vårt stilla sinne att den har kommit Anders till handa. Det känns alltid lugnare att se blommor eller eventuella presenter lämnas fram under applådtacket, så att man får bekräftat att man inte varit ute i ogjort väder!
Då vi kommer ut från teatern regnar det, så vi skyndar med snabba steg den korta sträckan till hotellet. Där har en schlagerkväll med inträde precis tagit sin början, och därefter ska det bli disco. Vi håller knappt på att ta oss in i hotellet, men väl inne bestämmer vi oss för att stanna i lobbyn och ta ett glas vin innan vi skiljs åt för kvällen. Men det visar sig lättare sagt än gjort. Efter en stund kommer receptionisten och talar om att de inte har något serveringstillstånd i lobbyn, alkohol får endast förtäras i restaurangen. Sedan leder hon in oss i en avstängd del av restaurangen där vi får sitta. Musiken hörs ljudligt från andra sidan väggen och vi undrar lite förskräckta varför de måste skruva upp volymen så våldsamt, och hur mycket av oväsendet som kommer att höras i våra rum efter att vi lagt oss...
Men vi oroar oss i onödan, inte ett ljud hörs! Däremot har vi svårigheter att ta oss ut då vi druckit upp vinet och försöker gå därifrån. Dörren är låst! Som tur är lyckas vi ta oss ut ur restaurangen en annan väg, bara för att finna att hotellentrén är låst, så nu kommer vi inte in! En vakt får släppa in oss, och vi skiljs hastigt åt innan fler missöden hinner inträffa.
Nästa morgon äter vi en tidig men god frukost och checkar ut strax efter åtta för att bege oss till bussen. I Sundsvall, där vi byter till X2000, skymtar Anders förbi på perrongen, men vi kan inte se att han har korgen med sig nu heller. Får i efterhand höra att han givit bort den. Nu har vi åtminstone lärt oss vad vi inte ska ge honom i present då han är på resande fot!!
På hemresan sitter inte Madelaine och jag i samma vagn, men vi ses på Stockholms Central och säger "på återseende". Vi kommer att träffas fler gånger under året, och i november är det dags för The Special Tour, vilket verkligen ska bli spännande! Då hoppas vi att Anders tar med sig några av de fina låtar vi fått lyssna till denna helg!
The Special Tour 16 - 17 november
H
elst hade jag tagit ledigt från jobbet hela dagen nu när det äntligen var dags för The Special Tour, men måndagar är vi som allra mest belastade i vår Helpdesk, så jag fick nöja mig med att flexa halva dagen. Vid lunchtid kan jag äntligen lämna Försäkringskassan och dess IT-problem åt sitt öde och kliva på tåget mot Göteborg. Under resan tar laddningen i mobilen plötsligt slut, och laddaren har jag glömt hemma! Det är inte första gången det inträffar, och av någon outgrundlig anledning händer det alltid då jag reser bort och verkligen behöver mobilen för att hålla kontakten med vännerna. Som tur är har jag datorn med mig och lyckas nå ett par av dem den vägen istället.
Då jag kommer fram checkar jag in på Hotel Opera byter i all hast om inför kvällen. Därefter är det tid att ta lokaltåget till Kungsbacka för att äta middag tillsammans med Anna och hennes familj innan konserten börjar. Tiden känns knapp och stressen blir inte mindre av att jag inte kan nå Anna, men jag vet adressen där vi ska träffas och hoppas att hitta dit. Som tur är stöter vi ihop med varandra strax efter att jag klivit av tåget och vi beger oss till restaurangen. På vägen dit slinker vi in i en blomsteraffär. Det är ju trots allt premiärkväll, så varsin blomma köper vi åt Anders och Bengt, och får dem fint inslagna i cellofan. Efter en god middag på restaurang Tio Pepe går vi den korta sträckan till Kungsbacka Teater där vi träffar Maggan och Christina. Sammanlagt är vi sju personer, men karlarna i sällskapet väljer att sitta några bänkrader bakom oss andra. De tycker att rad tre är alldeles för nära...
Jag känner mig nyfiken och förväntansfull på vad vi ska få uppleva under kvällen. Jag har inte lyssnat till Joel McCalla tidigare, och inte heller till indiepoptjejen Caroline Larsson, annat än i låten Uncomfortable Truth, som hon och Anders framförde tillsammans i Efter Tio nyligen.
Nedan följer låtlistan, om än inte helt komplett. I ett par fall har jag gissat mig till titlarna, eller inte namngivit dem alls:
Blinded By The Light - Alla
Superstition - Noel McCalla
Eddie´s Song - Caroline Larsson
Ut mot ett hav - Anders Ekborg
Intill - Anders Ekborg
Tell Me On A Sunday - Anders Ekborg
Att få vara nära dig - Caroline Larsson
Hold On My Heart - Caroline Larsson
I´m Going To Go - Noel McCalla
Fly Like An Eagle
- Noel McCalla
A Dice - Caroline Larsson
Uncomfortable Truth - Caroline Larsson, Anders Ekborg
Lately - Anders Ekborg
Vem ser ett barn - Anders Ekborg
PAUS
There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York - Anders Ekborg
Redemption Song - Noel McCalla
Egen gospellåt - Noel McCalla
Tåget - Anders Ekborg, Noel McCalla
Vinden i min själ - Anders Ekborg
Din hand i min - Anders Ekborg
Soldier - Caroline Larsson
Hit Me With Your Love Thing - Caroline Larsson, Noel McCalla
Titel okänd - Noel McCalla
Queenmedley - Alla
- Bohemian Rhapsody
- The Show Must Go On
- We Are The Champions
Det var en konsert med mycket fart och högt tempo, men däremellan en och annan lugnare låt. Bland annat en jättefin dikt som Caroline tonsatt åt sin bror då han skulle gifta sig. Vi fick höra berättas lite grand om de sånger som framfördes, vilket var intressant och givande. Det skämtades en hel del i bandet, och trummisen Peter Milefors var sig lik från de spelningar med Anders och bandet som vi lyssnat till under senare år. Övriga musiker som medverkade var Mattias Bylund på keyboard, Tobbe Stener och Bosse Larsson på gitarr,
Bosse Persson, bas, och
Bengt Magnusson, akustisk gitarr. Bengt var inte med på scenen hela tiden, men ackompanjerade Anders i ett antal låtar. Honom hade vi naturligtvis gärna hört mer av, men insåg samtidigt att akustisk gitarr kanske inte lämpade sig så bra i alla delar av detta program.
Anders bar blå jeans, vit skjorta och svart väst och såg klart tuff ut. Fast kanske inte riktigt som Caroline Larsson, som var klädd i svarta byxor, svarta stövlar, kedjor och en korsett i rött, vitt och svart. Min första tanke då hon klev in på scenen var att henne hade min dotter gillat! Men det gjorde jag också, hon framförde bra egenkomponerade låtar och kommer att gå långt! Minst lika mycket föll jag för Noel McCalla, som förutom sin utmärkta röst hade en skön och avslappnad stil som jag verkligen tyckte om. Med den gedigna erfarenhet han tillägnat sig under 18 år i Manfred Mann´s Earth Band utstrålade han trygghet och professionalism på scenen. Caroline gjorde precis i början av konserten ett mer osäkert intryck, men det tog sig snabbt, och i andra akten var den känslan spårlöst borta.
Publiken var entusiastisk och reagerade ofta med glädjeyttringar då låtarna presenterades, t.ex. då Anders berättade att han skulle sjunga ur en musikal som han medverkat i, eller någonting från Äkta Vara.
Extra roligt var det att Annas man och vuxna söner tyckte så bra om konserten!
Däremot uppfattade jag att det fanns folk runt omkring mig som ansåg att volymen var lite väl hög, och att musiken stundvis överröstade sången, men för egen del reagerade jag inte nämnvärt över det.
Efteråt var det signering. Christina och jag fick redan innan konserten syn på ett par reklamaffischer för The Special Tour som vi lyckades köpa för 20 kr/st och få undanlagda åt oss. Dessa hämtade vi nu ut och gick därefter fram till Anders för att tacka honom för det fantastiska framträdandet, och för att få affischerna signerade. Sedan tog vi avsked av Anna med familj och Maggan. Fick skjuts av Christina och hennes sambo till mitt hotell, där jag somnade ovaggad efter en lång och något stressig, men helt underbar dag!
Tisdagen åt jag en god hotellfrukost innan jag hoppade på tåget för fortsatt färd till Västerås. Jag brukar tycka om att åka tåg och långleds sällan, men den här resan kändes dryg. Plockade fram datorn, vilket sysselsatte mig en stund, och något försenad anlände jag till Västerås strax efter två. På väg till hotellet passerade jag konserthuset som jag passade på att fotografera medan det fortfarande var dagsljus. Köpte även en reseladdare till mobilen, som nu fått sin permanenta bostad i min väska, så att jag slipper liknande missöden i framtiden! Receptionen på Hotel Västerås såg sliten ut och jag var därför en smula skeptisk då jag låste upp dörren till mitt rum, men det visade sig vara både större och snyggare än jag förväntat mig. Nu kunde jag meddela mig med Madelaine, som också precis anlänt, och vi bestämde att ses ett par timmar senare för gemensam middag. Det var skönt att hinna koppla av en stund på rummet, till motsats mot dagen innan, och vid halv sex uppsökte vi närmaste kinarestaurang där vi åt och drack gott innan vi styrde stegen mot konserthuset.
Jag kände mig mycket förväntansfull trots att jag den här gången visste ganska väl vad vi skulle få lyssna till. Programmet var lika bra som kvällen innan, och jag kände hur ett stort leende spreds över mitt ansikte när de första tonerna ljöd, så glad var jag över att sitta där igen! Vissa låtar lät i mina öron bättre den andra kvällen, och Caroline gjorde ett säkrare intryck redan från början. Anders framförde både Anthem och Vem ser ett barn oerhört kraftfullt! Tåget var också en höjdpunkt, som Noel McCalla satte extra krydda på då han på ett förtjänstfullt sätt gestaltade en tidningsläsande och sjungande medresenär. Queenmedleyt var härligt, med de tre bästa låtarna komprimerade i ett proffsigt och läckert framförande. En lagom dos Queen för mig som inte är någon fantast, och framförd av den jag allra helst lyssnar till! Ska jag önska mig någonting mer än det vi fick hade jag gärna lyssnat till någon mer gospellåt av Noel McCalla, och ett gemensamt gospelnummer med honom och Anders, eller med alla tre artisterna tillsammans, hade varit en dröm! Publiken var i det närmaste lika entusiastisk denna kväll, och gav precis som i Kungsbacka artisterna stående ovationer. Möjligen var Kungsbackapubliken lite mera "på", och reagerade ljudligare över låtpresentationerna.
Även denna kväll var det signering och vi bestämde oss för att gå fram och hälsa på Anders. Madelaine hade inte varit med i Kungsbacka, och hade därför inte träffat honom kvällen innan som jag gjort. Men själv funderade jag allvarligt på att trä en säck över huvudet så att han inte skulle känna igen mig och se att jag var där igen... Eftersom vi inte skulle köpa någon skiva bestämde vi oss för att först hämta våra ytterkläder, och sedan gå fram till honom då kön var slut. Men när vi efter att ha köat en stund i garderoben återvände till foajén var signeringen redan över och Anders borta. Jag drog en lättnadens suck, men tyckte att det var lite tråkigt för Madelaine som nu missade honom helt och hållet. Å andra sidan ska vi snart åka på Anders julkonsert tillsammans, och vem vet, kanske har han signering då också!
När vi vandrade vår väg mot hotellet såg vi att klockan redan var halv elva och skiljdes åt för kvällen. Vi skulle båda upp tidigt nästa morgon för att resa hem. Jag konstaterade nöjt att det bara är en vecka kvar till premiären av En Stilla Jul, så den här gången infann sig inget vemod under hemresan, som annars ibland brukar vara fallet då jag skiljs ifrån vännerna!
D
et var med viss frustration jag insåg att jag förlagt min och dotterns sedan länge planerade Londonresa mitt i Anders stundande julturné! Men premiärkonserten skulle jag med lite god vilja hinna med, och sedan fick det bli några konserter till mot slutet av turnén. Sagt och gjort, igår förmiddag hoppade jag av tåget i ett regntungt Göteborg. Det var för tidigt att checka in på Hotel Robinson, så jag ställde in väskan i baggagerummet och gav mig ut på shoppingrunda i Nordstan. Den här dagen blev rundan ovanligt lyckosam och strax före två var jag tillbaka på hotellet med mina kassar. Jag tyckte att jag gjort ett riktigt fynd då jag hittat rummet på Hotel Robinson för endast 595:-, eftersom andra hotell som jag brukar bo på vid mina Göteborgsbesök höjer sina priser till nästan det dubbla under vardagsnätter. Men då jag checkade in och tillsammans med nyckeln fick en kod till badrummet insåg jag att det fanns ett krux; rummet saknade dusch och toalett! Märkligt nog framkom inte det vid bokningen, men nu var det bara att gilla läget. I övrigt var det inget större fel på rummet.
Regnet stod som spön i backen och jag konstaterade att jag inte skulle kunna använda mina nyförvärvade stövlar utan att riskera att förstöra dem helt. Hade kontakt med vännerna Anna och Maggan som jag mötte upp vid halv fyra och gjorde sällskap med till restaurang Sjöbaren. På väg till restaurangen passerade vi Hagakyrkan, uppförd på 1850-talet, där konserten skulle hållas senare under kvällen, och passade på att fotografera både den vackra kyrkobyggnaden och varandra.
Efter en utsökt middag återvände vi till kyrkan, och då folk började samlas infogade vi oss långt fram i kön, just utanför kyrkporten. En stund senare dök Christina och hennes svägerska Frida upp, som kom fram och hälsade och pratade en stund innan de ställde sig längst bak för att inte stöta sig med någon. Till en början var kön kort, men växte snabbt. Då vi släpptes in tio över sju ringlade den så lång att jag inte såg slutet på den från min postering uppe på kyrktrappan! Då och då kom folk fram och frågade ifall det gick bra att köpa biljetter i entrén, och eftersom vi förutsatte att det gjorde det svarade vi ja. Vi lyckades ordna platser åt oss allihop på rad tre och pustade lättat ut. Onumrerade platser är ett stressmoment tycker jag, som gärna vill sitta så pass långt fram att jag kan fotografera för fansiten. Mycket tid går till spillo i dessa köer, som man annars kunde ha tillbringat i lugn och ro på någon trevlig restaurang! Det fylldes på fort i kyrkan, och in i det sista släpptes nya grupper in. Det sista gänget fick sitta på stolar invid väggen snett bakom Anders och hans musiker framme vid koret.
Så kom, något försenade, Mattias Bylund och Bengt Magnusson in, och därefter Anders, som stämde upp i Nu tändas tusen juleljus samtidigt som han tände en stor kandelaber. Det var så stämningsfullt och vackert att ögonen tårades! Samtidigt som kandelabern tändes lyste ett milt ljuslila sken upp de vita valven i bakgrunden. Anders var klädd i mörka byxor, vit skjorta och sin julväst, som vi brukar kalla den. Mattias Bylund var helt svartklädd och Bengt julaktigt klädd i svart och rött. Vi fick lyssna till både sång och recitation, och ett solostycke av Bengt. Konserten hade ett tydligt jultema, men vi bjöds även på ett par smakprov från Äkta Vara och några andra sånger som till ton och känsla passade väl in i kvällens program, som såg ut så här:
Nu tändas tusen juleljus
Ut mot ett hav
Someday At Christmas
Två
Förklädd Gud (recitation av en begränsad del)
Han som har vunnit allt
Like A Bridge Over Troubled Water
Ser du stjärnan i det blå
Koppången
Intill
Tomten (recitation)
Pie Jesu
Kanske kärlek är allt
Nocturne (gitarrsolo av Bengt Magnusson)
First Of May
Josefs sång & Marias vaggsång (recitation)
Little Drummer Boy
Come All Ye Faithful
Ave Maria
I Believe
Bring Him Home
O helga natt
Jul, jul, strålande jul (extranummer)
Anders pratade om tro, traditioner och människor som har det svårt. Han berättade bland annat om en alkoholiserad och utstött man han mött på Avenyn samma dag, som uppfört sig påfallande udda, och hur rädd Anders blivit då mannen gjort en plötslig och oväntad rörelse åt hans håll. Därefter sjöng han Han som har vunnit allt, vilket verkligen passade bra in i sammanhanget eftersom texten handlar om en uteliggare!
Vi blev alla gripna av konserten, och ögonen svämmade över både här och där. Bredvid mig satt ett par i övre medelåldern och kvinnan torkade sig i ögonen med näsduken flera gånger, och suckade hänförd då Anders sjöng! Även hans musiker fick mycket beröm. Vid ett tillfälle knuffade mannen ivrigt på sin hustru och viskade:
"Hör du gitarristen, han är grym!!!"
Ljudet var påfallande behagligt och jag vill även ge en extra eloge till den som skötte ljuset, som var oerhört vackert. Det enda som möjligen lät lite konstigt i mina öron var då Anders läste Viktor Rydbergs betraktelse Tomten. Den texten har jag hört min pappa läsa varje jul i 47 år, och att nu höra någon annan läsa den, på ett helt annat sätt och med andra betoningar, kändes mycket märkligt. Men efter att jag fått höra Anders framföra den på några julkonserter till i vinter så har jag sannolikt vant mig...
Några presenter hade vi inte med oss den här gången. Fjäderlätta presenter i microformat, som lämpar sig att ta med under en turné, växer inte på träd. Vi funderade även på blommor, men i Kungsbacka veckan innan hade vi lämnat in blommor som inte delades ut under applådtacket, och som vi därför inte visste ifall de alls kommit Anders och Bengt tillhanda. Det kändes alltför vanskligt och osäkert att försöka med en gång till, så vi lät saken bero.
Efter stående ovationer och blomsterutdelning av Caroline Larsson, som medverkar i The Special Tour, avslutades konserten med extranumret Jul, jul, strålande jul. Hade jag varit tvungen att önska mig någonting mer denna kväll så hade det möjligen varit Stilla natt och När juldagsmorgon glimmar, som jag också tycker är mycket vackra julsånger. Men jag blev oändligt lycklig över att få lyssna till de vackraste av dem alla; Come All Ye Faithful och O helga natt. Sedan begär jag ingenting mer av livet!
Efteråt var det många som samlades runt Anders med musiker för att prata och tacka, och även anhöriga fanns på plats. Anna och jag bedömde att det skulle yppa sig bättre tillfällen längre fram under turnén att hälsa och tacka dem ordentligt, vi drar gärna öronen åt oss ifall det blir för trångt och rörigt, och bestämde oss för att vänta till någon lugnare kväll. Så vi dröjde utanför kyrkan medan Christina, som inte skulle att se dem mer i år, hälsade och önskade dem god jul. Därefter såg Christina och Frida till att jag hittade tillbaka till mitt hotell, där vi stod och pratade en stund i entrén innan vi skildes åt. Imorse tog jag tåget hem. Nu dröjer det en dryg vecka till nästa julkonsert, som jag redan ser fram emot!
J
ag hade redan bokat in tre julkonserter den här helgen då det plötsligt stod klart att En Stilla Jul även skulle besöka Rättvik. Rättviks kyrka, precis vid Siljans strand, har jag passerat med buss vid ett par tillfällen, och det är en av de vackraste platser jag någonsin sett, så dit var jag bara tvungen att åka!! Blev glad då även Cecilia hade samma planer, så vi bestämde oss för att göra sällskap.
I fredags morse klev jag på tåget strax före åtta, och 3,5 timmar senare var jag framme i ett snöklätt Rättvik. Vinterstövlarna och mössan hade jag lämnat hemme, för till Stockholm hade vintern ännu inte hunnit, och jag började genast frysa. Hade bokat ett rym på Turisthotellet precis intill stationen, men att checka in var lättare sagt än gjort. Receptionen var stängd och inte en människa syntes till. Vid dörren fanns ett anslag där man uppmanades att ringa ett telefonnummer, och efter 45 minuter kom till slut en kvinna körande till hotellet för att checka in mig. Eftermiddagen tillbringade jag på stan, där jag bl.a. köpte varma stövlar och i samråd med Anna en liten korg till Anders, som vi bestämt att ge honom i julklapp. Inköpen av det som skulle ligga i korgen delade vi upp mellan oss.
Efter middag och en stunds vila på hotellet var det så äntligen dags för konserten! Cecilia kom och hämtade mig med bil och därefter åkte vi till den vackra gamla kyrkan någon kilometer utanför stan. Det var första gången jag träffade Cecilia i verkliga livet. Tidigare hade vi endast haft kontakt via nätet. Eftersom vi var i god tid och det var kallt ute väntade vi i bilen en stund tills vi såg att folk började samlas utanför kyrkporten. På väg upp mot kyrkan försökte jag fotografera den, vilket inte lät sig göras så lätt. Inte heller de pittoreska små kyrkbodarna såg man mycket av i mörkret.
Efter att ha frusit en stund blev vi insläppta i värmen och slog oss ned på en bänk allra längst fram i kyrkan. På premiären i Hagakyrkan upplevde jag att jag blev skymd då jag skulle fotografera, trots att jag satt på tredje bänk. I Rättvik var problemet det motsatta. Nu satt jag plötsligt så nära Anders och hans musiker att det blev pinsamt att plocka fram kameran! Men några bilder blev det till slut. Försökte passa på under de mer lättsamma låtarna, och hade som vanligt kameran inställd på ljudlös utan blixt.
Programmet var sig likt från Hagakyrkan, förutom att Irländsk ballad tillkommit. Dessutom tror jag att Someday At Christmas saknades i Rättvik, men helt säker är jag inte, jag kan ha drabbats av ett mindre hjärnsläpp just då. Det uppstår en speciell stämning i kyrkor som är svår att beskriva. Anders nämnde att han önskat att han kunnat ge alla sina konserter under julturnén just i kyrkor. Nu när jag inte fotograferade så mycket hann jag njuta mer av de vackra sångerna och textläsningen. Efter konsertens slut fick jag skjuts tillbaka till mitt hotell innan Cecilia fortsatte hemåt, men vi hoppas snart få tillfälle att träffas igen!
Nästa morgon var det dukat för tre personer i frukostrummet, fler gäster tror jag inte att hotellet haft under natten. Nyckeln lämnade jag på rummet då jag begav mig de få metrarna till järnvägsstationen, där tåget skulle avgå strax före nio. Då jag kastade en blick på tavlan för avgångar såg jag till min förskräckelse att mitt tåg ersatts av buss! Tänk om jag inte skulle hinna i tid till bytet i Stockholm, och missa avgången till Nyköping på eftermiddagen? Konserten på Culturum började redan kl 17.00 och Madelaines biljett bar jag med mig i väskan! Men jag oroade mig i onödan. Bussen gick bara till Borlänge, där tåget snällt inväntade oss, så jag anlände till Nyköping precis då jag skulle. Checkade in på fina Hotel Scandic Nyköping City och stämde träff med Madelaine i receptionen en stund senare för ett glas vin innan konserten. Även Dagmar var tillfrågad, men hann inte sammanstråla med oss förrän i konserthusfoajén.
Vi hade fina platser på rad 3, och den här kvällen tog jag ännu färre kort. Hade dock planerat att ta några under applådtacket, men då det blev dags glömde jag bort mig och packade ner kameran i väskan istället. Den här kvällen vet jag med bestämdhet att Someday At Christmas fanns med i programmet, och Irländsk ballad fanns kvar. Däremot var en skillnad mot kvällen före att konserten nu hade en paus. Det passar ju bra i konserthus, där man har en foajé att vistas i, men jag var ganska tacksam över att vi sluppit paus i Rättviks Kyrka kvällen innan, då det inte varit någon höjdare att behöva stå ute på kyrkbacken och frysa. Anders klädsel har varit sig lik samtliga kvällar, medan Bengt övergått till helmörk klädsel utan röda julinslag. Vi imponerades allihop av med vilken lätthet Anders framförde O helga natt, och Madelaine fastnade för sången I Believe som hon inte hört Anders sjunga tidigare.
En annan skillnad mellan kyrkor och konserthus är att Anders på de sistnämnda signerat sin skiva Äkta vara. Efter att det första året efter skivsläppet ha förärat alla tänkbara vänner och släktingar med varsitt exemplar av skivan är det numera inte så ofta som jag behöver köpa någon. Men nu ska vi inom kort ha julfest på jobbet, dit vi är anmodade att ta med en fin present, och vad kunde då passa bättre än Äkta vara? Efter att lite oväntat ha hälsat och pratat både till höger och vänster avslutade vi kvällen med en god middag och ett glas vin på italiensk restaurang.
Söndagsmorgonen gick färden vidare till Vara, där jag var framme halv fyra på eftermiddagen, efter dryga sex timmar av buss- och tågåkande med byte i Gnesta och Hallsberg. Korgen som Anders skulle få på kvällen var visserligen inte stor, men krävde ändå en egen kasse, d.v.s. ytterligare ett kolli att hålla reda på utöver min resväska, ryggsäck och stora axelremsväska. Jag undrade hur jag hade tänkt då jag inhandlade korgen redan i Rättvik, vilket medförde att jag nu tvingades bära den med mig två hela dagar, under ett otal buss- och tågbyten. Sanningen var väl att jag inte hade tänkt alls! Men fram kom vi, både jag och väskorna, och ringde till Anna från stationen för att få en vägbeskrivning till hotellet. En stor fin lägenhet hade vi till vårt förfogande denna gång. Det var en ordentlig promenad till konserthuset, där vi avnjöt ett glas vin innan konserten började kl 18.00. Vi förundrades över att det fanns ett så stort och fint konserthus i lilla Vara, men det var fullsatt av en entusiastisk och påfallande ung publik, som gav stående ovationer efter programmets slut.
Rördes till tårar av Koppången, som jag alltid tyckt väldigt mycket om, men som denna kväll blev extra känslosam eftersom jag visste hur mycket den betydde för Anna. Den vackra kandelabern fanns med, liksom på alla konsertplatser. Det som förändrats mest från plats till plats är ljussättningen, som i Vara var mycket originell med stora rosa blommor på väggen. Jag har under samtliga konserter varit mycket nöjd med både ljud och ljus. Efteråt avvaktade vi en bit ifrån signeringsbordet, och då kön var slut och Anders blev ledig överlämnade vi vår korg. Kvällen hade vi tänkt avsluta med ett restaurangbesök, men det lät sig inte göras så lätt. Vi hittade bara en pizzeria, vilket egentligen inte alls var vad vi önskat oss, men vi fick hålla till godo med det som fanns. Servicen var långsam och oengagerad men pizzorna goda. Trots ett ytterst måttligt alkoholintag lyckades vi virra bort oss totalt på väg tillbaka till hotellet, och märkte till slut att vi är på väg ut ur stan. Vi befann oss på rätt gata, men hade gått åt rakt motsatt håll mot vad vi borde. En kylig vind blåste, men till slut var vi åter i tryggt förvar på Hotel Grepen.
Måndagsmorgonen vinkade jag adjö till Anna, som skulle tillbringa några extra timmar i Vara, medan jag själv fortsatte min färd mot Ystad. Allt fungerade bra med tågbytena även denna gång, och vid tretiden var jag framme. Trots att skymningen fallit framgick med all önsvärd tydlighet vilken vacker stad Ystad var! De fina gamla husen och kullerstensgatorna gav verkligen mersmak, och jag insåg att hit måste jag återvända någon annan gång och gå på upptäcktsfärd, gärna sommartid! Rum hyrde jag på Sekelgården, ett litet och trevligt hotell i gammaldags och personlig stil nära anrika Ystads teater. Då klockan närmade sig halv sju mötte jag Kjellåke vid teatercaféet, där vi fikade innan konserten började. Platser var bokade med omsorg på främsta raden balkong. Kjellåke som inte lyssnat till Anders på länge var mycket nöjd, och naturligtvis även jag! Ystadspubliken var nog den gladaste och piggaste hittills, de bara flög upp ur bänkraderna under sluttonerna av O helga natt, för att ge Anders stående ovationer! Något som han fick ytterligare en gång under kvällen.
Efteråt var det signering, men då Kjellåke gick fram för att köpa en CD valde jag att slå mig ner på en bänk vid utgången, för hade jag visat mig där framme ytterligare en kväll hade jag förmodligen blivit inspärrad någonstans! Kjellåke frågade ifall han fick ta med sig den stora affischen som hängde på anslagstavlan, där kvällens konsert annonserades, och det fick han. Den gav han sedan till mig, under förevändning att jag skulle sätta mer värde på den än han, och det var ju snällt! Fick skjuts den korta sträckan till mitt hotell, och imorse var det så dags att åka hem. Är mycket nöjd med min lilla turné. Det fungerade oerhört smidigt att ta sig fram genom Sverige på detta sätt, även om jag vid något tillfälle suckade över regn och tunga väskor. Fyra stämningsfulla och oändligt vackra konserter har jag fått uppleva, och goda vänner har jag träffat, både gamla och nya. Kort sagt en mycket lyckad resa!
En sång för hemlösa 15 december
E
fter några hektiska veckor med extremt mycket resande var det äntligen dags för en konsert i Stockholm! Närmare bestämst En sång för hemlösa i S:t Johannes kyrka, till förmån för Stadsmissionens arbete för unga i utsatthet. Artister som Amy Diamond, Martin Stenmarck, EMD och Lisa Nilsson medverkade. Och så Anders såklart, som var själva huvudanledningen till att jag några veckor tidigare besökt Statsmissionens butik vid Stortorget i Gamla Stan för att köpa biljett! Det fanns två biljettkategorier att välja på; parkettplatser för 500:- och platser med skymd sikt för 250:-. Naturligtvis var det bara de bästa platserna som dög åt mig. Konserten skulle spelas in av TV3 och kommer att sändas kring jul.
Halv fyra igår eftermiddag, då jag slutat mitt arbete, uppsökte jag först en trevlig kinarestaurang för att äta en god middag. Sedan strosade jag i sakta mak mot S:t Johannes kyrka, invigd 1890 och belägen högst upp på Brunkebergsåsen. Klockan hade nu hunnit bli lite över fem och jag tyckte det var bäst att kolla läget utanför kyrkan för att se ifall det blivit någon kö. Konserten började inte förrän kl 19.00, men det var insläpp kl 18. En tapper skara stod redan på plats i snålblåsten och snöyran. Då jag infogade mig i kön hade jag ca 20 personer framför mig, men den växte snabbt och en stund senare ringlade den lång nedför de höga trapporna.
Jag fällde upp luvan och skyddade mig så gott jag kunde mot den isande vinden. Stämningen utanför kyrkan blev inte muntrare av att en representant för Stadsmissionen kom ut och meddelade att man blivit försenade så insläpp skulle inte ske förrän halv sju. Hur kan någon över huvud taget komma på idén att organisera en konsert i den här storleksordningen med onumrerade platser mitt i smällkalla vintern!? Det går väl an att köa på sommaren - förutsatt att det inte regnar - men på vintern..? Glögg, lussebullar och pepparkakor serverades vid ett bord invid kyrkporten, men bara tanken på att äta och dricka utomhus i kylan föreföll alltför jobbig, så jag avstod, och många med mig.
Till slut blev vi insläppta. De som bokat den billigaste biljettkategorin blev hänvisade ut mot sidorna där pelare skymde sikten fram mot koret. Vi andra var välkomna att slå oss ned på bänkraderna i mitten. Det fanns bara ett krux; de 15 första raderna var redan reserverade! Så jag slog mig ner på den första lediga bänken bakom dessa. Det dröjde en stund innan de reserverade raderna intogs av publik, men när alla satt på plats skymdes sikten mycket effektivt även för mig, och jag såg inte mycket av de medverkande artisterna! Programmet började med en kort introduktion av Gabriel Forss, ledaren för One Voice. Han rörde sig framåt i mittgången följd av kameror. Ett par omtagningar fick göras innan allt utföll till belåtenhet. Därefter fick vi lyssna till detta:
Gloria In Excelsis Deo - One Voice
Tänd ett ljus - Allsång
Oh
Come All Ye Faithful - Lisa Nilsson
Is It True - Yoanna
White Christmas - Martin Stenmarck & One Voice
Higher Ground - Amy Diamond
Förklädd Gud - Anders Ekborg läser
Han som har vunnit allt - Anders Ekborg
Man In The Mirror - One Voice
Himlen runt hörnet - Lisa Nilsson
Ave Maria - EMD
Per Holknekt - klädföretaget Odd Mollys grundare - berättar om sin tid som hemlös
Viskar en bön - Amy Diamond
Andas - Martin Stenmarck
Don´t Save It All For Christmas Day - Yoanna
Marika Marcovich, Stadsmissionen, berättar om en gåva på 500 000 kr från Skanska
Stilla natt - barnkör
A Change Is Not Come - Lisa Nilsson & barnkör
O helga natt - Anders Ekborg
EMD berättar om sitt samarbete med Stadsmissionen
Välkommen hem - EMD & alla
Jag satt inklämd i mitten av en kyrkbänk och hade inte mycket utrymme till förfogande. Bara att få upp blocket och pennan ur väskan vid mina fötter var ett helt företag. Lyckligtvis hade ett programblad med titlarna på de låtar som framfördes delats ut, men eftersom flera sånger var helt obekanta för mig behövde jag ändå göra vissa noteringar för att komma ihåg vem som sjöng vad. Att fotografera var inte att tänka på, det var bara att stoppa ner kameran igen. Tills det var Anders tur, som till min glädje klev upp i prediksstolen mitt i kyrkorummet då han framförde den för kvällen mycket passande Han som har vunnit allt! Även Erik Segerstedt i EMD intog prediksstolen för en kort stund under Ave Maria. EMD både såg ut och lät som det pojkband de är, och Ave Maria var kanske riktigt den låt jag förväntat mig att få höra ifrån dem, men de framförde den på sitt eget personliga och fullt acceptabla sätt.
Så mycket mer har jag inte att tillägga om kvällens artister. Det var en fin konsert för ett behjärtansvärt ändamål, men den rörde aldrig riktigt vid hjärtat, vilket väldigt få konserter gör på mig från det avståndet. Bortsett från Anders, som då han stämde upp i O helga natt nästan lyfte taket på S:t Johannes kyrka, och fick kvällens starkaste applåder!
Efter konserten begav jag mig hemåt. Tyckte att jag suttit så illa under kvällen att konserten inte varit prisvärd. Hade inte intäkterna gått till välgörande ändamål skulle jag ha skrivit ett klagobrev och begärt halva biljettpriset tillbaka. De som köpte 250-kronorsbiljetter visste om att de bokat en plats med skymd sikt, men bokar jag en biljett till fullt pris förväntar jag mig att se mer än hårfästet på de medverkande! Vilket det nu krävdes akrobatiska övningar av den högre skolan för att göra, eller att man helt enkelt reste sig upp i bänkraden. Förmodligen räknar kyrkan endast de platser som skyms av pelare och liknande som "skymd sikt", men för mig som publik är det helt ointressant ifall jag blir skymd av en pelare eller av hundratals personer i bänkraderna framför mig. Hade jag enbart velat lyssna till musik utan att se någonting hade jag hellre stannat hemma i värmen denna vinterkväll, och spelat en CD!
Trots att jag inte alls var nöjd med min plats är jag övertygad om att vid nästa konsert i det här formatet kommer jag likafullt, enveten som en dåre, att stå där och köa igen, det ligger liksom i blodet...
E
gentligen har jag väl inte riktigt tid att åka iväg på ytterligare tre konserter dagarna före jul, med tanke på städning och andra julförbered-elser som stundar där hemma, men å andra sidan har min julsemester precis börjat, och jag lyckas raskt övertyga mig själv om att den rätta tiden visst finns! Så i söndags morse hoppade jag på tåget, och denna gång bar det av till Tranås.
Efter byte till lokaltåg i Mjölby är jag framme vid middagstid och hinner precis checka in på Best Western Tranås Statt innan receptionen stänger klockan tolv. Rummet är stort och välstädat men förvånansvärt spartanskt möblerat. Den första konserten börjar redan klockan 15.00 och innan dess äter jag en god middag på thairestaurang. Därefter tar jag en ordentlig titt på kartan och beger mig till Holavedsgymnasiet, där Anders denna dag tillsammans med Bengt Magnusson medverkar i Tranås Musikkårs båda årliga julkonserter. Teaterentrén på ena sidan av byggnaden är inte helt lätt att hitta ifall man inte känner till den, men som tur är anländer andra besökare samtidigt som jag, som jag kan slå följe med.
Det är trångt i foajén men snart släpps vi in i salongen, eller aulan kanske är en riktigare benämning i detta fall eftersom vi befinner oss på en gymnasieskola. Det är bra nivåskillnad mellan bänkraderna och från min plats på rad tre ser jag förträffligt.
Konserten inleds med en välkomstdikt och ett musikstycke framfört av musikkåren tillsammans med en grupp duktiga drillflickor. Det är stundvis mycket mörkt i salongen, men ifall jag kan tyda mina kråkfötter rätt såg programmet därefter ut så här:
Slädfärd - Tranås Musikkår
Vilken underbar värld - Anders Ekborg
Jul, jul, strålande jul - Anders Ekborg
Joy to the World - Tranås Musikkår
S:ta Claus is Coming to Town - Tranås Musikkår
Nu kommer Bengt Magnusson in på scenen och ackompanjerar Anders
i följande nummer:
N
tändas tusen juleljus
Ut mot ett hav
Irländsk ballad
Koppången
Bring Him Home
Anthem
Black Magic Woman - Tranås Musikkår
Marsch Militaire
(Tomtarnas vaktparad) - Tranås Musikkår
Sleigh Ride - Tranås Musikkår
All Alone on Christmas - Tranås Musikkår
Konfrencieren Palle Davidsson läser julevangeliet, ackompanjerad av Bengt Magnusson
Stilla Natt - Anders Ekborg & publiken
O helga natt
- Anders Ekborg
Drillflickorna medverkar i flera av musikkårens nummer, inte enbart med drillning, utan även i andra roller; de är tomtar under slutskedet av konserten och de skuttar över scenen föreställande julklappar under Tomtarnas vaktparad. Då hennes kamrater är på väg ut under slutet av vaktparaden springer en liten ljushårig flicka tillbaka in på scenen, vänder ryggen till, böjer sig fram och drar upp klänningen, där ett par vita mamelucker med texten OK visar sig, precis som på dockan i Kalle Ankas Jul på julafton. Oväntat och kul!
Anders och Bengt har en egen liten stund en bit in i konserten, då musikkåren inte är med. Musikerna sitter dock kvar inne på scenen och lyssnar. Nu tändas tusen juleljus får som så ofta mina ögon att tåras, och även Koppången är oändligt vacker. Jag blir även väldigt glad över att få höra Anders i Stilla Natt. Dessa sånger, tillsammans med julsångernas julsång O helga natt, får jag utse till mina favoriter denna kväll. Vilken underbar värld har jag hört Anders sjunga många gånger, men tillsammans med musikkåren och ett för mig helt nytt arrangemang blir det nästan som att höra den för allra första gången! Efter sitt inledande nummer intervjuas Anders lite kort av konfrencieren Palle Davidsson. Då passar han på att värva röster inför den kommande deltävlingen i Melodifestivalen, och förvissar sig om att alla Tranåsbor som är på plats denna dag kommer att rösta på honom!
Konserten, som avslutas med stående ovationer, är slut kvart i fem. Då återstår en dryg timme tills nästa börjar. Den timmen tillbringar jag med en god bok och ett glas glögg i foajén. Det dröjer inte lång stund innan nästa omgång konsertbesökare dyker upp, och strax är det dags att gå in och sätta sig igen. Kvällskonserten blir av naturliga skäl en näst intill identisk kopia av eftermiddagens. Små förändringar märks dock. Tomtenissarna är bättre placerade i varsitt hörn av scenen och konfrencieren låter aningen virrigare än han gjorde under eftermiddagen. Själv känner jag mig tröttare denna andra omgång, och det slår mig att jag sovit mindre än fyra timmar under natten, så det kanske inte är så konstigt att tröttheten tar ut sin rätt. Men den visar sig enbart under musikkårens egna nummer. Så fort Anders stämma ljuder blir jag pigg som en lärka! På sin höjd att tankarna svävar iväg då och då, medan jag njuter av den vackra sången och musiken.
Även denna gång avslutas konserten med stående ovationer, två gånger. Första gången är inte riktigt alla med på noterna, på de främsta bänkraderna märker man inte att publiken längre bak ställer sig upp. Eftersom ingen reser sig där jag sitter griper fegheten tag i mig och jag blir sittande. Inte vill jag ställa mig upp helt ensam, då syns jag alltför väl! Men jag skäms som en hund och känner mig som en riktig ynkrygg som inte vågade. Efter avslutningsnumret upprepar sig samma sak; längre bak ställer sig publiken upp, men inte längst fram. Men då har jag fattat mod och reser mig jag också, med påföljd att allihop runt omkring mig sekunden senare också står upp. Svårare än så var det inte!
Kvällen avslutar jag med kall mat på mitt rum och passar på att lägga mig tidigt. Morgonen därpå vaknar jag pigg och utvilad efter att för första gången på länge ha sovit 8 timmar. Redan kl 07.45 tar jag lokaltåget till Nässjö där jag byter för vidare resa mot Göteborg. Den här gången känner jag mig lite extra lyxig då jag checkar in på fina Elite Hotel Park Avenue. Även Göteborg ståtar i snöskrud denna kalla vinterdag. Det är vackert, men jag känner mig inte lockad av utomhusaktiviteter i kylan, utan tillbringar eftermiddagen på rummet. Efter middag på La Gondola blir jag vid sextiden upphämtad med bil vid Heden av Martin, Andriette och Christina, som gör mig sällskap på extraföreställningen av En Stilla Jul. Jag har aldrig besökt Masthuggskyrkan tidigare, och låter mig imponeras av den hänförande utsikten över stan då vi närmar oss kyrkan på Stigbergets höjd!
Enligt uppgift på biljetten är det insläpp klockan sju. Ännu syns bara några få människor utanför kyrkan och vi passar på att kila in en sväng på pastorsexpeditionen innan vi går runt byggnaden för att ställa oss i kön. Trots att vi inte varit borta lång stund har det nu hunnit samlas betydligt mer folk, och vi ser lättade på klockan att vi bara behöver vänta ute i kylan ca 15 minuter innan vi ska släppas in. Tror vi förhoppningsfulla till en början. Men tiden går och inga portar öppnas! Innanför fönstren ser det så mörkt ut att vi undrar om vi alls står på rätt plats. Vi fryser så vi skakar och skojar om att vi borde konstruera någon slags portabel loge, som vi kunde ha med oss och fälla upp vid tillfällen som detta. I vår fantasi utrustar vi logen med så många faciliteter att vi till slut måste skratta åt alltsammans. Men vi har åtminstone glömt bort att frysa för en stund. Vi är djupt tacksamma över att Anders inte ingår i Backstreet Boys, så att vi tvingas ligga i sovsäck i dagar utanför Globen för att komma in!!
Till slut släpps vi i alla fall in, och får hyfsade platser på rad sex. Konserten ska spelas in för DVD och det känns som en förmån att få vara med. Programmet är det sedvanliga, men Christina noterar mindre skillnader från premiären i Hagakyrkan för en månad sedan, där t.ex. inte Irländsk ballad framfördes. Vi får en känsla av att Anders sjunger alldeles extra vackert denna kväll, och ser redan fram emot den kommande DVD:n, även om det låter som att vi får vänta på den till nästa jul. Enda nackdelen är att det är ganska kallt även i kyrksalen, så vi tinar aldrig upp riktigt ordentligt. Christina sitter med jackan på under hela konserten, och själv brer jag min jacka över mig som ett täcke för att inte frysa. Då programmet är slut ombeds publiken att stanna kvar en stund, för då ska inledningsnumret Nu tändas tusen juleljus filmas på nytt, denna gång med en kamera som kommer glidande genom kyrkgången, så att även delar av publiken syns. Vi får även klart för oss att de som besökt konserten under kvällen kan anmäla sitt intresse för DVD:n via en e-postadress, och kommer med tiden att få den hemsänd som en julklapp! Tycker det låter helt osannolikt att den verkligen skulle skickas ut gratis, men det är det bestämda intryck vi får.
Jag tycker inte att det känns som något särskilt lämpligt tillfälle att gå fram och säga hej och tack till Anders och hans musiker efter konsertens slut då det är mycket folk där framme, och fullt av sladdar och utrustning med anledning av inspelningen. Men Christina, som är mycket frimodigare än jag, har en annan uppfattning, och vi kommer överens om att gå fram och hälsa helt kort, vilket vi också gör. Sedan hoppar vi in i den varma sköna bilen igen, och jag får skjuts tillbaka till mitt hotell. Detta var för mitt vidkommande årets sista konsert, men jag hoppas återkomma nästa år med många fler! Nu stundar den oundvikliga julstädningen...