Av: Maria Nehro
Foto och © Astrid Mjörnebrant, FotografAstrid.se
En enda konsert har Anders och gitarristen Bengt Magnusson gjort tillsammans denna sommar, och för den hade de valt en osedvanligt vacker plats; Skärva Herrgård, insvept i skimrande grönska, strax utanför Karlskrona.
Herrgården har gamla anor. I slutet av 1700-talet bad skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman arkitekten Carl August Ehrensvärd om ett sommarhus vid havet. Och så blev det. En svensk timmerstuga med torvtak, antika kolonner, ett gotiskt klocktorn och ett pyttelitet tempel precis vid havet. Under åren som gått sedan dess har herrgården tidvis legat i vila, men sedan 2014 är den i ny privat ägo och portarna har åter slagits upp. Bland annat erbjuds evenemang med Musik på Skärva som arrangör.
Anders och Bengt har framträtt på Skärva en gång tidigare; 2015. Den gången hölls konserten utomhus, men den här gången inne i den vackra Kupolsalen med uppskattningsvis ett par hundra platser. Anders bar vit skjorta och traditionell sommarväst när han klev in på scenen. Temat för kvällen var också sommar och programmet bar ett stänk av nostalgi.
Konserten inleddes traditionsenligt med En underbar värld och Kristallen den fina, följt av stämningsfulla Så skimrande var aldrig havet och Sakta vi gå genom stan. Men som vanligt bjöds även på mer humoristiska inslag, så som Tom Lehrers När du blir ful och grå och Min hand i din. Även Glimmande nymf och Gräsänkling Blues får väl räknas in i den humoristiska genren.
Bengt, i färgglatt mönstrad skjorta, framförde två gitarrsolon. I det första; Morfar har berättat, beskrev han målande ett tänkt möte mellan Lasse Dahlquist och Andrés Segovia i Göteborg, där Segovia tonsatte en av Lasse Dahlqvists fina texter.
Det andra var Etude h-moll op. 35 nr 22, där vi fick höra en roande historia om en tågresa under Bengts första turné ute i Europa.
Till min glädje läste Anders Kent Anderssons Vingen, en av de finaste dikter jag vet. Därefter fick vi lyssna till Bourbon Street, Fields of Gold och Ut mot ett hav. Den sistnämnda sjöng som bekant rollfiguren Robert i Kristina från Duvemåla, och Anders påpekade att de låtar hans själv framförde, i rollen som Karl-Oskar, hade krävt betydligt större musikarrangemang.
Anders skämtade lite grand om sin glömska och berättade om en episod när han jobbade på Dramaten, och minnet inte riktigt var med honom.
Avslutningsvis fick vi lyssna till en storslagen Anthem och det något mer lågmälda extranumret En borde inte sova.
Programmet var avsevärt längre än vad som framgått av arrangörens hemsida, men det tackade vi naturligtvis inte nej till. I pausen serverades förfriskningar och tilltugg. Stämningen var nästan trolsk under hemfärden, med lövträden som silade kvällssolen mellan grenarna.