Duvemåla fick mig att hallucinera på scenen

Aftonbladet 101031
NY SKIVA. I höst har Anders
släppt ”Painted dreams” som
består av nyskrivet material och
två covers i svensk översättning.

Aftonbladet Söndag 101031

Av: TORE S BÖRJESSON

Anders Ekborg gick den 9 oktober in i andra halvlek. Då fyllde han 50. Men han har redan vunnit matchen. Han gjorde Karl-Oskar i ”Kristina från Duvemåla”, den finaste roll en musikalartist kan få. För Söndag berättar han om det, om sin nya skiva, och varför Benny Andersson är 100 gånger större än Andrew Lloyd Webber. Ja, och så dissar han Bob Dylan. Hårt.

Neil Armstrong. Tänk er själva. Jag är personligen gammal nog att inte behöva tänka. Jag är 50, och jag var 9 år när jag satt i Farsta med mamma Ella och pappa Sigurd framför tv:n med saft och mackor och såg den första månlandningen. Först ut: Neil Armstrong. Ni kan förstå: Där är han – en människa på månen! Vad gör man efter det? Ni kan vara förbannat säkra på en sak: Det går inte att toppa.

Jag har faktiskt tänkt på det här. Låt säga att han vill öppna en ostbutik. Allt finns där: Herrgård, Grevé, Brännvinsost, andra svenska smaksensationer, jämsides med utländska bomber som, tack gode Gud för denna schweiziska prydnad, Gruyère, och kungen av blåmögel, Frankrikes stolthet, Roquefort, och mycket mer vid sidan om det…

Vi snackar kanske om världens bästa ostbutik. Men INGEN bryr sig. Ägaren är ju första mannen på månen. Klart att han kommer att sälja sjukt med ost, jag säger inget annat, men bara för att folk vill snacka om den första promenaden på månen.

Somliga, de flesta, får aldrig uppleva den känslan, som är på gott och ont, andra får uppleva den inom sitt gebit. Anders Ekborg blev Karl-Oskar i ”Kristina från Duvemåla”. I musikalvärlden är det som att gå på månen. – Javisst är det så, det går ju inte att slå. Tittar man på de musikaler som har skrivits, som gjorts i världen. Jag menar, chansen att det skulle komma en sån musikal till under min livstid, hur stor är den?

Det har hänt stort i Anders liv på sistone. Som ett nytt storslaget album (det kan inte bli så mycket annat med DEN rösten). Skivan – ”Painted dreams” – består av nyskrivet material och två väl valda covers i svensk översättning. ” Every little thing she does is magic” med Police har blivit ”Allting som hon gör” och den bitterljuva balladen från Genesis proggklassiker ”Selling England by the pound” (1973) – ”More fool me” – har blivit ”Ensam i natten”.

Ovanpå det har han gått och fyllt ett halvt sekel. – Jag fyller på samma dag som John Lennon, den 9 oktober. Det var nån annan jag tänkte på som också föddes då, men det är rätt mystiskt, eller hur, jag och John Lennon…? Nåväl. Den stora vattendelaren i Anders liv är inte 50 utan ”Kristina från Duvemåla”. – Innan den var jag liksom en vanlig teaterarbetare och skådis. Jag var på Dramaten, helt rätt i och för sig, men jag var ändå nere i gruvan på nåt sätt. Inte många visste vad jag höll på med. Från det gick jag till en världshändelse som… Alltså, HALVA salongen på premiären var journalister, 500 stycken, inresta från hela världen. Sjukt. Det var tufft att gå in på scen, för jag fattade ju grejen, hade jag varit tio år yngre kanske jag bara hade gått in och gjort det på kul.

Livet rockade professionellt och privat. Anders och hans hustru, skådespelerskan Lia Boysen, hade fått sitt första barn en kort tid före premiären. – Det var en otrolig resa. Channa föddes under de sista förberedelserna i Malmö och var tre månader på premiären. Men, undrar ni som läser, exakt VAD skilde ”Kristina från Duvemåla” från andra musikaler. Andra musikaler saknas ju inte direkt och de flesta är skrivna av Andrew Lloyd Webber…

Här går Anders i gång, big time. – Ja, men herregud, Lloyd Webber bygger ju en musikal på typ en och en halv låt. Jag var i New York och såg hans ”Sunset Boulevard”. Jag satt och räknade och innan själva låten kom i gång hade jag hört den TRETTON gånger. Men melodin hade legat i bakgrunden.

Slutsatsen är självklar: – Hade Benny Andersson använt det arbetssättet hade han skrivit 48 musikaler vid det här laget, minst. Hos Benny är varje ny ton en ny ton, varje nytt stycke ett nytt stycke, varje ny sång en ny sång. Allt kommer från hjärtat, om jag förstår Anders rätt. – Benny kan inte noter och bla, bla, bla… Han spelar inte som man ska. Men det är gudabenådat. Läser man intervjuer med utländska musiker så säger ju alla att ABBA var nyskapande, de gjorde saker annorlunda, på ett nytt sätt.

Anders levde med musikalen ”Kristina från Duvemåla” i fem år och ännu längre om man i beräkningen tar med att han senare åkte ut på konsertturné med det bästa låtmaterialet. Och det var en föreställning som omöjliggjorde rutin, antingen var du där till 100 procent eller så var du körd. Man kan också säga att var du där till 100 procent så var du körd i alla fall. Det låg i föreställningens natur. – Den var otroligt slitig att göra. Jag hallucinerade fölera gånger. Ursäkta, men vad säger människan? – Ja, och jag blödde näsblod också. Det bara rann. Och jag blöder ALDRIG näsblod i vanliga fall, folk tittade konstigt på mig, men jag fick en näsduk som tur var.
Näsblod, okej, det kan man förstå. Hallucinationer, där går inte bara gränsen, den passeras. – Det är i slutet på första akten. Kristina har fött barn. Jag sätter mig ner och ska läsa en bit. Jag har en spotlight på mig. Jag har en liten korg bredvid mig och den börjar RÖRA på sig. Jag tar tag i den och fångar in den. Jag släpper den men så fort jag gör det åker den iväg igen.

Reaktionen låter inte vänta på sig. För Anders förstår att han ser i syne. – Jag börjar kallsvettas och får tunnelseende…Det var inget bra…
Ja, det var en på alla sätt speciell föreställning. – Fyra timmar lång och jag var på scenen precis hela tiden. Plus att vi hade olika lag med ungar som medverkade. Nån gång hade nåt av barnen somnat… Stackaren. Jag och Helen Sjöholm skulle hålla reda på allt. Det var det inte så många som fattade. Det var en press att gå in och göra den föreställningen kväll efter kväll.

Efter ett sånt äventyr kan man ju braka ihop och dels känna sig helt slut, dels känna en oändlig tomhet: Okej, vad ska hända efter det här? Men Anders förefaller att känna ett gediget lugn just på grund av att han har varit med i ”Kristina från Duvemåla”. – Det är klart att man alltid vill göra mer och bättre grejer. Men jag har inte nån hang up, du vet, att jag bara MÅSTE få göra DEN rollen. Jag har gjort ”Kristina…” och det blir helt enkelt inte större än så. Det kanske på sätt och vis är synd, för det är ju samtidigt en drivkraft att ha saker ogjorda. Men en drivkraft har jag alltid. Jag måste fortfarande se till att mina barn har mat på bordet.

Aftonbladet Söndag 101031Anders Ekborgs pappa, Lars Ekborg, var en av sin generations främsta skådespelare och närmast helgonförklarad. Den roligaste mannen som nånsin gått i ett par skor. En man som kunde läsa rakt av ur telefonkatalogen och få folk att bryta ihop i livshotande skrattkramper.

– Många ser honom som komikern. Men han jobbade hela tiden. Det kunde vara ”Dagens dikt” sju på morgonen på radion, sen spelade han in på tv hela dan, talade in en radiopjäs senare på eftermiddagen och ovanpå det var det föreställning på kvällen. Han var inte hemma så mycket, kan man lugnt säga.

Lars Ekborg gick bort i cancer vid 43 års ålder och det och hans enorma arbetstempo gav Anders perspektiv på tillvaron. – Jag har väldigt få minnen av pappa, förutom från tv, antagligen samma minnen som du har. Jag minns en del grejer vi gjorde, men jag har väldigt få nära relationsminnen. Det påverkade mig mycket när jag själv fick barn. Du vet, man ska göra det och det och det, odla sin karriär, det är som 50 procent av jobbet för många. Men där känns det skönt att kunna säga, att jag har satt familjen före, jag har jobbat mycket, ja, men också tillbringat mycket tid med familjen och slipper dåligt samvete i dag.

Anders har en röst som sträcker sig ut över nationsgränserna, men han är i princip inte road av tanken på vare sig West End i London eller Broadway i New York. Han har provat på att jobba med engelsmän och saknade omedelbart det svenska särmärket: lagandan. – Jag gjorde en föreställning med Queen-låtar. Det var engelsk rollbesättning. Det var jag, två tjejer och en kille. Jag hade fått de roligaste och jobbigaste partierna att sjunga och han var väl lite sur över det. Jag hade fått materialet jävligt sent och det handlade om att sätta 22 låtar på tre veckor.

Anders kunde några av låtarna av ren och pur kärlek till musiken, men var inte säker på sig själv. – Jag var helt uppstressad. Alla texter och allt. Hur ska det här gå?!?! Jag sa det till min kollega och han svarade: ”You’re all on your own, mate”. Sen ska man jobba ihop i några månader, hahahaha… Tänk att ha en kollega som känner: Hoppas du gör bort dig så att jag kan sno din roll. Så vill jag inte ha det. Ja, det hycklas i Sverige ibland, men man bjussar ändå på kommentaren: Kom igen nu, du klarar det här. Det finns en ensemblekänsla.

Men ensemblekänslan är hotad och den är det av tv-program som ”Idol”. Det handlar allt mera om ego, om att vara dresserad cirkushund, hårddraget. – Det är de vindarna som blåser just nu, att du ska stå där och fixa att ta kritik rätt i ansiktet, det har blivit mycket kallare… I slutändan får vi folk som använder sin talang till att passa in i ett programformat i stället för att ge ett personligt avtryck: Det här vill jag säga! – Vi kommer inte ha några Jacques Brel längre, säger Anders.

Jacques Brel (1929–1978) var en belgisk vissångare och låtskrivare. Han var stor i eget namn och har inspirerat de allra största i andra länder.
Bland dem som har tolkat hans sånger i den engelsktalande världen finner vi David Bowie, Ray Charles, Nina Simone, Frank Sinatra, Dusty Springfield… Här i Sverige har artister som Tommy Körberg och Cornelis Vreeswijk tagit sig an hans mäktiga verk. – Jacques Brel… Den typen av artister som är själva anledningen till att jag sjunger. De med en otrolig känsla, de med en otrolig drivkraft att beröra. De som inte drivs av att bli BÄST och att bli IDOL utan drivs av att säga vad de måste såga, säga vad de har på hjärtat. Jag menar, folk har alltid velat bli idol och bäst, och det kommer alltid att finnas, men att det hyllas i sån jävla grad i dag, det tycker jag är tragiskt.

Men i väntan på nästa Jacques Brel – om han nånsin kommer – har vi Anders Ekborg och hans nya album ”Painted dreams”. Det räcker långt.

TRE RÖSTER OM ANDERS EKBORG…
Aftonbladet 101031 - Bengt Magnusson
Bengt Magnusson, god vän och gitarrist som spelar med Anders:
– Anders är en otroligt lojal vän. Jag minns inför ”Kristina från Duvemåla”. Han hade otroligt mycket att stå i och vi hörde inte av varandra på tre månader. Plötsligt ringer han och säger: ”Ja, jag hoppas att ni är lediga och kan komma till premiären, för nu har jag fixat hotell och fribiljetter till er”. Även under DEN stressen tänker han på sina vänner.

Aftonbladet 101031 - Bernard Löhr
Bernard Löhr, Anders producent:
– Han är go, trevlig och kul att umgås med. Sen har han massor av idéer, om att göra saker på ett nytt sätt, som de inte gjorts på förut. Och har han en idé ser han till att GENOMFÖRA den. Det gäller både privat och inom musiken. Trots att jag jobbat med musik så länge kan Anders ge mig nya utmaningar.

Aftonbladet 101031 - Lia Boysen
Lia Boysen, skådespelerska och Anders hustru:
– Anders är en av de ansvarsfullaste och pålitligaste människor jag vet! Han har en stor komisk begåvning som jag alltid önskat att fler ska få se.

FAKTA:
Namn: Anders Jon Ekborg.
Född: 9 oktober 1960.
Yrke: Sångare och skådespelare. Bor: Nacka strax utanför Stockholm.
Familj: Gift med skådespelerskan Lia Boysen, tillsammans har de döttrarna Channa, 15, och Dina, 13.
Aktuell: Med sitt nya album ”Painted dreams”.
Till sist tänker Tore… …på den legendariska kommentarenfrån Bob Dylan till Keith Richards:
– Jag hade kunnat skriva ”Satisfaction”, den du och Mick Jagger hade inte kunnat skriva ”Like a rolling stone”. Nu kliver Anders Ekborg in i matchen:
– Jag skulle kunna sjunga som Dylan men han skulle inte kunna sjunga som jag. Jag har aldrig gillat Dylan, bra texter, men sången är förkastlig.

Tillbaka

Leave a reply