Hemmets Veckotidning 100202
Av: MARIA SVEMARK
Foto: JENNIFER NEMIE
Äntligen Melodifestivalen för Anders Ekborg!
Det är i rollen som musikalartist Anders Ekborg är mest känd. Men Anders kan mer än så. Senaste året har han byggt om ovanvåningen på familjens villa i Nacka. Och sin viktigaste roll har han som pappa till Channa och Dina. – Barnen går före karriären, säger han bestämt. Det är också döttrarna som ligger bakom att Anders ställer upp i Melodifestivalen.
Det blir debut och comeback på samma gång då Anders Ekborg ställer sig på scenen i Örnsköldsvik på lördag. Med The Saviour känner Anders att han för första gången vill tävla i musik. Samtidigt är hans medverkan i Melodifestivalen något av en comeback. Nästan hela förra året hade Anders paus från musiken för att renovera familjens villa i Nacka.
– Vi kände oss tvungna att bygga till en våning på huset nu när våra barn blivit större. Jag gjorde faktiskt ritningarna och en stor del av snickrandet själv. Det är skönt att få använda sina händer när man alltid annars arbetar med teater och film, säger Anders. Anders och hans hustru, skådespelerskan Lia Boysen, har två döttrar ihop. Det är mycket tack vare Channa, 14 år, och Dina, 11, som Anders nu äntligen tagit klivet från musikalscenen till Melodifestivalen. – SVT har velat ha med mig förut och mina döttrar har tjatat på mig i flera år. Men det är alltså först nu det blir av, eftersom The Saviour är en bra låt som jag känner att jag kan stå för. Den musik jag gjort tidigare har varit mycket hjärta, smärta och nära själen. Sådan musik vill jag inte tävla med. Men den här låten är något annat, säger Anders.
Det var när SVT tvingades diskvalificera bidraget “Åt helvete för sent” – upphovsmännen ville inte acceptera att SVT valde artisten – som festivalgeneralen Christer Björkman ringde Anders och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp. Sen i mitten av 90-talet räknas Anders Ekborg som en av landets främsta musikalstjärnor. Även The Saviour blir en sorts teater, säger Anders, och tänker fullt ut spela rollen som en man som ser sig själv som Den Store Räddaren. – Den ska sjungas med glimten i ögat. Jag tänker mig att han är filmregissör. Att göra låten som mig själv, det går inte, säger Anders.
Inte många minnen av pappa
Som artist har Anders gjort det mesta, från turnéer och julkonserter till Victoriadagen på Öland. Ofattbara en och en halv miljon teaterbesökare såg Anders Ekborg på scen under de åtta år då han medverkade i Kristina från Duvemåla och Chess. Från början såg det inte alls ut som om han skulle säka sig till rampljuset. Under sina första vuxenår arbetade Anders bland annat i en blomsteraffär och i ett växthus, innan han vågade nosa på den bransch där storebror Dan redan var etablerad och fadern Lars Ekborg länge varit en legend. Sen krävdes tre försök innan han kom in på Scenskolan. – Det är ett komplext problem, men att ha ett känt efternamn gör ingenting enklare. Tvärtom ställs det dubbelt så höga krav på att allt du gör ska vara fantastiskt. Det tror jag inte folk tänker på. Sen är det tufft som barn att inte veta om kompisarna är intresserade av dig för att du har ett känt efternamn, eller för att du är rik, fattig eller vilken märkning du nu än råkat få, säger Anders.
Lars Ekborg dog endast 43 år gammal, två dagar innan Anders skulle fylla nio år. Anders har få minnen av honom. Fadern arbetade mycket, men även när han var hemma hos familjen i Gamla Stan låste han ofta in sig i sitt arbetsrum för att vara ifred. Istället var det mamma Lola som skötte all ruljans med hemmet och de tre barnen. – Det här att pappa sällan var närvarande har absolut påverkat mig som pappa, även om det naturligtvis handlade om en annan tid då män traditionellt arbetade och kvinnor skötte hemmet. Det är upp till var och en hur man vill göra, men Lia och jag har alltid prioriterat våra barn långt före våra egna karriärer, säger Anders.
Blivit alltmer lik sin hustru
Lia och Anders har varit ett par i tjugo år. – Det har inte varit ett stort problem för oss att hålla kärleken vid liv, eftersom vi är passionerade människor båda två. Vår tillvaro som frilansare innebär både en förmån och en osäkerhet. Det händer hela tiden nya saker, och ibland måste vi vara ifrån varandra under längre perioder. Det gör att vi aldrig faller in i någon vanlig familjelunk, säger Anders. De gånger de ryker ihop handlar det ofta om att Anders måste hejda sig. – Jag är väldigt målinriktad. Lia bromsar. Som nu, när vi byggt hemma. Det har varit otroliga konflikter. Vid ett tillfälle hade snickarna och jag satt upp en stor dörr, när Lia plötsligt kommer på att det nog vore bättre om dörren satt på ett annat ställe. I det läget känner jag bara “måste du komma på det först NU?” och vill fortsätta enligt ritningarna. Men Lia tvingar mig att stanna upp och tänka efter en extra gång. Dörren hamnade också där Lia ville, till slut, säger han.
Nästa höst fyller Anders 50 år. Med åren har han bara blivit lite mer lik sin hustru… – Numera försöker jag att känna efter, andas, backa lite och inte bara säga “det fixar jag” när jag får erbjudande om en krävande roll, säger Anders. Flera gånger har han haft olika symtom på utbrändhet. Att stå på scenen i fyra och en halv timme, sex gånger per vecka, är en enorm påfrestning även för de mest rutinerade. – Jag blödde näsblod, andra gånger fick jag hallucinationer. I slutet av andra akten i Kristina från Duvemåla satt jag bakom en kista. Flera gånger greppade jag kistan, för jag trodde att den svävade iväg. Fast på den tiden talade man inte om utbrändhet. Jag sökte läkare, men de hittade inget fel på mig.
Vad tror du om konkurrensen på lördag? – Jag har hamnat i en tuff grupp med bland andra Jessica Andersson, Jenny Silver, Andreas Johnson och Salem Al Fakir, många bra musiker som jag verkligen respekterar. Sen tävlar ju min kompis Kalle Moraeus i en annan grupp. Vad har du för egen Melodifestival-favorit från tidigare år? – Då säger jag Sommaren som aldrig säger nej med Malta från 1973. Det är en fin melodi, tycker jag.