Guldet Blev Till Sand

Robert
Han kom med mig när jag drog bort den våren
som en hund följde han mig tätt i spåren
Jag var glad åt hans sällskap när jag sökte Guldets Land
men Kristina, guldet blev till sand

Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka!
Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland
Åh, Kristina, guldet blev till sand

Han, som var min kamrat
han trodde mitt ord, fast jag redan då
såg, att längs denna väg
fanns knappast det jag ville nå

Över prärien kom vi till en öken
Vi gick vilse och började se spöken
Man hör vatten som porlar, när ens huvud står i brand
Åh Kristina, guldet blev till sand

Jag, som var hans kamrat
jag tog honom över land och hav
Ökenvinden har höljt
ett täcke över hans tysta grav

Ur en stinkande källa drack han vatten
Han blev sjuk och gick bort från mig den natten
När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand
och, Kristina, guldet blev till sand
Åh Kristina, guldet blev till sand

© 1996 Mono Music AB

Tillbaka

Leave a reply