Så som i himmelen, Stockholm, 180913

Av: Maria Nehro

Så som i himmelsen 180913

Pressfoto: Mats Bäcker / Maryam Barari

Den 13 september hade nyskrivna musikalen Så som i himmelen galapremiär på Oscarsteatern i Stockholm! Röda mattan var utrullad, kändisar vimlade och en kör sjöng ute på trappan. 

Musikalen är baserad på den stora svenska filmsuccén med samma namn från 2004, av Kay Pollak, som sågs av 1,4 miljoner biobesökare och förärades en Oscarsnominering. 
Manusförfattare är Kay och Carin Pollak, regissör Markus Virta och musiken är nyskriven av Fredrik Kempe, bortsett från den oersättliga Gabriellas sång av Stefan Nilsson, med text av Py Bäckman.

Uppsättningen är filmen trogen, med några smärre anpassningar till det nya formatet.

Grundberättelsen går i korthet ut på att den världsberömde dirigenten Daniel Daréus, spelad av Philip Jalmelid, efter att hjärtsjuk och utbränd ha kollapsat på scenen, återvänder till sin norrländska barndomsby Ljusåker. Där tar han sig an den lilla mediokra kyrkokören i hopp om att finna musiken som öppnar folks hjärtan. Vi kommer några av körmedlemmarna lite närmare in på livet och får följa den framväxande kärlekshistorien mellan Daniel och den unga, levnadsglada Lena.

Anders gestaltar prästen Stig, vars cirklar rubbas av världsdirigentens intåg i byn. Stig gör tidigt entré i historien för att hälsa Daniel välkommen, och undrar förvånat hur han hittat dit; till en klunga hus mitt ute i skogen!? Parallellt med körens utveckling våndas Stig i uppgörelser med sig själv och Gud.

Inledningsvis är musikalen lättsam och rolig, ibland gränsande till buskis. Framför allt rollfiguren Arne, byns allt-i-allo som spelas av Björn Kjellman. Han vill så oändligt mycket, men klarar inte riktigt av alla nymodigheter! Och byborna framställs mellan varven som nidbilder av sig själva. Men ju längre kvällen lider, desto mer griper sorgen och vemodet omkring sig!

Daniel berörs av den enkla kören och lägger, med okonventionella metoder, ned hela sin själ i att försöka få medlemmarna att hitta sin egen inre ton. Längs vägen utvecklas han själv och körsångarna både som människor och musiker.

Malena Ernman står knappt att känna igen. I jeans och rutig skjorta gestaltar hon den misshandlade Gabriella på ett rörande sätt, och tårarna bränner i ögonen så snart hon gör entré på scenen. Hennes röst får mig att tro att jag befinner mig på något av de stora operahusen ute i Europa! Dock måste jag tillstå att hennes version av Gabriellas sång känns ovan. Men så sjungs den också en ton högre än Helen Sjöholm gjorde i filmen. 
Även Tuva Børgedotter Larsen rör vid hjärteroten, i rollen som Lena. En ny stjärna som vi sannolikt inte sett för sista gången!

Någon som också berör, om än på ett mer skrämmande vis, är Christopher Wollter som Gabriellas våldsamme make Conny. En trovärdig och oerhört obehaglig rollgestaltning. Connys agerande gentemot Gabriella splittrar kören.

Men prästen Stig känner sig försmådd, och upplever att kyrkan och församlingen är hotad. Han tycker att hustrun Inger, förtjänstfullt spelad av Sara Jangfeldt (som Anders jobbat ihop med i både Evita och Chess) försvarar Daniel, som förför och berör körmedlemmarna alltför mycket. Inger i sin tur frigör sig, och får Stig att bejaka sin sexualitet, vilket förorsakar honom svåra samvetskval. ”Det har aldrig hänt”, ropar han morgonen därpå, medan Inger utbrister ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt!”

En annan stark scen är uppgörelsen med Daniel, där Stig; berusad, förtvivlad och försedd med gevär, brister ut i den magnifika Hur tror du att det känns, vilket möts med långa applåder och jubelrop! Rollen är som klippt och skuren för Anders; en dubbelbottnad karaktär där han får visa hela sin bredd. Tårarna rinner då kören ska resa till Österrike, och han skyndar ifatt Inger med en väska han packat åt henne, med de prylar han tror att hon vill ha med sig.

Två andra välspelade karaktärer, om än en smula i marginalen, är Tore, ”byfånen” (Rikard Björk), som visar sig vara oerhört musikalisk, och finner sin plats i kören. Och Holmfrid, ”Tjockholmen” kallad inledningsvis (Linus Eklund Adolphson), som efter åratal av gliringar och mobbing, stärkt av den gemenskap han känner i kören, slutligen kliver fram och säger ifrån!

Fredrik Kempes musik lovordas i recensionerna och jämförs med svenska stormusikaler som Chess och Kristina från Duvemåla. Det var en tanke som slog även mig i inledningen, då en liten pojke, Daniel som barn, gör entré på scenen spelandes fiol.

Karl-Johan Ankarbloms fantastiska arbete med musikarrangemangen, liksom hans insats tillsammans med musikerna i orkestern, är också väl värd att uppmärksamma!

Lars Österberghs scenografi är enkel, men fullt tillräcklig. Många av scenerna utspelar sig i det gamla norrländska skolhuset, med dess gråbruna bräder.

Den enda invändning jag har emot föreställningen är, precis som i filmen, Daniels plågsamma död i slutminuterna! Den hade jag gärna varit utan. I övrigt har jag bara en sak att säga: Gå och se, ni kommer inte att ångra er!!

Så som i himmelen 180913

Pressfoto: Mats Bäcker / Maryam Barari

Fler pressbilder!