Av: Maria Nehro
Foto och © Maria Nehro
I fredags hade jag förmånen att få närvara vid en prisceremoni som anordnades i samband med Silviahemmets Stora Inspirationsdag på Hilton Stockholm Slussen.
Kvällen genomfördes av Silviahemmet i samarbete med Alzheimerfonden, Swedish Care International, Svenskt Demenscentrum och Demensförbundet, och konferencier var Renée Nyberg. Anders befann sig där av dubbla orsaker; dels anlitad som sångare, ackompanjerad av Stefan Nilsson, och dels nyutnämnd till ambassadör för Alzheimerfonden!
Ceremonin inleddes kl 17.00 i Auditorium en trappa upp i hotellet; en relativt stor lokal som rymmer 285 personer. Innan dess var det mingel i hotellrestaurangen, där cava och snittar serverades. Jag bockades av på en lista, men kände mig en smula malplacerad med min stora jacka och kameraväska, så jag begav mig snart nog till auditoriet för att inta min plats. Denna kväll blev jag visad till pressplats, och tog tacksamt emot en violett plastmapp med information om pristagarna – och ambassadören såklart!
Renée Nyberg hälsade välkommen. Bland gästerna fanns Hennes Majestät Drottningen, placerad längst fram i mitten, närmast scenen. Drottningen satt redan på plats då publiken kom in, så vi behövde inte resa oss upp, som annars är brukligt när en kunglighet träder in i lokalen.
Wilhelmina Hoffman, verksamhetschef på Stiftelsen Silviahemmet, läste upp motiveringen inför utdelningen av Silviahemmets Forsknings- och Utbildningsstipendium, som förärades Dr Ragnar Åstrand, mentor ifrån Värmland.
Efter tacktal bjöds drottningen upp på scenen, och delade ut diplom till pristagaren, ett scenario som sedan upprepades vid varje nytt pris. Ett annat scenario som upprepade sig var att varje gång drottningen klev upp på scenen störtade pressfotograferna fram som en svärm flugor och ställde sig precis nedanför scenkanten med sina gigantiska kameror! Själv fotograferade jag från min plats, och inte företrädesvis drottningen…
Därefter var det Anders och Stefan Nilssons tur, och de framförde Vilken underbar värld, Anders i mörk kostym och mörkröd skjorta. Framförandet var som alltid mycket proffsigt!
Efteråt samtalade Anders en liten stund med Alzheimerfondens generalsekreterare Liselotte Jansson om sitt uppdrag som ambassadör, och om sina erfarenheter av sjukdomen. Anders berättade då att hans mamma, som nyligen gått bort, led av sjukdomen i hela tio år. Här kan ni läsa en intervju med Anders om detta, som ingick i pressmaterialet inför den här kvällen:
Anders Ekborg, ny ambassadör för Alzheimerfonden
Därefter delade Hennes Majestät Drottningen ut pris för Bästa demensboende och Bästa team i hemtjänsten, varefter Cirkus Cirkör bjöd på ett lättsamt och trevligt nummer.
Sedan var det dags för ännu en prisutdelning, denna gång av Queen Silvia Nursing Award. De båda stipendiaterna Emilia Engman och Laura Virtanen bjöds upp på scenen i tur och ordning, och gavs tillfälle att berätta om sina idéer, som bidragit till att de utsetts till stipendiater.
Därefter hamnade Per Nilsson i fokus, som fick motta Drottning Silvias pris till en ung alzheimerforskare, och efter honom intogs scenen av de två forskarna professor Henrik Zetterberg och biträdande professor Martin Hallbeck, som mottog Alzheimerfondens stora forskningspris, vilket innebar att de fick dela på en prissumma av 5 miljoner kronor! Priset hade instiftats tack vare den donation som Alzheimerfonden erhöll i våras, i form av en 1934 Mercedes-Benz 500 K Special Roadster. De båda vinnarna fick, förutom varsin check, även en minikopia av bilmodellen ifråga.
Kvällens program kändes väl avvägt, och innehöll en föredömlig mix av humor och allvar. Ömsom drog jag på munnen, och ömsom brände tårarna bakom ögonlocken. Det sistnämnda främst vid de personliga berättelserna om sjukdomen, och om hur den kan yttra sig, bland dem de erfarenheter Anders delade mig sig av vid samtalet med generalsekreteraren.
Min enda invändning gäller utdelningen av de båda sistnämnda priserna, där sådan uppmärksamhet ägnades åt donationen av den exklusiva bilen, och mottagarna av det stora forskningspriset, att unge forskaren Per Nilsson, som fortfarande befann sig på scenen, helt hamnade i skymundan! Det var också orimligt stor skillnad i deras prissummor, utan att den oinvigde lyssnaren begrep på vilket sätt Per Nilssons forskning skilde sig från de båda andras. I mina öron föreföll den snarlik!
Avslutningsvis framförde Anders och Stefan den av Stefan komponerade, och mycket vackra, Gabriellas sång. Innan dess hade Renée Nyberg tackat publik och medverkande för en fin kväll, som jag tror att de flesta kände sig mycket nöjda med!