Konsert i Sommarkväll 10-23 juli

Kville kyrka 110710. Foto och © Maria NehroKville kyrka
Söndagen den 10 juli var det efter en semestervecka hemma åter dags att ansluta sig till Konsert i Sommarkväll, denna gång i Kville kyrka utanför Fjällbacka! Övernatta skulle jag göra hemma hos vännen Anna i Strömstad. Tåget avgick redan kl 05.35 på morgonen – trodde jag – men då jag kom in till Stockholms Central och tittade på tavlan för avgångar möttes jag av beskedet av tåget var 1,5 timme försenat! Det stod redan inne vid perrongen, ett nattåg fyllt av passagerare, men föraren saknades av oklar anledning. Så en jourförare fick kallas in, och till slut kom vi iväg. Bara för att någon timme senare bli stillastående igen ca 45 minuter, denna gång utanför Katrineholm. I det läget var jag innerligt trött på SJ och förstod att jag skulle missa min anslutning i Göteborg. Förseningen blev dock inte alls så kraftig som man kunnat tro efter den otursförföljda starten, och ett par timmar senare satt jag på bussen för vidare transport mot Strömstad.

Jag var framme strax innan Anna kom hem ifrån jobbet, och fick vänta en stund på henne i trappuppgången. Blev inhyst i yngste sonens rum. Snart kom Gunvor, som skulle köra oss till Kville kyrka, men innan vi gav oss iväg dit hann vi med en god middag på Park. Vi var i ganska god tid utanför den vackra vita kyrkan, som i sin nuvarande form stod klar 1864. Men redan hade en hel del folk samlats, och vid insläppet ringlade kön lång. Vi lyckades dock avancera allra längst fram till första bänk. Då programmet var identiskt med tidigare konserter under turnén upprepar jag det inte här.

Anders uppvisade som alltid en otrolig inlevelse, Kristallen den fina är ett väldigt bra exempel på det. I övrigt var det samma låtar som sist som gjorde starkast intryck på mig; En vänlig grönskas rika dräkt, Där jag ville vara, Trasiga skor, Gammal fäbodpsalm, The Prayer och Anthem. Och naturligtvis var det helt oslagbart att få uppleva låtarna från Painted Dreams live! Av Carolines låtar har jag svårt att välja mellan Sweet Elaine och A Dice, båda är lika bra, liksom smakprovet från hennes kommande turné med Bengt Magnusson, som kommer att bli en hyllning till Eva Cassidy; The Water Is Wide. En stor eloge även till Bengt, vars solonummer som alltid gav långa och intensiva applåder. Ett särskilt omnämnande vill jag dessutom ge till Pär Gardenkrans som ansvarade för ljudet. Även den vackra och stämningsfulla ljussättningen bör nämnas, även om jag inte är helt säker på vem som bar ansvar för den.

Vi har upplevt Anders som ovanligt välstrukturerad i sina mellansnack under denna turné. Där har inte varit riktigt lika mycket prat, spontana infall och roliga historier som det brukar vara, utan ungefär liknande innehåll varje kväll. På gott och ont.

Konserten avslutades med dubbla stående ovationer, och därefter gjorde vi en snabb sorti tillbaka till Strömstad, där vi somnade gott efter en lång dag!

Dagen därpå for jag vidare till goda vänner i Varberg, och en Tommy Körberg-konsert på Restaurang Fridas, men den tänker jag inte orda så mycket om här. Därefter tillbringade jag ett par avkopplande dagar i Göteborg, där jag försökte hinna ifatt med mail och annat pyssel som släpade efter vid datorn, men bara hann med en bråkdel av allt jag önskat! Passade även på att se den utmärkta filmen Kronjuvelerna och hann, inte minst, träffa min goda vän Christina, vilket var länge sedan sist.

Falkenberg 14 juli
Torsdagen tog jag tåget till Falkenberg, där regnet stod som spön i backen! Checkade in på mysiga Hotel Pallas och trotsade regnet för att besöka en thairestaurang när hungern gjorde sig gällande. Vid halv sju träffade jag Liv och Yngve, mina vänner från Varberg, utanför kyrkan. Vi släpptes in ovanligt tidigt pga regnvädret, vilket vi var tacksamma för, även om väntan blev en smula dryg innan konserten började. Anders bar denna kväll en röd, nästan terrakottafärgad skjorta och damerna på bänkraden bakom oss suckade hänfört över det mesta han framförde, inte minst låtarna ur Chess!

Då min väninna Liv är en inbiten Tommy Körberg-supporter kunde jag inte låta bli att nyfiket och lite oroligt undra hur hon skulle uppfatta konserten, och ifall Anders sätt att vara och sjunga skulle tilltala henne. De båda sångarna har visserligen sina stora röster gemensamt, men även många olikheter. Men det hade jag inte behövt bekymra mig om, för hon gav framträdandet allra högsta betyg!!

Nösunds Värdshus 110715. Foto och © Maria NehroNösund 15-16 juli
Fredagen bar det av till Nösunds Värdshus, en idyllisk plats på Orust som jag besökt några gånger tidigare. Jag checkade in och beställde en räksmörgås och ett glas vitt vin, som jag avnjöt medan jag beundrade den vackra utsikten över vattnet. Det var mulet, men uppehållsväder. Lyckan infann sig och jag undrade ifall man kunde ha det mycket bättre än så här? Ja, det skulle väl vara lite sällskap då… För ensamt kändes det vid kvällens middag, trots förnämlig placering nära scenen och en utsökt 3-rättersmeny! Tills en norsk dam vid bordet intill, mot slutet av middagen började prata med mig, och introducerade mig för sitt sällskap, vilket var mycket trevligt.

Redan då jag kom in i restaurangen hade jag reagerat över alla instrument på scenen. Strax därpå mötte jag Bengt, gitarristen, som bekräftade att Anders & Caroline den här kvällen skulle ha hela bandet med sig, och att repertoaren till viss del skulle bli annorlunda mot tidigare konserter under turnén. Det kändes spännande och kul.

Carolines outfit var ny denna kväll; en vit mycket sliten t-shirt, som hon skämtsamt tråkades för av Anders. Men mot slutet kom han dock fram till att han nog skulle skaffa en likadan… Det var dåligt ljus i lokalen och inget bra fotoläge. I första akten fick vi lyssna till valda delar ur sommarturnérepertoaren. Anders & Caroline ackompanjerades av Anders Lundqvist och Bengt Magnusson, och mot slutet anslöt även Tobbe Stener. I andra akten tillkom Bosse Persson på bas och Peter Milefors på trummor. Som avslutande nummer sjöng Anders, som så många gånger förr, Anthem. Den är alltid en höjdpunkt, men den här kvällen grep den mig starkare än någonsin, och mina ögon tårades! Det fanns ingen som slog Anders just då – ingen!!

Förmiddagen därpå kom Anna till Nösund, och flyttade in i mitt rum. Hon hade rest tidigt ifrån Strömstad, för Nösund är som redan framgått inte något enkelt ställe att ta sig till med allmänna färdmedel. Efter promenad på klipporna, en god lunchbuffé och en stunds solande i solstol nära vattnet tog vi en vilopaus på rummet innan det åter var dags att bege sig till värdshusets entré och bocka av oss på gästlistan. Under konsertkvällarna spärrar man av utgångarna mot baksidan av huset, så för att komma in i restaurangen måste man gå via huvudentrén.

Det grämde oss lite grand att vi inte lyckats ordna någon present! Vi hade gärna velat ge Anders, Caroline och deras musiker varsin blomma, men hittade helt enkelt ingenstans att inhandla sådana under dagen. På morgonen, då Anna passerat Stenungssund, var timman ännu för tidig, och blomsterhandeln inte öppen.

Även den här kvällen kom Bengt fram en stund och berättade om det aktuella läget. Nu var det så illa ställt att Caroline hade blivit sjuk! Istället skulle Anders Lundqvists fru Kati Mäki, som är jazzångerska, rycka in och sjunga The Prayer tillsammans med Anders. De hade inte alls hunnit repetera, förutom en kort stund precis innan konserten började, då de lutade sig tätt ihop över Anders Lundqvists keyboard och näst intill viskade sig igenom texten till hans ackompanjemang!

Vid nio började spelningen, och så här såg programmet ut:

En vänlig grönskas rika dräkt

Nu har jag fått den jag vill ha

Så skimrande var aldrig havet

Ut mot ett hav

Där jag ville vara

Jaktivisa

Du är den ende – gitarrsolo av Bengt Magnusson

Kristallen den fina

I´ll Never Dreamed You´d Leave In Summer

Somliga går i trasiga skor

PAUS

There´s a Boat Dat´s Leavin Soon For New York

När man vågar älska

I Come Unarmed

När du blir ful och grå

Om jag hade allt

Tåget

My Funny Valentine – Kati Mäki & trumpetaren Jan Allan

Heaven On Their Minds

Vem ser ett barn

Anthem (extranummer)

Can´t Help Falling In Love With You (extranummer)

Nösunds Värdshus 10715. Foto och © Anna NikkinenThe Prayer klarade Anders och Kati otroligt bra, ovationerna ville aldrig ta slut! Jag trodde verkligen inte att Anders skulle komma tillbaka efter Anthem och köra en låt till, men till slut gjorde han det. Anna och jag konstaterade att det onekligen blir en lättsammare och extra entusiastisk stämning under konserter där publiken får äta och dricka gott, och alkoholen lossar tungans band. På gott och ont. Applåder, jubel och glada tillrop är naturligtvis härligt, men där kan också förekomma påfrestande störningsmoment. Där för mycket vin och sprit går in går ju ofta omdömet ut. Anders & Bengt skojade med varandra på gammalt välkänt manér. Efter Du är den ende uppstod en smärre diskussion om vem som var ”ende” för dem . De kom fram till att Anders var den ende för Bengt – och tvärtom – tills Bengt slogs av tanken att det kanske var hans fru som var den ende för honom, trots allt…

Somliga går i trasiga skor tvingades Anders nu att framföra ensam, och även om han gjorde det bra saknade jag Caroline oerhört! Förutom den effektfulla tempohöjningen en bit in i låten är det även kontrasten mellan deras båda röster som gör ett så starkt intryck. Men desto mer fantastiskt var det att få höra Heaven On Their Minds från Jesus Christ Superstar, När man vågar älska och I Come Unarmed, ja, favoritlistan kan göras lång…

Efteråt hälsade och pratade vi både här och där, bl.a. behövde jag veta hur Kati Mäki stavade sitt namn, för fansitens räkning. Vi ville väldigt gärna prata lite grand med Anders också, men han signerade skivor för fullt och därför passade vi under väntetiden på att gå till receptionen för att be om en rulle toalettpapper, som vi behövde till vårt rum. Tjejen som hjälpte oss kom av någon outgrundlig anledning tillbaka med flera rullar som hon gav oss. Precis då kom trummisen Peter Milefors förbi, tiittade en smula förvånat på vår märkliga last och frågade: – Ska ni ut på dans?

Det skulle vi nu inte, utan vi ville ju prata med Anders. Men där tog det stopp för mig! – Jag går inte fram till honom med famnen full av toarullar, utbrast jag förskräckt!! Lyckligtvis hade Anna en rymlig tygkasse med sig där vi kunde gömma rullarna medan vi gick tillbaka in i restaurangen.

Nästa dag var det tid för oss att resa hem, men innan dess passade vi på att boka in nästa Nösundsvistelse, i slutet av november. Det blir något att se fram emot då höstmörkret smyger sig på! Viss oro spred sig då bussen inte kom i tid, och vi blev rädda att missa våra anslutningar, men precis som Anna ringt Västtrafik såg vi den komma i vägkröken. Om hemresan finns inte mycket att orda; åtskilliga timmar senare var jag äntligen hemma.

Grona Lund 110718. Foto och © Maria NehroGröna Lund 18 juli
Dagen därpå var första delen av min sommar-semester till ända, och det var dags att jobba igen. Den kvällen, den 18 juli, sjöng Anders på Gröna Lund, vilket sedan länge var inbokat i almanackan! Men jag måste erkänna att jag vid det här laget var ganska mör, och inte alls skulle haft någonting emot en ledig kväll för att hinna ifatt med allt! Motivationen var således inte på topp då jag efter arbetstidens slut tog spårvagnen ut till Djur-gården.

Då jag hoppade av vagnen utanför Gröna Lund möttes jag av Cornelia, som jag nu träffade för första gången IRL; en person som jag hört talas om en hel del, och haft sporadisk kontakt med via Facebook. Strax därpå fick vi även syn på Julia, som väntade utanför entrén. Det regnade då vi kom in på nöjesfältet och vi gick direkt till dansbanan där konserten skulle hållas, för att söka skydd. Bänkar hade ställts upp framför scenen, och vi var oerhört tacksamma över att vi skulle få sitta under tak!

Men ännu var det ett par timmar kvar tills konserten skulle börja, så vi passade på att ta en promenad runt området för att se oss omkring. Nu hade även Jennie anslutit sig, och då vi en stund senare kom tillbaka till dansbanan träffade vi även Karin. Efter att ha stått och pratat en stund i olika konstellationer tyckte vi det var lika bra att ställa oss i kö för att förvissa oss om de bästa platserna längst fram! Vid det laget hade även Petra kommit. Det kändes roligt – och lite annorlunda – att vara där med så pass många vänner, som jag sällan eller aldrig brukar gå på konsert med i vanliga fall! Då vi släpptes in tog vi oss snabbt fram till den allra främsta bänkraden. Nu hade både motivation och spänning inför kvällens framträdande hunnit infinna sig, och sju vilda hästar hade inte kunnat få mig därifrån!!

Tyvärr var Caroline Larsson fortfarande sjuk, men Tobbe Stener förstärkte gruppen på gitarr. Konserten var inte så lång, en dryg timme, men under den tiden bjöds vi på ett mycket blandad program, som både var hämtat från det ordinarie turnéprogrammet och innehöll ett par extra inslag från Painted Dreams. Vi fick även lyssna till den vackra First of May, med Anders Lundqvist på dragspel.

Mot slutet av konserten sjöng Anders Bring Him Home ur Les Miserables. Det gör han ofta, så det var ingenting ovanligt i sig, och det är en allvarsam och sorglig sång som normalt inte lockar till skrattsalvor. Men den här kvällen blev det annorlunda! Plötsligt upptäckte jag att Julia, Cornelia och Petra, som satt till vänster om mig, skrattade hjärtligt. Först begrep jag ingenting, och tyckte det var ganska olämpligt att skratta just då, men så fick jag syn på gitarristen Tobbe Stener, som bakom Anders fått vådliga problem med sin höga pall! Jag vet inte vad som hänt med den, men alla ben tycktes plötsligt olika långa, och han var nära att trilla omkull! Jag är osäker ifall det var det dråpliga scenariot eller vännernas skratt både till höger och vänster om mig som smittade av sig, men till slut brast även jag ut i skratt! Jag hoppas att inte Anders uppmärksammade oss där han stod på scenen, för i så fall måste han ju ha undrat vad som plötsligt flugit i hans trogna supportrar, och kanske trott att det var honom vi skrattade åt!

Efter spelningens slut gjorde vi sällskap upp bakom dansbanan, där Jennie agerade fotograf och tog kort på Petra och Cornelia tillsammans med Anders. Därefter tog vi Djurgårdsfärjan till Slussen allihop, trots att det blev en omväg för vissa, och där skildes vi nöjda åt, efter en kväll som trots regnvädret fyllt oss med ljus och mycket värme!

Norrtälje kyrka 110723. Foto och © Annette StoltNorrtälje 23 juli
Så var det dags för den allra sista konserten på sommarturnén, vilket kändes en smula vemodigt! Vid 16-tiden var jag framme i Alvik, där jag mötte Annette som skulle köra oss till Norrtälje. Någon timme senare parkeriade vi framför Norrtälje kyrka. Vi började med att promenera förbi kyrkporten, som stod öppen. Vi var lite nyfikna på hur kyrksalen såg ut, för att kunna bedöma hur dags vi behövde ställa oss i kö. Fanns det många pelare och platser med skymd sikt behövde vi ställa oss tidigare än om det var fri sikt framåt. Vi slöt oss till att man såg utmärkt från flertalet platser i salen, och att vi inte behövde vara där förrän vid sju.

Sedan gick vi för att äta middag. Efter att ha kikat runt på ett par olika ställen bestämde vi oss för Åtellet, hotellrestaurangen, med utsikt över ån och kajen. Där åt vi varsin entrecote och en god dessert. Maten fick högsta betyg, dit går jag gärna igen. Enda kruxet var att jag började känna av min migrän, och hade glömt ta med mig tabletter. En sådan ruskigt olämplig dag att glömma dem!

Runt sju var vi på plats utanför kyrkan igen, precis i lagom tid till insäppet. Längst fram var två rader stolar uppställda, framför den första bänkraden. Vi satte oss på den andra av dessa stolsrader. Därefter gick Annette ut för att möta sin väninna Helén och hennes mamma, som tog plats intill oss. Som vanligt då man släpps in tidigt blev väntan ganska dryg, men någon minut över åtta stämde Anders upp i den vackra och somriga En vänlig grönskas rika dräkt.

Några små ändringar i programmet hade gjorts denna kväll. Den första var att Jaktvisan bytts ut mot I Do Believe. På grund av de tragiska händelserna i Norge ansågs inte Jaktvisans text som lämplig, vilket var fullt begripligt. Innan han började sjunga berörde Anders händelserna i vårt västra grannland, och påpekade att ikväll sjöng de för de drabbade. Det kändes fint och omtänksamt. Andra sånger som dök upp under kvällen, och som jag bara hört vid någon enstaka av sommarkonserterna tidigare, var First Of May och Allting som hon gör, som båda tillhör mina favoriter.

Caroline var under större delen av kvällen svartklädd – med knallrosa kängor. Mycket effektfullt, och det drog även lite extra uppmärksamhet till Somliga går med trasiga skor. Då Caroline kom in på scenen och skulle justera mikrofonen började den leva sitt eget liv, och påminde faktiskt lite grand om Tobbe Steners pall på Gröna Lund tidigare i veckan! Men utöver det inträffade inga missöden. Tvärtom tyckte jag att även de få låtar i programmet som jag tidigare haft svårt att ta till mig började låta alldeles förträffligt. Det var så dags nu! Plötsligt kom jag att tänka på min annalkande migrän. Av den kände jag inte längre ett spår! I normala fall hjälper ingenting annat än tabletter, men att Anders sång läker de mest olikartade åkommor har jag märkt förr. Jag har befriats från allt från nackspärr till magkatarr under hans konserter, förklara det den som kan!

Avslutningen blev lika pampig – och tårögd – som vanligt, med The Prayer, Anthem och stående ovationer. Efteråt gjorde vi oss ingen brådska ut då det var trängsel i mittgången. Vi tog adjö av Helén och hennes mamma innan vi påbörjade bilfärden hem. Jag var mycket glad över att ha fått sällskap till Norrtälje, dit jag annars hade planerat att åka ensam. Och förhoppningsvis dröjer det inte länge innan vi ses igen – på en mysig konsert någonstans i Sverige…

Maria Nehro

Tillbaka

Leave a reply