Jag erkänner villigt att jag aldrig varit speciellt engagerad i Melodifestivalen! Det var åratal sedan jag följde tävlingen med något större intresse. Men för ett par månader sedan blev läget plötsligt ett annat, då det visade sig att Anders skulle vara med. I all hast beslutade Madelaine och jag oss för att åka upp till Örnsköldsvik, för det här tillfället ville vi absolut inte missa!
Sagt och gjort, biljetter fick vi tag i till fredagens genrep och deltävlingen på lördagen. Men med hotellrum var det värre. Jag ringde förtvivlad till alla hotell jag kunde hitta, stora som små, men överallt var det fullbokat! Till slut kontaktade jag Turistbyrån och frågade ifall de kunde hjälpa oss. Jag fick då tips om ett vandrarhem någon halvmil utanför stan, där det faktiskt fanns varsitt ledigt rum åt oss! Stället såg inte alltför roligt ut på hemsidan, och hur i hela fridens namn vi skulle ta oss därifrån och in till stan hade vi ingen aning om, men tak över huvudet hade vi i alla fall fått!
Efter att ha kollat upp busstider, förbokat taxi och även bokat restaurang till lördagskvällen var det så äntligen dags att ge sig iväg i fredags morse. Halv sju hoppade jag på tåget mot Sundsvall där jag bytte till buss. Vid busshållplatsen stod en SJ- eller bussbolagsanställd som till min förvåning erbjöd gratisbiljetter till lördagseftermiddagens genrep på Fjällräven Center. Jag trodde nästan inte mina öron, hur kunde jag ha sådan tur!? Jag bad om 2 st och skickade genast ett SMS till Madelaine för att berätta om mitt fynd. Till saken hör att Madelaine blivit kraftigt försenad under dagen, och inte visste ifall hon skulle hinna fram till Örnsköldsvik i tid till kvällens genrep. Men nu kunde jag lugna henne med att vi i så fall åtminstone kunde gå på lördagen.
Vid halv två var jag framme vid vandrarhemmet i Domsjö, och konstaterade glatt att det såg betydligt trevligare ut än det gjort på nätet. Dessutom var det billigt. Då jag packat upp gav jag mig iväg till närmaste butik ett par kilometer bort. Mycket snö har vi i Stockholm också just nu, men maken till snömassor som kantade vägarna i Örnsköldsvik har jag nästan aldrig sett!
Halv sex var till slut även Madelaine på plats. Någon gemensam middag hann vi inte med, inte heller att ta bussen in till arenan som planerat, så det blev taxi. Det var trångt i foajén på Fjällräven Center, men en glad och trevlig stämning. Vi såg skymten av Christer Björkman, som stod och pratade om någonting vi inte hann lyssna till. Enligt våra biljetter skulle vi sitta på rad 18, men då vi kom in på parkett visade det sig till vår glädje att vi i praktiken hamnade på rad 11-12. På bänkraderna närmast framför oss satt journalistkåren samlad. De hade pressackrediteringen i ett rött band runt halsen, men några större fasciliteter än så var det inte frågan om. De fick sitta med sina laptops i knät!
Vi satt precis vid mittgången och såg utmärkt. Vi väntade ivrigt på att få höra låtarna, men det var en ruskigt seg inledning innan allt kom igång! En kille och en tjej sjöng gamla välkända schlagerlåtar, men med samma artister vid mikrofonen hela tiden lät alla låtar efter en stund likadant. Vid varje plats fanns en vit plastkasse fylld av rekvisita inför kvällen, bl.a. ett stort färgglatt papper och en ballong. Pappret skulle vi hålla upp ovanför huvudet på ett givet kommando. Vi såg inte själva vad mönstret föreställde, men fick höra i efterhand att det var den samiska flaggan.
Till en början fanns en konfrencier på scenen innan de tre programledarna tog över; Dolph Lundgren, Christine Meltzer och Måns Zelmerlöw. Den ständigt närvarande studiomannen bevakade allt. Dolph Lundgren var en positiv överraskning med humor och mycket självdistans, och med sina rötter i Örnsköldsvikstrakten ifall jag förstod saken rätt. Han genomförde ett härligt shownummer som var en av kvällens höjdpunkter. Måns var klar och redig med tydlig röst, en mycket lämplig programledare. Christine Meltzer däremot tycker jag var en stor katastrof, och har alltid tyckt. Hon är säkert en fullkomligt normalbegåvad och klipsk tjej egentligen, men här spelade hon en riktig bimbo som delgav publiken tråkiga skämt. När man märker efter två genrep att ingen skrattar tycker jag att man borde överväga att stryka skämten ifråga!!
Till slut fick vi höra de åtta bidragen. Först ut var Ola. En tidning hade beskrivit pianoklinkandet i Unstoppable som genialiskt, och jag är böjd att hålla med. Det bet sig verkligen fast, och redan första gången jag hörde låten fick jag en bestämd känsla av att den skulle gå direkt till final. Jenny Silvers låt var raka motsatsen och passerade lika obemärkt ut genom ena örat som den passerat in genom det andra. Linda Pritchard var ett spralligt energiknippe som gjorde ett positivt intryck på mig i den filmade presentationen, men låten var mig så likgiltig att jag, trots tre genomlyssningar under helgen, inte skulle kunna upprepa en ton av den idag om jag så fick en miljon! Pain of Salvations stillsamma ballad tilltalade mig däremot, även om jag inte tillmätte dem någon chans vid omröstningen.
Sedan var det äntligen Anders tur med The Saviour! I ett utomordentligt proffsigt och pampigt nummer tog han andan ur oss, och publiken tycktes gilla vad den fick höra. Jag kände tydligt att han hade chans på Globen! Är väldigt svag både för opera och italienska, så sången passar mig perfekt. Madelaine och jag konstaterade efteråt att med tanke på hur låten beskrivits innan tävlingen så hade vi väntat oss någonting mer extremt. Vi gillade idén med dansare i mogen ålder istället för urringade 17-åringar. Skäggstubben och den smala slipsen var definitivt inte heller fel!
Sedan kom Jessica Andersson med I did it for love, en ballad som inte berörde mig alls. Däremot såg jag henne som en farlig konkurrent om finalplatserna pga hennes rutin i Melodifestivalsammanhang, och den stora publik hon skaffat sig i schlagervärlden. Kvällens tjatigaste bidrag; Singel, stod Frispråkarn för. En liten stund gick det bra att lyssna till hiphoparen, men snart nog hade man tröttnat på den enformiga texten. Ett av få roliga skämt under kvällen levererade Måns, då han efter framträdandet bringade klarhet i frågan om Frispråkaren var gift eller singel!
Salem Al Fakir, som var sist ut i startfältet, blev en märklig upplevelse. Jag kan inte påstå att jag uppskattade hans bidrag; Keep on walking, men att han är en fantastisk musiker med varm och ödmjuk framtoning råder det inget tvivel om! I den filmade presentationen berättade han en rörande historia om hur han som 5-åring skulle spela piano, klädd i sina bästa kläder. Men för att det inte skulle kännas så läskigt hade han bett sin mamma sitta på en stol mellan honom och publiken! Under Melodifestivalen skulle han dock spela utan sin mor förklarade han.
Sedan vidtog en i förväg lottad omröstning, som av naturliga skäl blev långt ifrån spännande. De båda artister som “vann” fick framföra sina bidrag ännu en gång. Därefter var det slut och så fort vi lyckats tränga oss ut och hämtat våra kläder tog vi vår förbeställda taxi tillbaka till vandrarhemmet. Vi var båda hungriga, framför allt Madelaine som inte hunnit äta någon middag på grund av sin sena ankomst, så kvällen avslutade vi med kex, ost och snacks, som vi avnjöt med ett gott vitt vin till.
Lördagen lagade vi vår egen frukost och vid elvatiden tog vi bussen in till centrum. En liten shoppingrunda hann vi med innan det var dags för eftermiddagens genrep som började kl 13.30. Jag gruvade mig en smula då jag tänkte på den segdragna inledningen kvällen före, men den här gången gick det riktigt raskt undan, det schlagersjungande förbandet var slopat och snart nog fick vi höra bidragen på nytt. Frispråkarn var nu om möjligt ännu tjatigare, men Jessica Anderssons låt lät i mina öron bättre än den gjort kvällen innan, och jag kände i mitt stilla sinne att hon skulle bli en svår motståndare för Anders. Olas låt var given i Globen, det kände jag inte ett uns av tvivel om. Men det var enbart pianoklinkets förtjänst, Ola själv kunde man i mina ögon ha bytt ut mot precis vem som helst! För mig är han en artist utan vare sig röst eller personlighet som berör. Madelaine och jag konstaterade också att han är jämnårig med våra barn, och finner det obegripligt hur någon över 14 kan se någonting alls hos honom!
Den lottade omröstningen var minst lika trist på lördagen, och vi tyckte det var märkligt att de artister som inte blev lottade till andra omgången under gårdagen inte fick gå vidare dit under lördagseftermiddagen heller! Istället blev det ungefär samma artister som gick vidare båda dagarna.
Halv fem hade vi bokat bord på en asiatisk restaurang inte så långt ifrån arenan. Allt var förvånansvärt lugnt ute på stan, likaså då vi efter middagen gjorde ett besök i evenemangstältet på torget för att ta ett glas vin innan den stora kvällen skulle ta sin början. Vi undrade förvånat var alla människor höll hus, men gissade att de begav sig ut på stan efter evenemangets slut istället.
Vid sextiden var det dags att styra stegen mot arenan för andra gången den dagen. Vi var ganska tidiga och det var inte alls lika trångt i foajén som kvällen innan. Vi gick runt och tittade lite grand och fyllde i ett formulär med ändringsförslag inför nästa omgång av Melodifestivalen. Plötsligt hör vi ett välbekant namn presenteras bakom oss; en radiokanal sänder direkt ifrån en liten scen innanför entrén, och ska precis börja intervjua Anders! Det är bara tur att vi råkar befinna oss precis där så att vi upptäcker det. Vi stannar och lyssnar till intervjun. Därefter skriver Anders autografer och låter sig fotograferas. Jag kan inte påstå att jag normalt känner behov att att fylla på min samling med Andersautografer, men det här dagen är speciell så nöden har ingen lag; han får signera min biljett! Känner mig osäker på ifall det är OK att önska lycka till, kanske bringar det olycka med sig..? Men Anders ser glad och lugn ut, man kan inte tro att han en kort stund senare ska sjunga i direktsändning inför miljonpublik!
Vi har ungefär samma platser som kvällen innan, men den här gången har vi inte pressfolk framför oss utan vanlig publik, som av någon outgrundlig anledning skymmer oss betydligt mer! Det förvånar mig att ingen talar varken om fotoförbud eller ber oss stänga av mobiltelefonerna. På andra stora TV-sändningar jag deltagit i har mobilerna inte fått vara påslagna eftersom de riskerat att störa den elektroniska utrustningen. Å andra sidan är det knappast troligt att ett sådant påbud hade efterföljts av publiken denna kväll!!
Nu finns förbandet på plats igen, men till slut börjar sändningen. Märkligt nog har jag inte hunnit bli speciellt nervös ännu, vilket förvånar mig. Jag känner bara positiv förväntan och njuter av den glada stämningen! Det jublas och viftas med ballonger. De olika bidragen har vi ju redan sett och hört två gånger tidigare, så det gör inte så mycket att sikten är skymd. Jag känner stor otålighet och vill bara att kvällen ska ta slut, så att jag får veta hur det gått!
Så fort som möjligt sätter vi igång att rösta. SMS efter SMS lämnar min mobil då jag avlägger min röst på nr 05, och jag har snart tappat räkningen på hur många jag sänt iväg! Under Anders låt håller jag mig dock lugn för att hinna njuta ordentligt, och jag hinner även skicka ett SMS till dottern för att påminna henne om att rösta. Hon som från början var så motsträvig och ointresserad, men då jag nu i efterhand kollar upp ifall hon verkligen röstat visar det sig att hon gjort det flera gånger! Tyvärr märker både Madelaine och jag att då 15-20 minuter återstår av tiden når våra SMS inte längre fram, och vi får inga svarsmeddelanden som bekräftar att vi avlagt en röst. Troligtvis var nätet överbelastat.
Strax är det dags att redovisa resultaten i den första omgången. Då Anders förutspåtts få en topplacering i förhandsspekulationerna är förhoppningarna stora, men Madelaine, med en analytisk förmåga som vida överstiger den samlade journalistkårens, inser att om något av de icke segertippade bidragen skräller till och kvalar in bland de fyra bästa så ryker Anders, och hon lyckas även få mig att förstå det. Främst fruktar vi faktiskt Frispråkarn, inte för att någon av oss gillar låten, men vi upplever både under genrepen och kvällens deltävling att han har ett starkt stöd hos publiken.
Programledarna förstör effektivt all spänning i omröstningen genom att först av allt berätta att Salem Al Fakir gått direkt till Globen! Varför inte nämna Ola först, som alla ändå förstod skulle gå vidare?? Salem, som inte var fullt så förhandstippad, tycker jag att man borde ha sparat till slutet. Därefter nämndes i rask takt Pain of Salvation och Linda Pritchard. – Nu är det kört, konstaterade Madelaine och jag uppgivet, och så var spänningen borta ur den tävlingen! För vem kunde rimligtvis förvänta sig att inte Ola eller Jessica Andersson skulle kvala in bland de fem bästa!? Obegripligt att man inte sparade Pain of Salvation och Linda Pritchards namn till sist. Slutet av tävlingen minns jag inte så mycket av, kände mig mer bedövad än bedrövad och skrattade tillsammans med Madelaine åt olika småsaker, precis som om ingenting hänt! Det underlättade att just Salem Al Fakir gick vidare, för det gladde oss båda två. Men vi bekymrade oss lite grand över att Anders båda döttrar, som satt i publiken strax framför oss, nu skulle vara ledsna för sin pappas skull.
Vi lämnade arenan så snabbt vi kunde även denna kväll och tog en taxi tillbaks till vandrarhemmet. Där gjorde vi slut på det sista vinet tillsammans med kex, ost och snacks, som går ner i alla lägen! Vi skojade nästan galghumoristiskt om att nu slipper vi i alla fall åka till Örebro, eftersom 2:a chansen råkade infalla ett datum som inte passade någon av oss särskilt bra. Och vi konstaterade att Anders bidrag helt klart tilltalat en äldre och mognare publik, som inte är så röstningsbenägen. Småtjejerna i Olas fankrets är ju uppvuxna med Idol och vana att rösta många gånger, medan en lugn och sansad vuxen som gillar Anders på sin höjd röstar en gång! (I vilken kategori jag och Madelaine bör räknas in under lördagskvällen tänker jag inte reflektera närmare över…)
Innan jag somnade för natten gick jag ut på nätet och läste alla inlägg som skrivits på Anders fansite, och på hans fanpage i Facebook. Först då kom tårarna! Mina egna känslor kunde jag hantera så länge ingen sade någonting sorgligt, men jag klarade inte av att se andra människor ledsna och läsa hur de uttryckte sin besvikelse över resultatet eller sin aktning för Anders!! Somnade trots allt som en klubbad oxe så fort jag släckt lampan, efter en lång och händelserik dag.
Morgonen därpå bar det av hemåt igen, och denna gång förlöpte buss- och tågåkandet utan komplikationer. Bortsett från det tråkiga resultatet i tävlingen är vi mycket nöjda med Örnsköldsviksresan, som var ett riktigt äventyr! Det var roligt att få uppleva Melodifestivalen på nära håll, även om jag egentligen inte tycker det kändes prisvärt att vara på plats i arenan under lördagskvällen, eftersom all koncentration gick åt till att rösta! Det enda vi saknade under våra dagar i Ö-vik var ett boende i centrala stan, så att vi sluppit allt bryderi som bokandet av taxi- och bussresor vållade oss, och oron för att vår planering någonstans skulle spricka, så att vi inte kom fram i tid till evenemanget, eller inte tog oss hem därifrån!
Maria Nehro