Hemlig var ordet som kännetecknade Anders medverkan i manskör-en Harmonis årliga vår-konserter; Caprice! Inte ett ord fick yppas eftersom de varje år väljer att hålla sin gästartist hemlig. Redan i december bokade Anna och jag rum på Stadshotellet i Lindesberg. För att slippa stressa, och få lite extra tid att umgås, bestämde vi oss för att åka dit redan på fredagen. Mitt tåg ankom vid middagstid och jag letade mig utan större besvär fram till hotellet.
Eftermiddagen promenerade jag omkring i stan, tittade i affärer och försökte lokalisera trevliga restauranger som Anna och jag kunde besöka om kvällarna. Vid halv sex begav jag mig ner till järnvägsstationen för att möta henne. Middagen intog vi på kinarestaurang och skildes åt tidigt. Tittade på Så ska det låta och undrade förbluffat hur urvalet av somliga deltagare går till. Det tycks åtminstone inte finnas något krav på att vederbörande ska kunna sjunga! På natten sov jag drygt 8 timmar, och det minns jag knappt när jag hade tid att göra senast!
Morgonen därpå åt vi en god frukostbuffé innan vi gav oss ut på stadsexcursion. Flertalet av Lindesbergs klädbutiker plöjdes igenom och jag hittade för ovanlighetens skull två sommarskjortor. Vi inhandlade även presenter till den hemlige gästartisten och dennes gitarrist, och fikade på ett trevligt café innan vi återvände till hotellet.
Den första konserten började kl 14.00 och vi gav oss av i god tid. Trots att det inte var någon lång sträcka att gå blev vi tveksamma om vägen och var tvungna att fråga oss fram till Lindeskolans aula. Till slut var vi framme och hämtade ut våra biljetter. Till vår glädje såg vi att vi fått utmärkta platser på rad 6 vid båda konserterna. Så här såg programmet ut, med reservation för några av titlarna på de sånger kören framförde:
Live And Let Die
New York, New York
I´m Just A Gigolo
Vila vid denna källa
Inbjudan till Bohuslän
Vilken underbar värld – Anders Ekborg
Bui Doi – Anders Ekborg
Ut mot ett hav – Anders Ekborg
Irländsk ballad – Anders Ekborg
Nocturne – gitarrsolo av Bengt Magnusson
Never On A Sunday – Anders Ekborg
You Rise Me Up – Anders Ekborg
Bort, allt vad oro gör
Monica Zetterlund-medley – Lena Svensson
Unforgettable
I Get Around
PAUS
Michael Jackson-medley
Deep River
Asking Much Of You (Reservation för titeln!)
Timmermannens visa
Fields Of Gold – Anders Ekborg
Intill – Anders Ekborg
Min hand i din – Anders Ekborg
Bring Him Home – Anders Ekborg
Det var en gång en gumma (Reservation för titeln!)
I bröllopsgården
Singin´In The Rain
Raining Men
Queen-medley – Anders Ekborg
Anthem – Anders Ekborg (extranummer)
Dirigent var Lena Svensson, som i några nummer blev avlöst av vicedirigenten eller den tidigare körledaren. I Inbjudan till Bohuslän dirigerade en av orkestermedlemmarna. Konserten var omväxlande och ganska lång, ca 2 timmar och 40 minuter. Då och då dök en komiker upp på scenen och gjorde bl.a. ett sportreferat med politiskt istället för idrottsligt innehåll.
Anders medverkade riktigt mycket under konserten. Förutom de egna avdelningar som han och Bengt Magnusson hade tillsammans sjöng Anders flera sånger med kören. Kören hade även en egen solistgrupp som framförde ett antal nummer. Jag kan dock inte påstå att dessa solister imonerade särskilt stort, förutom en kille som rev av en riktig rocklåt med den äran. I James Bond- och Michael Jackson-medleyt medverkade dessutom några duktiga tjejer från Dansgymnasiet. I James Bond-medleyt väntade både Anna och jag oss att Anders skulle komma in och sjunga Thunderball, men det gjorde han tyvärr inte. När han väl dök upp på scenen, och publiken såg vem det var, spred sig dock applådåskorna, och ackompanjerade honom en bra bit in i den första låten!
Anders bar svart kavaj och vit skjorta. Kören var i första akten mycket flott klädd i smoking och fluga. I andra akten var medlemmarna westernbetonat klädda i vita skjortor, svarta västar och scarfs.
Bui Doi och You Rise Me Up hör vi sällan Anders sjunga, så dessa gladde oss extra mycket, liksom det härliga Queen-medleyt. Vi förundrades över Anders röstresurser då han direkt efter det krävande medleyt stämde upp i Anthem som extranummer! Självfallet tackades han, kören och de duktiga musikerna med stående ovationer!
Konserten var betydligt längre än vi tänkt oss, och vi hade bara en dryg timme på oss innan nästa skulle börja. Som tur var hade vi ingen lång väg till hotellet, och vi köpte med oss lite nödproviant på vägen. Innan det var dags att bege sig till nästa konsert avnjöt vi ett glas vin, ost och kex på mitt rum.
Strax före sex var vi på plats i Lindeskolan igen. Den här gången hade vi presentpåsarna med oss till Anders & Bengt. Vi frågade försiktigt ifall det fanns någon möjlighet för oss att få lämna dem personligen efter konsertens slut, men fick ett bestämt nej till svar! Presenterna skulle lämnas fram av blomsterflickorna, punkt och slut.
Till den andra konserten tyckte jag att kören sjungit upp sig lite grand. I inledningen av första konserten upplevde jag att det lät en smula lamt, men nu kändes det som att de tog i mer och hördes betydligt bättre. Extra snyggt var körarrangemanget i Bui Doi, en av kvällens absoluta höjdpunkter.
Då Anders hunnit fram till Never On A Sunday hände någonting märkligt. Plötsligt blev jag så starkt berörd att mina ögon fylldes av tårar. I pausen visade det sig att Anna reagerat exakt likadant! Visst händer det då och då att vi blir extra berörda av någon sång, ibland utan att riktigt kunna förklara varför, men här reagerade vi exakt likadant vid samma tillfälle. Vi tyckte oss märka att Anders själv var starkt berörd av den här sången redan då han introducerade den, och insåg att det var det som vi reagerat på, receptiva som svampar för de känslor han förmedlar! Jag tänkte i mitt stilla sinne att här har vi grundorsaken till att vi följer honom landet runt på så många konserter! Sedan kan jag räkna upp minst tio goda anledningar till, men detta måste vara själva kärnpunkten.
Några av körens nummer kändes lite långa under den andra konserten, och tankarna gjorde ibland sina egna utflykter både hit och dit. Men sammantaget var vi minst lika nöjda med konsert nummer två, som avslutades med dubbla stående ovationer! Vi kunde se med egna ögon att våra presenter lämnades fram på scenen, vilket kändes betryggande.
På väg ut funderade vi över hur stor del av tiden Anders tvingats hålla sig dold på rummet denna helg. Han kunde ju omöjligt visa sig ute på stan, eller t.ex. gå ut på restaurang och äta. För vår inre syn såg vi hur han tvingades inta alla sina måltider instängd på ett klaustrofobiskt litet hotellrum, och tyckte väldigt synd om honom! Till slut var vi tvungna att skratta åt oss själva och de omåttliga bekymmer vi ofta, i regel helt oombedda, gör oss kring hans person! Men vi konstaterade lakoniskt att så är vi nu till vår natur, så det får vi nog leva med även fortsätningsvis…
Vi uppfattade många positiva publikkommentarer under kvällen. Anna hörde t.ex. en äldre dam utbrista: – Oj, vilken röst han har den pojken! Själv snappade jag upp följande av två kvinnor i foajén: – Han är helt underbar, äntligen en riktig artist!! – Jaa, jag var så rädd att det skulle bli någon ifrån Idol!
Denna andra kväll i Lindesberg styrde vi stegen mot samma asiatiska restaurang som kvällen före. Då vi ett par timmar senare kom tillbaka till hotellet hörde vi påfallande vacker sång då vi tog trappan upp till vårt våningsplan. Det visade sig vara kören som ätit middag där efter konserten! Vi avslutade med ett glas vin på mitt rum innan vi skildes åt, mycket nöjda med dagen. Imorse tog vi bussen till Örebro direkt efter frukost, för vidare transport hem. Vi ser redan fram emot kommande evenemang, som förhoppningsvis inbegriper både Tjolöholms Slott i maj och ett antal sommarkonserter i det vackra Bohuslän!
Maria Nehro